RESEKRÖNIKA: Champions!
Del 1 av Billy Blues syn på en hyfsad weekend i London.
“Fergie! What´s the score? Fergie, Fergie – What´s the score!” sjunger Chelsea publiken.
Sir Alex Fergusson vet exakt vad det står. Det står 3-0 till hemmalaget och hans mannar måste göra fyra mål för att hindra Chelsea från att ta den andra raka ligasegern. Fyra mål, och det på mindre än 20 minuter. Timmen är slagen. Han vet att loppet är kört, och det vet Chelseasupportrarna som unisont skanderar ut sin fråga också. Om 20 minuter korkas Champagnen upp och Chelsea bryter lös i ett vilt firande framför ögonen på ärkerivalerna och ligatvåan Manchester United. Payback för FA-cupen 1994! Kan det bli bättre? Nej, det kan inte det.
Jag kunde inte riktigt sätta fingret på de känslor jag hade under inledningen av denna resa. Efter att ha tagit våra första pints ale på flygplatsen klockan 8 på morgonen, gjort flygningen till Stansted, tågresan in till Liverpool Street och därefter tunnelbanehattandet till Fulham så skulle man kunna tro att man haft tid nog att sätta ord på sina känslor – men jag kan inte riktigt finna ord på det märkliga känsloflödet. Men så, när jag går på Fulham Broadway i riktning mot hotellet och Stamford Bridge, just i höjd med Fulham Social Club och SO Bar så slår det mig vad det är för känsla. Jag är på väg till en fest! En alldeles underbar trevlig tillställning och det är både spänning, förväntan och lycka som blandas med en liten elak tanke: Tänk om jag återigen underskattat Chelseas förmåga att ”fuck things up”. Tänk om Fergie har ännu ett ess i ärmen att kasta in och därmed spoliera den förväntade festen? Men jag slår undan den tanken. Inte idag tänker jag. Idag är det bara fest. Chelsea Supporters Sweden samlas till den årliga pilgrimsresan och någonstans mellan 50-70 personer har tagit sig hit för just det. Det känns som en släktträff eller klassåterförening, fast bra mycket bättre. En del känner man igen, en del är nya bekantskaper men alla med det gemensamt att de alla är välkomna, att de alla är Chelsea. Partyt kickas igång på Shed Bar i vanlig ordning. Det blir en naturlig samlingsplats även om jag hellre hade sett att vi träffades någon annanstans. Shed Bars lokalisering i själva Stamford Bridge är det inget fel på, men jag kan inte hjälpa att jag tycker stället är plastigt, bemannat med halvtaskig personal och det största felet – de har fan ingen riktigt god ale! Om Shed bar knackas ned till förmån för fler platser på Stamford Bridge kommer jag inte att sörja många sekunder. Eftermiddagen förflöt hur som helst i trevlig samvaro på Shed Bar. Jag vill minnas att vi åt någonstans också innan folk började splittras upp inför den litet senare kvällen.
Min kväll avslutades på Imperial, en klassisk Chelseapub som aftonen till ära höll sig med underhållning i form av spontandans av Harri och MILO och fotbollsspel av Andreas och Joel. Mitt i allt festande dök Brinken med respektive upp och ett varmare bemötande från överförfriskade vänner kan man inte begära. Förbrödringen var total. När vi väl bröt upp för några nattliga Tapas knallade jag ”hem” till Reserven för några timmars sömn. Vid min ålder och med mitt utseende krävs en helvetes massa skönhetssömn.
Matchdag! Det är första tanken jag har när jag vaknar till. Fy fan – idag gäller det. All ångest man förträngde i fredagens festande och välkomnande rinner över mig direkt. Adrenalinet pumpar ut i kroppen och omvandlas till energi som måste få sitt utlopp. Jag studsar upp, gör mig i ordning och sticker ut för en kort promenad i SW6. Programbladsförsäljarna dukar upp sina stånd, pubarna får de sista leveranserna av öl och hela området går i en annan takt jämfört med dagen innan. Det är en laddad stämning.
Direkt efter en rejäl engelsk frukost sticker vi iväg till Fulham Social Club. Snacka om ruffigt och mysko ställe! Man knackar på en källardörr, blir granskad av en CCTV-kamera och dörren öppnas av en dörrvakt som med viss tvekan släpper in en efter att man blivit medlem genom att betala dagens medlemsavgift (”Two quid, son”) – och allt detta för att få dricka några pre-match pints före klockan 11! Och klientelet som har samma dragning denna lördagsmorgon ser inte särskilt sociala ut, mer asociala om man ska vara ärlig. Och ändå kan ingenting vara mer fel. När ölen står framför mig på bordet och stället bara 30 minuter senare är fullpackat är besöket här det mest sociala jag gjort sen jag satte mig på en buss full med fotbollsbusar på väg upp till Manchester… För vart i hela världen är det socialt acceptabelt att skråla ”Fuck them all!” med en härlig ale i handen klockan 9:30?
När vi kommer in på Shed End visar det sig att vi sitter bara några få meter från The Cockney-Reds (Uniteds supportrar). De håller redan på att sjunga upp sig och jag måste redan här ge dem beröm för att de höll sin röda fana högt hela matchen. Eller ja, vid 3-0 gick några hem och vi fick chansen att sjunga ”We can see you sneaking out!” Men nu är de på plats och de sjunger på riktigt ordentligt. Samtidigt spelas Liquidator och hela Bridgen som nu börjar fyllas upp inväntar med andaktig tystnad musiken och som på en given signal ställer sig alla upp och klappar fyra gånger och skriker ”Chelsea!” vilket helt dränker United klackens ”Who are ya!?”
”Klapp! Klapp! Klapp-klapp… CHELSEA!” Blir svaret ännu högre. Stamford Bridge har vaknat och stämningen stiger för varje minut. Jag söker över Manchesterklacken med blicken och får ögonkontakt med en man i min ålder som stirrar tillbaka med en blick full av rent hat. Vi står knappa tio meter ifrån varandra och där är med en engelsk fras: No love lost there. I just Love it! Och ler skadeglatt mot honom när Shed End börjar sjunga: ”We gonna win the league!”
Matchen börjar och MR Boddington som sitter bredvid mig säger att får vi bara det första målet så ska han vara lugn. När så Gallas från nära håll kan nicka in 1-0 exploderar Stamford Bridge i glädje – men inte fan blev vi mindre nervösa för det, trots att spelet såg råstarkt ut.
I halvtid säger MR Boddington att får vi bara 2-0 så är allting lugnt. När sedan Joe Cole, så snyggt och så kyligt lägger in 2-0 en bit in i andra halvleken går vi åter i spinn och nu sjunger Stamford Bridge: ”Are you Tottenham? Are you Tottenham? Are you Tottenham in disguise?“ Men det är fortfarande nervöst.
- Får vi bara 3-0, börjar MR Boddington, nähe förresten jag kommer att vara nervös ändå…
Men när tre noll kommer, genom den osannolike Carvalho, släpper allt. Det är ett spelmål till på köpet och nu är det inte längre något snack. Publiken är i full Monty:
“Fergie! What´s the score? Fergie, Fergie – What´s the score?!” Neil Barnett, speakern på Bridgen gör sitt för att höja stämningen ytterligare när han annonserar att “Carvalho made it 3-0 to - the Chmpions!” Och fansen stämmer upp ”Boring, boring Chelsea!” som en liten kommentar till att Sir Alex sagt att Chelsea spelar så tråkig fotboll.
Några minuter senare gör Carvalho en klockren brytning framför Rooney som får en smäll och går omkull i straffområdet precis nedanför vår läktarsektion. ”Stand up you fat bastard!” blir Chelseapublikens första reaktion, men när de inser att det inte är något skådespeleri utan att den engelska landslagsforwarden är illa däran blir det plötsligt tyst på Stamford Bridge. John Terry böjer sig ned och vinkar mot läkarna att skynda på. Frank Lampard kommer ned från sin mittfältsposition och byter några tröstande ord med Rooney som har rejält ont och Gary Neville och Rio Ferdinand sluter snart upp och alla står de där och inser att det här är inte bra inför sommarens VM-kampanj. När väl båren kommer in och man bär Rooney av planen får killen en stående ovation från hela publiken. Visst, han är en motståndare men samtidigt den bästa forward England fått fram sen Alan Shearer.
Matchen startar om och nästan direkt håller Lampard på att göra 4-0 och vi ger de glesnande leden med United supportrar allt vi har för att gnugga in budskapet: ”We gonna win the leauge!”. ”Stand up for the Champions”, ”You might aswell go home” och slutligen ”We can see you sneaking out” rullar över Stamford Bridge innan domaren slutligen sätter pipan i munnen och det officiella firandet kan börja. Queens ”We are the Champions” får mig att få gåshud och när Neil Barnett påannonserar att bucklan ska bäras in av Ron ”Chopper” Harris och Charlie Cooke i sällskap av flera andra gamla Chelsea vänner börjar publiken spontant sjunga: ”Osgood is good, Osgood is good – Born is the King of Stamford Bridge!” Det är så vackert och sentimentalt att jag håller precis på att börja gråta. Tänk om Ozzy ändå hade fått vara med och bära in den där bucklan! Det är så känslosamt och det är ingen idé att gå in på detaljer men några speciella minnesbilder sticker ut lite extra. Som när Mourinho kastar ifrån sig kavajen, klockan och medaljen. Som när Essien knäböjer framför bucklan. När John Terry kramar om Abramovitj, eller Crespo gråter öppet av lycka. Eller när Gudjohnsens två pojkar springer runt och spelar fotboll och skjuter mål till hela publikens glädje. Eller när samme Gudjohnsen med allvarlig min går runt arenan – som om det vore en sista gång – och man nästan ser hur han mjölkar de sista minuterna på Stamford Bridges gräsmatta. Eller när Lampard knallar runt arenan med sin lilla dotter på armen, medan Joe Cole struttar runt med Terry och bucklan mellan sig. Det är lysande i all sin enkelhet och jag inser hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva det.
Efter matchen är det fullt kaos i området. Var enda pub är helt full, ja hela Fulham Broadway är fullt med firande människor och vi tar vår tillflykt till La Reserves bakgård där vi dricker segeröl med legendaren Eccles. Han har sett varenda arena i det här landet och varit med om det mesta, men jag tror aldrig att han skulle kunna drömma om två raka ligaguld. Martin Wells är också där tillsammans med Navy-Mark. Det är helt underbart med undantag för polishelikoptern som cirkulerar ovan för våra huvuden och hundratals polismän som föröker lugna ned Chelsea anhängarna innan det ballar ur till ett upplopp.
Senare lommar vi runt i kvarteren och söker efter vattenhål. Det finns massor av pubar i området, men ölen håller helt enkelt på att ta slut. MR Boddington och jag hamnar på The Elk, sedan på The American där resten av CSS gänget hänger och strax är det Champagne i glasen och skålar för segern och när Harri börjar ta sig ton drar hela restaurangen igång med ”He´s here, he´s there, he´s every fucking where – Harri H! Harri H!” Och jag svär, jag hörde Harri lova att vara vår ordförande i ytterligare tre år – minst! Jag har för mig att vi sedan hamnar på Imperial, men dricker stället snustorrt, sedan Lloyds Bar tills de stängde, därefter Shed Bar och slutligen Chelsea Village hotellbar… Nej förresten, några sängfösare på La Reserve hann vi också med. Oh me aching head…
CHAMPIONS!
