RESEKRÖNIKA: Heroes!
Del 2 i resekrönikan från Chelsea Supporters Swedens medlemsresa, sedd med Billy Blues ögon.
Gary Chivers gjorde 148 matcher för Chelsea mellan 1978-83. Han spelade back eller högerback och petade också in 4 mål. Idag är han spelande manager för Chelsea Old Boys och elva av oss CSS:are gjorde den verkliga pilgrimsresan ut till High Wycombe och Holmer Greens Minors Football Club för att se dem spela. Det blev ett helt brilliant äventyr. Resan gick via tunnelbana, tåg och sedan taxi ut till High Wycombe ca fyra mil utanför London. På vägen ut passerade vi det imponerande byggandet av det nya Wembley, alla med en bön om att få chansen att återkomma dit nästa år för en FA-cup final. Till sist kom vi så fram till ett stort fält med fotbollsplaner och en klubbstuga mitt ute i ingenting. Men det var soligt, doftade av grillad mat och det bjöds på fotboll så vad kan man mer begära?
Tänk er själva att ena dagen se Chelsea vinna ligan inför ett fullsatt Stamford Bridge och nästa dag njuta i solen en fyra mil utanför London på en grön hed och träffa fotbollens verkliga fotfolk. Verkliga hjältar som tog sig en söndag till att ta sig till denna lilla ungdomsklubb för att spela en välgörenhetsmatch. Klubben som fick del av intäkterna har den enkla devisen att välkomna alla barn och ungdomar, flickor såväl som pojkar som vill spela fotboll och ordnade matchen tillsammans med Wooden Spoon Association en fond vars syfte är att hjälpa socialt utsatta ungdomar och Chelsea Old Boys ställde upp gratis.
Matchens första halvlek gick åt till att försöka identifiera så många spelare som möjligt. Kerry Dixon kan ingen missa och Chivers hade jag koll på sedan Eric Nivas för en gångs skull utmärkta artikel i Aftonbladet(www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,716034,00.html), men vem vet egentligen helt spontant hur Trevor Aylott ser ut idag? Eller Steve Finnieston, Gareth Hall, Garry Stanley eller Clive Walker? I bästa fall har man någon suddig minnesbild från en match eller en Tipsextra sändning men annars är det rätt svårt att 20 år senare identifiera enskilda spelare. Nu spelar det inte så stor roll, det var ändå en så härlig stämning på plats och självklart håller man få laget med Chelseatröjor även om några av dem var rena utfyllnadsspelare. Chelsea Old Boys vann matchen med 2-1 efter ett snyggt nickmål i första halvleken och ett fint skott i den andra. Publikstämningen var en smula annorlunda jämfört med dagen innan också. Man måste bara le när en liten femåring klänger på staketet till planen och skriker ”Come on dad! Shoot, dad!”
Efter matchen började den riktiga festen. Vi blev inbjudna att hänga med in i den bakre baren och käka lite buffé och snacka med spelarna. Bara en sån sak förresten. Hur störtskön klubbstuga som helst med inte mindre än tre barer och 7 olika sorters öl. Heaven för en aleälskare som mig. Dricka öl i välgörenhetssyfte! Det är ju en fantastisk kombination. Minglandet i the back-bar var en once in a liftetime chans att få snacka med dessa spelare som man (kanske) hade sett någon gång på planen på Stamford Bridge. Sanningen att säga höll vi aldrig på att komma därifrån. Så välvilligt inställda är vi till välgörenhet!
Vi passade också på att markera vår närvaro genom att bjuda på en Chelseatröja signerad av Peter Osgood. Vårt bud på £ 150 stod sig länge, men till sist var det någon generös människa (Osgood-supporter förmodar jag) som halade upp £ 200 för tröjan och välgörenheten. Lika bra det förresten, för hur skulle vi annars dela på en tröja mellan 11 personer?
Gary Chivers förtjänar ett särskilt omnämnande. Han är eldsjälen som dragit igång COB FC och har tillsammans med sin familj lagt upp hemsidan www.chelseaoldboys.co.uk och fått ihop laget. I början mest med klubbens goda minne men nu alltmer med deras stöd, för jag hoppas att klubben inser vilken fin insats det är både som goodwill och som insamling till olika samhällsnyttiga ändamål. Jag hörde att arrangörsklubben Holmer Green denna dag drog in inte mindre än £ 22 000 till ungdomsfotboll och välgörenhet och som före detta klubbkassör i en liten fotbollsförening vet jag att det är ett ansenligt belopp i dessa sammanhang. Att Gary dessutom verkar vara en hur trevlig kille som helst och till på köpet presenterade oss för sina fem (!) barn gör inte saken sämre.
Flera timmar efter matchens slut började vi ta oss hemåt och kunde förundras över hur effektiva de allmänna kommunikationerna kan vara – när de funkar. Nu gjorde det det för en gångs skull och runt åttatiden var vi åter ”hemma” i SW6 för ännu en kväll i sus och dus – ett kul minne rikare.
Slut
På en medlemsresa som denna uppstår alltid situationer och kommentarer som blir odödliga, här är ett axplock från min egen floskeltopp:
"No swearing!" skriker en ilsken liten kvinna som visar sig vara chefen på Shed Bar. 40 galna och berusade svenskar sjunger och hoppar runt - det har hon inget problem med, men när hon hörde svordomen "f**king" fick hon spader!
”Den här vägen är det!” skriker GAIS-Håkan och kastar sig in på Shed End LOWER ingången. BingoBerra är tveksam och när han håller fram biljetten blir han hänvisad till Shed End UPPER. Väl där sitter Håkan redan på plats, han har blivit dit eskorterad av två vakter igenom katakomberna inne i Stamford Bridge. När han ser BingoBerra kommer frågan direkt: ”Var har du varit?”
”Jag ska bara dricka upp de här två ölen och sen är allt öppet…” BingoBerra klockan nio på morgonen svarar på vad han har för planer för dagen… Jag hade för mig att planen var att beställa ett par öl till.
”Du ser ut som Lucia!” MILO välkomnar Jacobsson när han kommer gående med famnen full av Red Bull Vodka.
”Kôm å lagg daj här Billy Blowjob!” ropar MR Boddington från den gemensamma dubbelsängen – In yer f**king dreams mate! :-)
”Har du tänkt på att de inte har några toalettborstar på engelska toaletter?” MR Boddington väcker mig klockan 5 på morgonen med detta konstaterande. Han har ställt klockan fel och ville ha sällskap och tyckte att det var en bra öppningsreplik.
”Ta det lugnt, jag har aldrig varit med om att ett tåg har gått i tid!” sa Kjell ”Loket” Johansson när det var 5 minuter kvar till tågavgången till High Wycombe och han hade halva pinten kvar. Kjell har jobbat på SJ som tågförare i 30 år. Hmmm.
”Oh, you must be the Swedes – Lovely!” När 11 man stormar fram mot baren i Holmer Greens Miners klubbhus insåg barflickan att vikingainvationen var ett faktum.
”Är Davies i Bolton engelsman?” Allvarligt menad fråga från Billy Blue till Harriet som fick Harriets man, Anders, att skratta tills han fick tårar i ögonen. Harriet bara tittade konstigt på mig och jag undrar fortfarande hur det är med Davies nationalitet.
”Nu har jag kysst George Best, Peter Osgood och Kerry Dixon!” Jublar en överlycklig Harriet och räknar upp sina ”erövringar”. Kommentar: George Best - RIP, Peter Osgood - RIP, Kerry Dixon – You better call a doctor, mate!
”Fantastiskt! Han kom ihåg det nickmålet som var det första jag såg live på Stamford Bridge.” Anders var rörd efter att ha träffat målskytten Trevor Aylott efter Old Boys matchen. Fotnot: Trevor Aylott gjorde två mål under sin Chelsea karriär, ett av dem på nick.
”Jag dansar bara för att jag inte har råd att hänga i baren längre.” En ekonomiskt lagd Billy förklarar för Anders varför han dansat med hans fru.
Hälsningar till
Jay, Navy-Mark, Jacobsson, Micke och Thomas, Guy, Britta och Lollo, Jessica, Andreas och Inger, Wilhelmsson med den sköna frillan, Bingo-Berra – vicken lirare, GAIS-Håkan, med sällskap, Brinken med den ständiga glimten i ögat och vackra flickvän. De värmländska bröderna i sällskap med den vilda smålänningen, Matte Bonetti, Mats, Kjell ”Loket” Johansson, Sezam, Harriet (Hajje) och Anders, Agne af Hede och hans polare, Finländske Boris och hans polare, MR Boddington, MILO, Joel, Kenny Bräck look-a-like – Johan, Henke, Västeråsarna med bl a Kevin och hans pappa.
Sist men aldrig minst Harri Hemmi – respect!
Jag har säkert glömt någon – i så fall ber jag om ursäkt – ni gjorde hur som helst den här resan till något speciellt – igen!
Tack.
Billy Blue
