Växjö - Luleå
2 - 3

Inför West Ham - Tottenham

Jaha, så var vi framme vid säsongens sista ligamatch. Det är dags att ta emot Martin Jol och company. I november hade undertecknad det stora nöjet att sitta mitt bland fienden och se hur Anton Ferdinand vid bortre stolpen knoppade in Paul Koncheskys inlägg på övertid för en sen kvittering. Att det sedan skedde framför de tillresta Hammers-supportrarna gjorde ju inte lyckan mindre, precis.

Så här vid säsongens slut brukar man ju sammanfatta den på något sätt. Jag tänkte nämna tre matcher som står ut lite extra, i alla fall i mitt minne.

Den 13 augusti var det äntligen dags. Vi tog emot Blackburn Rovers på ett fullpackat Upton Park. I den 18 minuten lade Andy Todd sordin på stämningen med ett ledningsmål för Rovers, men West Ham kom ut som ett nytt lag i andra halvlek, ett mönster som skulle prägla resten av säsongen. Mål från Teddy Sheringham, Nigel Reo-Coker och Matthew Etherington gjorde att vi kunde inleda comeback-säsongen med en mycket viktig seger. Framför allt Nigel Reo-Cokers mål fastnade i mitt minne. Han fick bollen mitt framför mål 20 meter ut och drog upp bollen i det vänstra hörnet. Det målet är ett av de vackraste under säsongen.

Nästa match som dyker upp i minnet är självklart bortamatchen mot Tottenham den 20 november. Solen sken och White Hart Lane var fullpackat. Det var också dagen för Mark Nobles debut i Premier League, istället för den skadade Nigel Reo-Coker. Efter en lite trevande inledning från båda håll tog hemmalaget ledningen efter en kvart när Mido nicklobbade över en lite tveksamt agerande Shaka Hislop. Matchen fortsatte i högt tempo och flera gånger rann humöret över hos spelarna, klassisk derbyatmosfär. Med fyra minuter kvar av första halvlek var vi många som trodde att Mark Noble fått kröna sin debut med ett mål, men tyvärr blåstes han av för offside. Segermålet kom dock på övertid genom Anton Ferdinand. Att då som ensam Hammer mitt bland alla Spurs-fan försöka att inte visa lycka var inte lätt. Det var bara att undertrycka glädjen tills jag och brorsan kom ut från the Lane. Då var det bara att sätta på stora smilet.

Den sista matchen som står ut lite extra är segermatchen den 1 februari, borta mot Arsenal. Att spela den sista matchen någonsin mot Gooners på Highbury och få åka därifrån med tre poäng var stort. West Ham tog ledningen genom Nigel Reo-Coker i den 24 minuten, när han klappade in bollen nere till vänster 15 meter från mål. Sju minuter var det dags igen. Då utökade Bobby Zamora ledningen med att hänga bollen högt till vänster. Hemmapubliken var rätt tyst efter detta. Arsenal kom dock tillbaka mot slutet av halvleken och fick ett reduceringsmål i den 44 minuten genom Thierry Henry, vem annars. Det dröjde sedan till den 79 minuten innan vi satte spiken i kistan. Matthew Etherington satte liksom Zamora bollen högt till vänster från tio meter ut.

Nu ökade Arsenal trycket för att försöka komma ikapp. Det skulle också ge resultat, men alldeles för sent. I den 89 minuten var det Robert Pires tur att komma med i målprotkollet när han satte bollen lågt mitt i mål. Fyra minuter senare kunde dock West Ham jubla som segrare när domare Halsey blåste av matchen.

Nu några ord om matchen på söndag. Risken är stor att Alan Pardew kommer tvingas skicka ut ett svagare lag än planerat mot Tottenham. Alan har tydligen haft tanken att skicka ut laget som skall spela FA-cupfinalen, men de planerna får han blåsa av, som det verkar.

Dean Ashton, Yossi Benayoun (vaden), Matthew Etherington, Anton Ferdinand (rygg) och James Collins (ljumske) är samtliga mycket osäkra till spel mot Spurs. Troligtvis kommer Pardew vila dem mot Tottenham för att ge dem chansen att tillfriskna till finalen den 13 maj. Dessutom kommer ju West Ham sakna Hayden Mullins på mitten på grund av avstängning.

Jag skulle tro att Teddy Sheringham och Christian Dailly är två av dem som kommer att få starta mot Spurs. Elliot Ward ligger också bra till att starta som mittback.

Truppen: Hislop, Walker, Scaloni, Konchesky, Gabbidon, Ward, Clarke, Fletcher, Reo-Coker, Newton, Reid, Sheringham, Zamora, Harewood, Katan.

Det känns otroligt svårt att försöka klura ut vilka som startar på söndag. Pardew har ju överraskat förr. Här kommer en vild chansning: Walker, Scaloni, Gabbidon, Ward, Konchesky, Reo-Coker, Reid, Newton, Fletcher, Sheringham, Zamora. En chans finns att Harewood tar en plats som yttermittfältare, då istället för Reid.

Att vi har så många skador lär ju inte Arsenal gilla. De slåss ju med Spurs om fjärdeplatsen i serien och en plats i Champions League. Personligen skulle det vara jätteskoj om Spurs fick chansen istället för Arsenal. Det har ”absolut ingenting” att göra med att brorsan är Spursare. Men, skulle Arsenal vinna över Barcelona i Paris den 17 maj ryker Champions League-platsen för Spurs, även om de vinner mot West Ham. Nu har ju Tottenham också en hel del skador på nyckelspelare, Stalteri, Carrick, Keane och Mido är några exempel. Jag tror därför att det kan bli en underhållande, om inte så välspelad match, på söndag.

Segern mot West Bromwich senast säkrade en plats bland de tio bästa, något som jag inte trodde skulle gå innan serien satte i gång. Det räcker ju med att titta på Sunderland för att se hur snett det kan gå. Danny Gabbidon vann omröstningen för Hammer of the year, tätt före Marlon Harewood. Jag skulle vilja nominera en annan kandidat, Alan Pardew. Han har med smarta värvningar och ett positivt och offensivt spel sett till att Hammers redan tidigare i år säkrade en plats i nästa års Premier League. Jag var en av dem som länge var tveksam till valet av Pardew som ny ”gaffer”, men nu känns valet helt rätt. Pardew är en perfektionist och har lyft laget och organisationen till en ny mer professionell nivå. Det skall bli väldigt intressant att följa silly-season, det är helt klart.

Up the Hammers!