"Falköping? Näej..."
West Ham Svenska Fans bevakade lagets Sverigeturné på plats. Här kan ni läsa personliga reflektioner från årets fotbollshändelse i Västsverige.
Det här är den första i en serie av tre och den är signerad Jesper Torstensson som också gör sin debut som skribent på svenskafans West Ham redaktion.
Ibland är man glad att man är från en stad där det alltid regnar. Där två stora berg gör att alla regnmoln samlas och vräker ner sin skörd över en. Den där kvällen i Trollhättan var inte ett av de tillfällena. På Butlers, i hjärtat av Trollhättan, hade jag och Ekavall problem. Vi visste helt enkelt inte hur vi skulle ta oss hem till Falköping. Den sista bussen hade gåttframförhållningen var som vanligt på topp.
Thomas Wernersson, som tidigare på dagen varit speaker och hejaklacksledare för matchen mellan FC Trollhättan och Claret and Blue, kom strosande förbi vår lilla samling Hammerfans. Han hälsade glatt, som den West Ham-fan han är, och strödde ett par artighetsfraser omkring sig.
"Du Thomas, du ska inte möjligtvis åt Falköpingshållet?" provade jag.
"Falköping?? Näej..." sa Wernersson lätt förvirrat, med ett överseende leende på läpparna.
Nu ska den här texten inte handla om varken förvirrade göteborgare eller dålig planering. Nej, den ska handla om världens bästa fotbollslag. (I alla fall om man kisar riktigt hårt och bortser från nåt ryssfemma-lag och nåt katalanskt krafs.)
För andra året i rad hade West Ham valt att förlägga sitt kom-igång-läger till Sverige och västkusten. Jag tackar, bockar, bugar och gör volter av glädje för det. Träningslägret ger oss svenska Hammers en unik möjlighet att se spelarna på nära håll, växla ett par ord med Pardew och göra oss illusioner om att Anton Ferdinand nog känner igen mig ändå. Första matchen för säsongen skulle alltså spelas mot division II-laget FC Trollhättan. Som väntat ställde Alan Pardew upp med ett lag där många skulle få visa upp sig eller bli luftade inför framtida bänknötning. Startuppställningen var: Bywater; Mears, Collins, Dailly, Clarke, Noble, Mullins, Bowyer, Etherington, Sheringham, Cole.
I första halvlek var Teddy bäst på planen. Varje gång jag ser honom spela slås av vilket proffs han är - tankarna går till "Henke". Alltid rätt placerad, alltid vårdade och smarta bollar. Han blir också alltid irriterad under matcherna, oavsett om det är en träningsmatch, vilket tyder på fokusering.
Fokus var annars, som ni förstår, en bristvara. Matchen handlade mindre om resultat än om att förbättra spelarnas fysiska status och spelet var inte högoktanigt. James Collins - som efter ihärdiga mentala påhejningar från min sida äntligen tagit sig in i boxen efter en fast situation - nickade in 1–0, med tre minuter kvar att spela av första halvlek. Mark Noble slog inlägget. Sen hände inget. Sen kom Kyel Reid in och imponerade. I 77:e minuten satte Dean Ashton 2–0 på halvvolley och visade vilken klass han har innanför straffområdet. Efter det minns man mest Wernerssons ihärdiga tjatande om den mini-motorcykel som kunde vinnas. (Man fick med sig den hem DIREKT!)
Se, nu var vi tillbaka där vi började - med förvirrade göteborgare. Då passar det bra att avrunda.
Hur tog vi då oss hem till slut? Låt oss bara säga att lösningen innehöll en farmor och en väldig massa steg i ett motorvägsdike...
FC Trollhättan - West Ham 0-2 (0-1)
0-1 James Collins (43)
0-2 Dean Ashton (77)
