Watford - West Ham 1-1
Ibland har man fel. I går var vi två stycken som hade det. Jag citerar mig själv ”En ny situation för Alan Pardew att hantera. Med tanke på managerns magiska flow det senaste året litar jag bergsfast på att han löser den.” Det gjorde han inte. West Ham spelade 1-1 mot Watford efter att ha givit bort initiativet och bollinnehavet frivilligt.
Sedan West Ham förra året tog steget tillbaka upp i Premier League har Alan Pardew i princip inte satt en fot fel. Han har visat fingertoppskänsla i värvningarna, givit rätt spelare förtroende och fått laget att känna sig som en familj. För egen del har han också gått från att vara starkt ifrågasatt till att bli närmast helgonförklarad. Helt förtjänt. Det har till och med höjts röster (min inkluderad) att han ska få chansen som engelsk förbundskapten så småningom. Alan Pardew är en av de yngsta och mest talangfulla engelska tränarna i Premier League, men han har fortfarande sina svaga sidor, även om de är få.
En av dem är att han, i klassisk engelsk anda, inte är särskilt flexibel när det kommer till spelsystemet. 4-4-2 med två centrala mittfältare och offensiva yttrar är det som gäller. Det i sig är inget problem - systemet har fungerat helt lysande för West Ham det senaste året – istället är det de lösryckta experiment med andra, inte ordentligt grundade system, som ställer till det.
Förra året tvingades han till liknande tester vid ett par tillfällen, på grund av en tunn trupp och många matcher, men i år har vi både bredden och djupet för att slippa det. Ändå kom de gamla synderna krypande i gårdagens bortamöte med nykomlingarna Watford.
När spelarna tågade in på planen räknade jag in dem, precis som vanligt. Där kom Nigel Reo-Coker med kaptensbindeln, Paul Konchesky, John Paintsil, Daniel Gabbidon, och Anton Ferdinad. Så skymtade också en ilsket röd kalufs där bakom. James Collins? Det betydde ju att vi hade tre mittbackar inne! Förmodligen skulle någon av dem ta steget upp på innermittfältet och eftersom Yossi inte syntes någonstans borde Lee Bowyer flytta ut till höger – han var ju lysande där i premiären. Men icke. Alan Pardew ville säkra upp mot Watfords förmodade inläggskanonad och hade därför valt att sätta in James Collins, som är en av ligans bästa huvudspelare.
Tyvärr betydde 3-5-2-systemet, som använde Paul Konchesky och John Paintsil som yttrar, att Yossi Benayoun offrades. Tanken var förmodligen att balansera laget med motståndaren i åtanke, men istället satte Pardew krokben för sig själv.
Spelarna var osäkra i sitt nya positionsspel, mittförsvararna klarade inte av att vrida laget rätt och uppspelen blev lidande. Stundtals såg hela laget ut att bestå av Olof Mellberg – långbollarna ven som svordomarna kring Wayne Rooney. Bobby och Marlon fick jobba på hopplösa bollar och Watford tog strypgrepp om matchen. Snabbe Bouazza ångade förbi på högerkanten, slog ett perfekt inlägg till Marlon King som satte bollen klockrent – i insidan av stolpen.
Strax efteråt fick West Ham fast bollen på Watfords planhalva – en av få gånger i första halvlek. Nu såg man idén med tre centrala mittfältare. Bobby fick bollen av DeMerit i Watfords mittförsvar, släppte till Bowyer, som skottfintade och läckert klackade mot kapten Coker. Istället för att skjuta försökte han nå tillbaka till Bobby, men Doyleys ben satte stopp. Innan den befriande halvtidssignalen hann duktige Ashley Young med att sätta en perfekt bicykleta bara centimeter utanför Roy Carrolls vänstra stolpe.
Vi var nog många som pustade ut och tänkte att allt blir lagerbäcksgt och fint (4-4-2!) efter pausen. Men Alan Pardew ville förmodligen ge 3-5-2 en riktig chans, för samma lag som avslutat West Hams sämsta halvlek på ett och ett halvt år kom ut för att spela den andra 45-minutaren. Där fick man för sina lovord om Pardews taktiska geni…
1-0-målet kom som ett brev på Posten (eller är det Kassaservice?) och det var Kungen av Vicarage Road som levererade det. Marlon King fick bollen snett bakåt, två meter utanför straffområdet och trots att han hade sidan mot målet fick han ljuvlig träff med högerfoten. Bollen borrade sig in i Carrolls bortre hörn.
Just som pennan osade okvädningsord om Alan Pardew dök Bobby upp. Paul Konchesky, som tillsammans med ytterkollegan Paintsil dittills varit bäst i bortalaget, lyfte ett av sina läckra inåtskruvade inlägg mot straffpunkten. Bobby Zamora (tvivlar ni fortfarande?) pilade in och stötte in bollen via Ben Fosters hand och undersidan av ribban. Kvitteringen satt knappt två minuter efter ledningsmålet och det kändes välbehövligt. Strax efter Z-mans mål kom så äntligen systemskiftet och med det Yossi. 3-5-2 blev 4-4-2, som blev – sådär. Spelarnas osäkerhet satt i så pass mycket att spelet fortfarande inte var bra, men åtminstone halvstabilt. Roy Carroll fick i och för sig rädda Anton från ett självmål med en kanonreflex, men fler mål blev det inte, åt något håll.
Känslorna efter slutsignalen, och även idag, är ambivalenta. Å ena sidan ska vi vara glada och nöjda med en poäng med tanke på matchutvecklingen, å andra sidan kändes det som om vi gav bort möjligheten till tre poäng i och med 3-5-2. Varför inte ställa upp med ett offensivt, inövat system och försöka spela ut Watford, som i ärlighetens namn inte ser sylvassa ut? På West Hams officiella hemsida talar Alan Pardew om att Watford inte lät oss spela ut, men som jag ser det gav vi inte oss själva chansen. En del av förklaringen till det ligger nog i att Yossi, som har haft mindre problem en fotskada, skulle få chansen att komma helt frisk till matchen mot Liverpool i helgen. På lördag kväll vet vi om det var en riktig prioritering.
Efter att ha läst den här rapporten kanske ni tror att jag är en sån där otäck, bitter och negativt inställd människa. Inget kunde vara längre från sanningen. För att bevisa det för er ska avsluta jag avsluta med att lyfta fram två fantastiska fakta.
West Ham toppar tabellen! Bobby leder skytteligan!
Vi älskar dig ändå Pards - men gör inte om det…
Watford - West Ham 1-1 (0-0)
1-0 – Marlon King 63
1-1 – Bobby Zamora 65
Watford: Foster, Doyley, DeMerit, Shittu, Powell, Young, Mahon (Spring 45), Francis, Bouzza (Priskin 72), King, Henderson
West Ham: Carroll, Paintsil, Gabbidon (Benayoun 65), Ferdinand, Collins, Konchesky, Bowyer, Mullins, Reo-Coker, Harewood (Sheringham 65), Zamora (Cole 82)
