Krönika: Adieu, Billy
Judas. Är det så William Gallas nu kommer att minnas på Stamford Bridge? Oavsett är minnet för en supporter svärtat för alltid.
"In November I shout, but now it is over, now I try to be positive. My big quality is to be able to play anywhere in defence, so let's go for versatility. Both in the Chelsea or France team I am probably alone at being able to play anywhere in defence, and my coaches also appreciate me for that.”
William Gallas, mars 2006
* * * * *
Med en högerbensslägga träffar han med kraft bollen som med våldsam fart far genom luften i skruvad båge i riktning Shed Lower. Paul Robinson slänger sig, sträcker ut sig, viftar med fingerspetsarna mot bollen som inte är där längre. Den har redan obarmhärtigt borrat sig in i nätet vid Tottenhammålvaktens vänstra stolpe. Vilt segerkaos utbryter på läktarna och på planen gör William Gallas en Marco Tardelli och rusar som i trans mot sidlinjen med lagkamrater i släptåg och slänger sig i famnen på José Mourinho.
Scenen är förstås från segern mot Londonrivalerna i mars. Men hur ska jag nu arkivera detta minne utan en viss sorgkant? Av CSS-läsarna utsågs Gallas 2-1-fullträff på stopptid till säsongens mål. Gallas själv hölls också fram av många fans som kanske den spelare som egentligen borde utsetts till årets spelare, och inte John Terry. Varken målet eller insatserna de gångna säsongerna kan tas ifrån fransmannen. De framträder lika tydliga som ett utspillt rödvin på ett vitt lakan. Men det gör också Gallas märkliga uppträdande vid sidan av planen.
* * * * *
"I'm not happy - either with the team management or with the chairman Ken Bates - which makes it difficult for me to stay"
William Gallas, juni 2003
* * * * *
Gallas framstod inte utåt som en person som lagkamraterna retade sig på, som fallet var med exempelvis Adrian Mutu. Men hans butterhet var välkänd. Trots att han rättmätigt mjölkade applåderna från Stamford Bridges läktare långt efter slutsignalen efter det där målet mot Tottenham, var han aldrig den spelare som gav särskilt mycket av sig själv till fansen. Han var ofta först av planen på bortamatchen när andra spelare applåderade de tillresta fansen. Gallas var älskad som spelare, men med oönskad regelbundenhet lärde sig fansen efter hand att läsa hans melankoliska kommentarer i fransk och engelsk press. Han tycktes ständigt se sig som offer för än det ena än det andra. En ny säsong innebar en ny vända av missnöje över något och presspekulationer om en flytt, för att likväl följas av att han sprang in på planen med de andra i startelvan på premiärdagen.
* * * * *
''I would like for someone to show me a player who plays in as many positions in the defence as me - just one. Playing in the same position allows me to work on doing the same things. That helps, obviously. At the end of my career, I would like to hear: 'Gallas was a guy really strong in his position'. But instead, I have heard: 'Gallas, he plays in which position?' It is not really the same thing.
William Gallas, december 2004
* * * * *
När Gallas i maj i år beklagade sig i L’Equipe om att han ville byta klubb suckade mestadels Chelseas supportrar, ”here we go again…”. Men den här gången visade det sig vara allvar. Och den här gången följde hans handlande svekets väg. Mot klubben, mot laget och mot fansen. Gallas uteblev från USA-lägret. Gallas vägrade spela premiärmatchen. That was it. Vad än hans problem med kontrakt eller spelpositionen eller klubben eller med sig själv än må ha varit. That was it. Bara en ursäkt kunde rädda honom.
* * * * *
"I feel sometimes I don't get the recognition, but hey, there's little point rattling on about it. I don't think moving clubs is a solution. Even if I was somewhere else, I'd find myself in the same situation because of my past. As soon as there was an injury the coach would say, 'Ah William, can you just fill in for a few games?' That's how it all started and that's what would happen again."
William Gallas, februari 2006
* * * * *
I stället väntade en sista och otäck överraskning. Liksom han på stopptid mot Tottenham gjort Chelseafans saliga gjorde han nu på stopptid i det öppna övergångsfönstret Chelseafans frustrerade. Han skrev på för Arsenal.
* * * * *
"I want another challenge. I've been with Chelsea for five years. I want to experience another league."
William Gallas, maj 2006
* * * * *
Arsenal hade i flera år uppvaktat Gallas och hans agent men klubben är engelsk, i alla fall till namn och liga. Lönevillkoren tycks ha varit desamma som i Chelseas erbjudande, cirka 80 000 pund i veckan. Wengers uttalande om att Gallas kan användas i flera positioner påminner om Mourinhos syn på den flexible fransmannen. Ändå spelar Gallas kommande säsong för fienden. Och han gör det efter att ha tilltvingat sig en flytt genom att vägra hedra sitt kontrakt. Inte ens Ashley Cole struntade i träning och matcher för Arsenal. Inte ens Ashley Cole skulle heller få för sig att uttala sig som Gallas.
* * * * *
“I want to experience new sensations in a brand new stadium, cheered on by the best set of fans in England.”
William Gallas, september 2006
* * * * *
De skrattkonvulsioner som påståendet om att Arsenal har Englands bästa fans bör ge upphov till bland fotbollssupportrar i hela öriket, riskerar att bli en anledning att revidera omfånget på Charles Richters skala uppåt. Men kommentaren stärker också uppfattningen om att Gallas gör sitt bästa för att alienera sig från dig och mig. Eller helt saknar vett. Eller helt enkelt aldrig brytt sig. Gordon Duries påstående om att han längtade till Skottland och sedan flyttade till Tottenham förändrade för alltid synen på skotten. Jag är rädd för att fallet blir detsamma med Gallas.
Det krävs inte heller alltför vild fantasi att föreställa sig att José Mourinho hade nickat gillande till en omskrivning av Bibeln, Markus 14:e kapitlet.
"Medan de åt sade The Special One till dem: Jag har något allvarligt att säga er. En av er kommer att förråda mig, en av er som nu äter här vid bordet. Alla blev bestörta och såg på varandra, och en efter en frågade de The Special One: Är det jag? Han svarade: Det är en av er elva, en som doppar sitt brödstycke i samma skål som jag. Människosonen måste nämligen dö, precis som profeterna för länge sedan sagt, men stackars den som förråder mig! Det hade varit bättre om han aldrig hade blivit född."
En spelare som Eidur Gudjohnsen kommer att mötas av applåder när han återvänder till Stamford Bridge, även om det är i Europarivalen Barcelonas tröja. En spelare som William Gallas kommer i bästa fall att mötas av fullständig kyla. Och det finns inte en vrå i mitt supporterhjärta som just nu kan frammana någon värme för dig, Billy. Men det hade inte behövt sluta så. Du borde blivit en legendar.