Gyllene lejon, blå containrar och helsköna lirare
Vad har ovanstående ting gemensamt? Mycket om ni spenderar en vecka i staden som kallar sig Storbritanniens huvudstad. Häng med på en resa som tar er från Themsens flodbank, in i fiendeland och så tillbaka igen.
Klockan närmar sig sex på kvällen. Det är den 22 augusti 2006 och jag är stressad, riktigt stressad. Min 24 kvadrat stora studentlägenhet i Flemingsberg ser ut som ett bombnedslag och jag har 15 minuter på mig att packa. Nu gäller det att prioritera. Tanken på att städa faller bort lika fort som den dök upp. Fram med resväskan, i med kläderna. Vänta, det är ju England jag ska till. Ett paraply får kompensera för de varmare kläder som jag med allra största säkerhet glömt att packa ner. Några minuter efter min tidsplan står jag utanför dörren. Ytterligare några minuter senare kliver jag av pendeltåget i Älvsjö. På parkeringen står far och son Bylund lutade mot en bil läsandes Sportbladet. Efter de obligatoriska ironiska hälsningsfraserna sätter jag mig i bilen. Jag pustar ut, resan mot mitt andra Mecka har börjat och stressen börjar avta.
Efter att ha dumpat väskan på ett hotell i utkanten av Nyköping åker jag, far Bylund (Kenneth), son Bylund (Nick) och hotellmanagern (bokmalen) in till de centralare delarna av staden. Hammarby ska möta Helsingborg på Olympia, en match som de grönvita supportrarna Kenneth och Nick för ingenting i världen vill missa. Jag känner mig lagom intresserad när matchen börjar rulla på plasmaskärmar inne på den lokala O’Learys-restaurangen. Jag gör mitt bästa för att försöka spana in någon annan fotbollsmatch, helst en engelsk, på de lite mindre skärmarna. Det går inget vidare. Istället gör jag som Kenneth och Nick, tittar på matchen från Olympia. Bokmalen är mer intresserad av påfyllning i sitt ölglas och i sin skål med guacamole. Efter matchen är jag nöjd. Hammarby förlorade, något mitt lag AIK gynnas av.
Två Seinfeld-avsnitt och ett par timmars sömn senare sitter jag, Kenneth och Nick på Skavsta flygplats. Vi dricker kaffe och försöker peppa oss inför den mindre bekväma flygresan. Plaststolar, flygvärdinnor i fula outfits och dåliga landningar förbannas. Trots förbannelserna vet vi att vi inom loppet av några månader kommer att sitta på samma flygplats igen. Arlanda och British Airways i all ära men Skavsta och Ryanair ger utrymme för ex antal extra pints i England. Flyger lyfter i utsatt tid och snart avnjuter vi den första av icke räknade antal pints i London.
Adressen är 57 Fulham High Street. Innanför en röd trädörr hittar vi Londons, om inte världens, härligaste pub. Stämningen inne på Golden Lion är alltid på topp och som de stammisar vi blivit hälsas vi välkomna av ägarinnan Anne. En kille ståendes bakom baren skriker efter snus. Han blev bekant med den svenska tobaksvaran under fotbolls-VM tidigare i år. Då fanns undertecknad på Golden Lion under Sveriges match mot Paraguay. Hela puben stöttade de svenska krigarna under matchen och ramsor som We love you Sweden ekade mellan väggarna. Det var i juni. Samma ramsa kunde höras under augustitrippen men mest sjöngs det om Fulham. Det var ju de vi åkt för att titta på och Golden Lion är the place to be innan och efter matcherna.
Sittandes i Golden Lions beer garden på onsdagseftermiddagen mötte vi resans förste svensk. Lastbilsmontören Mats från Oskarshamn i Småland hade liksom jag, Kenneth och Nick åkt över för att se Fulhams två första hemmamatcher. Mats skulle bli ett återkommande inslag under vår resa. Efter att ha laddat upp med pints och sång inne på Golden Lion var det dags att bege sig mot Craven Cottage. Den stora svenska flaggan som under dagen hängt inne på Golden Lion togs ner och sträcktes ut över gatorna nere i SW6. Under gångturen mot arenan hörde vi diverse glada tillrop om fenomen som Abba och Björn Runström. Många var förundrade över vad vi svenskar gjorde nere i Londons heligaste kvarter. Det dröjde inte länge innan vi fick med dem i ramsor om allt från Runström till Mohamed Al Fayed. Runström-ramsan blev något av en favorit bland de svenskälskare vi stötte på. He looks like a chick but he plays like a brit rungade under Hammersmith Ends läktare senare under kvällen.
Fulhams hemmapremiär mot Bolton blev ingen munter tillställning. Spelet var långt ifrån bra och när jag i telefon summerade matchen sa jag att det hade varit två straffar och två mål, punkt. Jag minns inte mycket mer än just dessa två situationer från det som utspelade sig på gräsmattan. Vad jag minns desto mer av är istället de engelska matchvärdarna och polisen. Fulhams klack är av förklarliga skäl både liten och röstsvag. Jag och Nick, supportrar av två olika Stockholmsklubbar som vi är, bestämde oss i halvtid för att försöka få lite bättre drag längst upp under taket på Hammy End. Vi drog oss uppåt och gjorde vårt bästa för att dra igång några ramsor men det gick inte speciellt bra. En gång undantaget så dränktes våra försök i den lilla klackens röster. Klacken blev än mindre under den andra halvleken. De fyra översta raderna stod upp, något som man enligt bestämmelserna inte får. Alla var dock vänner och ingen störde någon. Detta tog inte matchvärdarna någon hänsyn till. Ett tjugotal orangeklädda svarta män vinkade åt alla att sätta sig ner. En del lydde uppmaningen, en del inte. De som inte lydde togs av polis och fördes bort till ramsan Go and get som terrorists.
Matchen slutade 1-1 och jag var riktigt lack. Lack över den bleka insatsen och att Ian Pearce fanns med på planen. Beskedet att Chelsea förlorat borta mot Middlesbrough gjorde mig inte nämnvärt mindre lack. Någon halvtimme på Golden Lion och en sen nattkebab gjorde att humöret vid läggdags var något bättre men glad, det var jag inte.
Morgonen efter var Kenneth tidigt uppe. Den whiskeyälskande pensionären från Vallentuna ville vara kulturell och besöka museum. Efter en gångtur över Tower Bridge nådde vi The Dungeon. När vi upptäckte att kön nästan var lika lång som gångturen över bron bestämde vi oss för att leta upp en pub där vi över en pint kunde lägga upp nya planer. Planen blev Museum of London. Ett trevligt museum men något utrymme om andra världskriget fanns dessvärre inte. Efter museibesöket avnjöts en stek på en restaurang i Soho, en restaurang som lustigt nog bytte ut priserna efter vår beställning. Efter steken uppkom resans största dilemma – pubquiz på Golden Lion eller Ligacupmatch mellan Leyton Orient och West Bromwich Albion. Ett 50-pencemynt fick fälla avgörandet. Lejonet pubquiz och drottningen fotbollsmatch. Det blev fotboll. Något vi inte ångrade i efterhand.
En lång tunnelbanefärd senare steg vi av vid stationen Leyton. Efter dryga tio minuter hittade vi områdets första pub. Stället såg ut som ett mindre tivoli. Blinkande ljus, lustiga flaggor och gräslig musik är mina minnen därifrån. En kort tripp från tivolit hittade vi Leytons arena Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som den egentligen heter. Efter att ha stegat in där strax efter sex hittade vi nästan omgående läktarsektionens egen pub. På en flimrig 20-tummare i ena hörnet rullade klubbens egna TV-sändningar. Sittplatserna bestod av spontant utställda stolar och ölen serverades i ostabila platsglas. När klockan närmade sig 19.00 rusade jag och Nick mot läktarplats. Kenneth skulle beredskapspissa och valde att möta oss på läktaren. När Kenneth kom var Nick och jag på väg in i matchpuben igen. Vi trodde att matchen började 19.00 men då matchen TV-sändes var matchtiden 19.45. När det gick upp för oss förstod vi också varför vår svenske kompis Mats varit förundrad över varför vi hade så bråttom från tivolit.
The O’s bjöd på bra fotbollsunderhållning mot The Baggies. Gästerna vann med 3-0 och matchens andra mål kan vara det snyggaste jag sett live. Darren Carter sopade på ett lobbinlägg från motsatt kant på volley och fick en perfekt träff. Bollen fullkomligt borrade sig in i nättaket och så här i efterhand är jag förundrad över hur målet kunde stå kvar. Även Jonathan Greenings 3-0-mål är värt ett omnämnande. Ett annat intryck från Brisbane Road var de lägenhetshus man valt att placera i hörnen av varje läktare. Två av husen var klara och två under uppbyggnad tillsammans med en kortsideläktare. De boende i husen kunde avnjuta matcherna från sin egen balkong. Något lägenhetsinnehavarna också gjorde. Schysst att i praktiken kunna bo på arenan.
I puben på Brisbane Road mötte vi en svensk snubbe, mannen från Föreningssparbanken. Då jag tyvärr glömt hans namn får han gå under det namnet. Han bar nämligen en keps från ovan nämnda företag. Mannen hade spenderat tre veckor i England och sett tretton matcher. Han talade entusiastiskt om Accrington Stanley som under hans besök på Crown Ground slagit ut Nottingham Forest i Ligacupens första omgång. Någon planerad färdväg hade han inte utan resorna styrdes mot de för honom intressantaste matcherna. Mannen från Föreningssparbanken levde för fotbollen fullt ut.
Hemfärden efter Orient-matchen blev också ett minne i sig. Någon hade haft den dåliga vanan att slänga sig framför tåget på tunnelbanestationen. Istället blev det buss till Stratford för ett annat tåg. Stratford blir en del i det OS London kommer att arrangera 2012. När jag förevigade ett digitalt monument utanför stationen i Stratford visade en räknare att det var 2113 dagar, 12 timmar, 10 minuter och 53 sekunder tills den olympiska elden skulle tändas. Det blev mitt sista minne från den kvällen. Tröttheten på den långa färden hem blev påtaglig är när sängen intogs på Swifts Guest House var det inte en sekund för sent.
Fredag och ny match stundade. Innan den gick av stapeln hann de tre musketörerna med att vara kulturella igen. British Museum ärades ett besök. Världshistorien fanns väl bevarad inne i den vackra byggnaden men rummen var så stora och informationen så rik att man snabbt blev trött i huvudet. Någon sa att man behövde två dagar för att hinna titta på allt där inne. Jag skulle sätta mina pengar på tre. Kultur i all ära men det var fotboll resan var ämnad för. Fredagskvällen spenderades därför i en blå container kallad Loftus Road. Arenan är minst sagt speciell, både till utseendet och för att Fulham spenderat två säsonger där. Queens Park Rangers tog emot Ipswich Town i en match som liksom den kvällen innan bjöd på fin underhållning. Vi fick bland annat se en gammal Fulhamspelare i aktion. Zesh Rehman tog plats i QPR:s mittförsvar.
När vi senare på kvällen lämnade containern kunde vi konstatera att vi sett nio mål på tre matcher – 1-1 mellan Fulham och Bolton, 0-3 mellan Leyton och WBA samt 1-3 mellan QPR och Ipswich. Trippen från Loftus Road till Golden Lion var tillräckligt kort för att vi skulle hinna till puben innan stängning. När vi stegade in på där var det inte mer än ett tjugotal gäster kvar. Bland dem hittade vi ett gäng sångglada irländare. De närmaste timmarna ljöd irländska folksånger mellan väggarna. Ordet efterfest fick för mig en helt ny innebörd.
Morgonen därpå var det tre slitna herrar som vaknade i källaren hos Swifts. Irländare, pints och sång hade tagit ut sin rätt men inte mer än att vi efter lite mat och kaffe var på gång igen. Efter att far och son Bylund letat bankkontor i en timme utan att först lyckas kunde vi slutligen bege oss mot Golden Lion igen. Fulhams match mot Sheffield United stundade och säsongens första seger låg för ögonen. Efter sedvanlig uppladdning satt vi på Craven Cottage för andra gången inom loppet av fyra dagar. Trots att Ian Pearce återigen fanns med i startelvan var vi positiva.
Fulham svarade för en betydligt bättre insats än mot Bolton och en viss Bullard dominerade nere på planen. Hans förnamn ska enligt uppgift vara Jimmy och det var han som frälste Fulhampubliken för andra gången inom loppet av en vecka. Mot Bolton var det han som på övertid satte straffen och mot Sheffield skruvade han in en grym frispark. 1-0 i halvtid mot Sheffield kändes bra och Fulham borde i ärlighetens namn ha gjort fler mål i den andra halvleken, men icke. Målsumparen Tomasz Radzinski höll sig framme men missade. Den polskfödde kanadensarens miss kunde ha mynnat ut i något bra ändå men Bullards superträff vid chansen efter rammade stolpen. För andra gången under resan förundrades jag över målens styrka. Att inte stolpen gick av är för mig ett under. Det viktigaste var ändå att Fulham vann matchen och tog säsongens första seger. Poängen firades som sig bör inne på Golden Lion.
Efter att jag, Kenneth och Nick tilldelats lite gåvor av pubpersonalen lämnade vi den röda trädörren bakom oss för sista gången för den här resan. Dagen efter var det hemfärd och den förväntade stenhårda säkerheten på flygplatsen märkte vi inte av mer än att handbagage var förbjudet. När vi tagit mark på Skavsta var Sportradion prio ett. AIK spelade mot Öster på Råsunda och avgick med seger, 5-1. En toppenvecka summerades på bästa sätt. Jag vill tacka Nick, Kenneth, Mats, Anne, Dan, bokmalen, mannen från Föreningssparbanken och alla andra jag träffade på under resan för allt trevligt vi fick uppleva. Ser fram emot nästa resa. För tro mig, en sådan blir det.
