Bolton - West Ham 4-0
West Ham for till Bolton med sargat självförtroende efter 0-2 förlusten hemma mot Wigan. Skadorna var många, formen svag, men inte ens det kan förklara det sätt på vilket laget förlorade denna match.
Kanske ska jag börja med att varna känsliga läsare över innehållet i denna rapport. Det är inte en speciellt positiv rapport. Normalt sett brukar matchrapporter också handla om matchen och ta upp de vassaste chanserna och beskriva hur målen gick till. Den här kommer att se annorlunda ut, framförallt för att det inte finns något intressant om själva matchen att rapportera. Vill ni läsa en sådan får jag hänvisa till Boltons redaktion här på Svenska Fans. De kommer med all sannolikhet att producera att praktexemplar.
West Ham förlorade lördagens Premier League match mot Bolton med solklara 4-0. Bolton var närmare att göra såväl ett femte som sjätte mål än bortalaget var att göra ett enda. Det innebär att West Ham nu spelat sju raka matcher på bortaplan utan att göra mål. Vad värre är, man gav vika utan kamp denna kväll i början på december.
Problemet för en supporter är inte så mycket att ta en förlust. Förluster kommer alltid, det hör till sporten och skulle de inte komma skulle sporten förmodligen till slut bli fullständigt ointressant. Det är med andra ord inte förlusten som oroar mig i sig. Ibland förlorar man med uddamålet, andra gånger med två, tre, ja till och med fyra bollar. Problemet den här gången och många gånger tidigare den här hösten är att spelarna viker ner sig och förlorar utan kamp. Idag hade West Ham exempelvis inte ett enda avslut på mål värt namnet.
Det brukar i de flesta lagsporter sägas att så länge vi skapar chanser så behöver man inte vara orolig. Ska man gå efter detta så är det nu verkligen dags att bli orolig. Laget skapade idag ingenting på hela matchen. I förra matchen skapades åtminstone ett stolpskott och i den före det ett par halvchanser. Personligen trodde jag nog för några veckor sen, efter ligacupsortin, att jag sett säsongens lågvattenmärke. Då hade jag inte räknat med vecka 49. Först Wigan hemma och sen Bolton borta, 0-6 totalt, kan det bli sämre? Tja, laget möter Manchester United på söndag. Allt annat än storstryk måste ses som en framgång efter den här veckans insatser.
Jag kräver egentligen inte speciellt mycket av mitt favoritlag. Jag kräver inte att de ska vinna varje match eller alltid spela bländande fotboll. Det enda jag kräver att de visar någon form av stolthet. Någon form av stolthet över att bära West Hams klubbmärke på bröstet. Har man inte tillräckligt bra fotbollsmässiga kunskaper eller att saker och ting av någon annan anledning inte fungerar så kan man i alla fall kämpa. Man kan jobba till sista blodsdroppen. Tills man inte har mer att ge. Som det ser ut idag så funderar jag på vilka som egentligen behövde kliva in i duschen innan man satte sig i bussen hem?
Någon individuell spelarkritik ger jag mig inte in på. Jag tror inte att den hade sett alltför konstruktiv ut. Jag kan dock inte se att någon av spelarna kan få godkänt efter en sån här insats. Visst var vissa sämre än andra men ingen stack ut på det sätt att han kan sträcka på sig när han tittar sig i spegeln och känna sig nöjd med sig själv. Åtminstone hoppas jag inte att någon av dem gör det. Däremot hoppas jag att var och en av dem tar sig en lång titt i spegeln och funderar på vad det egentligen är som de håller på med?
Detta gäller naturligtvis också manager Alan Pardew. Det är trots allt någonstans managern som i slutändan har ansvar för lagets resultat. Det är han som manager som ska stå för de taktiska dispositionerna och riktlinjerna. Det är också han som har ansvar för att spelarna följer dessa riktlinjer och att de klarar av att göra det. Om de inte gör det, eller inte klarar av att göra det, så är det också hans ansvar att se till att de får ta konsekvenserna av det. Alan Pardew är en mycket angenäm och trevlig person men han har nu haft så god tid på sig att få sina spelare att inse vad det är som gäller att den börjar rinna ut.
Frågan är om vi nu står på botten med fast grund under fötterna eller om vi ska sjunka ännu djupare ner i dyn. Sjunker vi djupare är risken stor att vi inte orkar ta oss loss och då är the Championship återigen ett faktum.
Up the Hammers!
