Kära tomten - en önskelista för Newcastle United
Mörkret börjar lägga sig och med det lugnet. Det är ”dan före dopparedan” och allt börjar kännas sådär fridfullt vilket allting gör fram till piff och puff önskar alla en god jul. Till julen hör även presenter och tomtar till, så vad passar då bättre än att skriva en önskelista för Newcastle Uniteds räkning då klubben är upptagna med att ladda inför match.
Kära tomten, här är min önskelista detta år för de olika spelarna i Newcastle United:
Shay Given – Medieutrymme. Då Newcastle inte är i toppen av tabellen konstant längre minskar också medieutrymmet, och en som drabbas hårdast av det är Shay Given. Inte bara för att han då spelar i Newcastle utan även Irland som inte direkt drar åt sig alla världens blickar. Hade Shay lirat i t.ex. Manchester Utd är jag övertygad om att han varit Given ett erkännande som världens bästa målvakt flera gånger om. Nu vet dessa oinsatta ”fotbollsjournalister” vi har på diverse tidningar knappt vem han är.
Stephen Carr – En enkelbiljett till S*****land. Lika mycket som Given är bra är Carr dålig. Dvs. ligans sämsta högerback. Bäst att göra sig av med denna spelare vars spelarfilosofi verkar vara ”rakt igenom motståndaren är snabbaste vägen” och var passar då bättre än att göra våran rival till en slussningsplats för allt vi inte vill ha. Jag menar där borta hos de ofrälsta platsar han säkert då Keane snart lånat ut halva laget igen.
Nolberto Solano – En tidsmaskin. Från att ha varit en superb högerytter så tog han steget ner och blev den bäste högerback vi haft på många år. Enda problemet är att våran trumpetspelande Peruan precis fyllt 32 och inte direkt blir yngre. Vi vill ha våran publikfavorit kvar i ett decennium till!
Emre – en ishink. Om man anser Emre vara liten på plan så är det inget i jämförelse med hans stubin. Något som kan vara positivt när han ser ut som den där dvärgen i sagan om ringen på krigshumör. Något som är mindre positivt när han håller på att bli utvisad eller i ren frustration bankar frisparkar i muren istället för att lugna ner sig lite. Då behövs ishinken!
Albert Luque – En vilja. Att den flyfotade spanjoren varit en flopp av Tevez karaktär kan nog ingen längre förneka. Det tråkiga just med Luque annars är att det inte ens känns som han försöker på andra ställen än sin självframställning i media. Ska man trippa på tårna i närkamper och göra ”tjolahoppsansteg” när man tappar bollen hör man nog snarare hemma på en balettuppsättning än på en fotbollsplan, såvida man inte spelar i Arsenal då.
Kieron Dyer – En narkosautomat. Dyer håller sig (med hans mått) skadefri, får en nyckelroll direkt via hans upprivande spelstil med sina löpningar och lagets form vänder helt. Med tanke på Dyers senaste år i klubben låter det hela som en dröm och via en narkosautomat så kan förhoppningsvis drömmen hålla i sig hela säsongen ut.
Obafemi Martins – En ”irlandisering”. Nu har visserligen Martins börjat visa vad han går för med både mål och ett imponerande spel men det känns ändå som han inte har det där riktiga flytet med sig, felaktigt bortdömt mål mot Portsmouth och ramträffar där senaste kanonen i undersidan av ribban mot Chelsea sticker ut. Dags att ta ett par vändor med Shay, Duffers och Alan O’Brien så kanske lite ”lucky irish” anda fastnar. Om dessa skulle råka vara slut tomten så skulle en kroppslig undersökning också vara bra så han får veta om han är höger eller vänsterfotad!
Michael Owen – Plankor. På så sätt om han slår upp knäet igen kan han alltid sysselsätta sig med att spika ihop ett nytt klubbhus med all metall han har i knäet nu under tiden nästa skada läker.
Damien Duff – Ett stycke självförtroende. Jag vet inte vad som hände där i slutet av hans Romanska vistelse. Kanske tvingade Abramovich honom att dansa kalinka dygnet runt för killen verkar helt borta emellanåt. Med ett självförtroende kanske han kan återgå till att bli den där dribblern som ökar korvförsäljningen på varje stadion han spelar.
Stephen Harper – En stol på bänken uppkallad efter sig. Då hans bänkplats redan lär vara ingjuten i bästa Hollywoodavtryck anda så tycker jag man kan ge honom äran att få platsen döpt efter sig också.
Charles N’Zogbia – En vänsterytterplats. Istället för att spela i mitten vilket han ändå inte gör speciellt bra skulle det vara bra om du berättade för Roeder att man måste inte alltid lyssna på spelarnas önskemål utan istället flytta ut han på vänsterkanten permanent där han briljerade så mycket förra säsongen.
Giuseppi Rossi – Ett lycka till kort inför framtiden.
James Milner – ett långtidskontrakt. Bara tjugo bast och redan rutinerad och en av våra bästa spelare denna säsong. Bind han kvar till klubben länge så inte våran ordförande/tränare får någon knäpp idé igen. Eller snarare, se till att inte deras nästa knäppa idé (som får anses oundviklig) innebär att vi försöker sälja James igen.
Scott Parker – En turkisk ordlista. Om inte Emre förstår hur Parker vill att han ska spela på engelska så kanske det går bättre om de för diskussionen på turkiska. Dessa två klasspelare måste kunna fungera ihop bättre än vad de gör nu.
Craig Moore – Några Fosters och ett ”tack för din medverkan” samtal. Vi har flera lovande juniorer på framtågande, att då fortsätta använda en avdankad ”Aussie” som inte är i närheten av sin fjolårsform.
Titus Bramble – Ett pussel. Allt för han ska träna upp koncentrationsförmågan. Gärna ett pussel på Chelseas Drogba så han vet hur många bitar man kan tackla honom i nästa match.
Antoine Sibierski – Ett nytt ettårskontrakt. Det har han verkligen förtjänat.
Nicky Butt – Speltid. Nu med Parker och Emre tillbaka är risken att dessa två får spela på bortaplan igen och vi tappar defensiven som Butt varit med att bygga upp galant de senaste veckorna.
Foluwashola Ameobi – En rockring. På så sätt skulle han dels träna upp höften och slippa skador där hela tiden. Samt att han skulle få lite rytmik och koordination vilket skulle göra att hälften av de mottagna bollarna inte hamnar på parkeringen utanför.
Peter Ramage – En skönhets operation. Kan inte vara lätt med alla de där fotbollsmiljonerna och ändå inte få några brudar. Martin Keown har äntligen fått en värdig arvtagare. Extreme Makeover nästa!
Steven Taylor – Ett års mjölkförbrukning. Enda som verkar kunna sätta stopp för denna jättetalangens framfart är ännu en skada. Och med tanke på skadehistoriken här i klubben är alla saker som kan förstärka pojkens benstomme något positivt!
Paul Huntington – Chansen. Trots att nu Babayaro är tillbaka skulle det vara kanon om ”Hunts” fick fortsätta spela och få rutin. Att han är våran bästa vänsterback i dagsläget gör inte heller saken sämre.
Celestine Babayaro – Se Carr men byt ut ”högerback” mot ”vänsterback”.
