Reserapport: Chelsea 26 december
Mattias Gerdås har skrivit en reseskildring efter sin resa under julhelgen. Ett härligt initiativ som vi gärna ser mer av!
På juldagen klev jag och farsan upp i ottan- inte för att gå till kyrkan, men väl för en annan sorts dyrkan och tillbedjan. Det var dags att besöka Stamford Bridge och se nyförvärven på plats.
Juldagen hade inga flygningar från Landvetter, så vi fick åka tåg till Stockholm och Arlanda. Logistiken funkade dock utmärkt tack vare SAS elektroniska incheckning och att vi bara tog med oss handbagage (vi skulle bara vara borta 2 nätter). När vi kom fram till Heathrow fick vi flytta tillbaka klockan, men var snart genom kontrollerna. Tyvärr gick inte Heathrow-expressen, så vi fick ta en flygbuss in till Paddington istället. Där upptäckte vi att hela spårvägstrafiken låg nere på juldagen i London, så vi kunde inte ta tunnelbanan heller. Vi tog istället en taxi sista biten, men det var lugn trafik så det gick fort och kostade bara några hundra. Tur att man håller på ett lag som inte huserar ute i nån förort…
Vi checkade in på hotellet vid 18.30, men late check-in innebar att vår middag på hotellet hade flyttats till följande dag. Eftersom alla pubar var julstängt i området blev det till att gå ner till Subway och den lokala indiern för att köpa mackor, öl och whisky att inmundiga på hotellrummet. Logistikproblemen över julledigheten gjorde att vi inte ville ta oss in till ”turist-centrum” runt Piccadilly. Jag började ifrågasätta mitt val av inkvartering; det hade varit bättre att bo runt Paddington, då skulle det dessutom blivit lättare att ta sig tillbaka ut till Heathrow i övermorgon. Så dag ett slutade i hotellbaren rätt tidigt, men så hade det varit en kort föregående natt och en lång dag på resande fot.
Matchdagen inledde vi i frukostbuffén, en angenäm överraskning med stekta engelska korvar, tomater och champinjoner, vita bönor, rårakor, sidfläsk och rostat bröd med marmelad. Jag saknade dock de små burkarna med tomatjuice som annars är kutym på hotellfrukostar, men de väl tilltagna portionerna sparade in både tid och pengar på lunch. Nu skulle det räcka med några öl för att hålla oss fram till middagen.
Matchen började redan klockan 13, och vid 12 skulle man plocka upp sitt matchprogram, men vi hade några timmar på oss. Vi tog en längre promenad runt SW6; Fulham-området runt de stora cisternerna ner mot Themsen-floden (en liten pikant doft av olja i luften avslöjar var vi är). Precis som i många andra europeiska städer byggs det en hel del bostadsrätter utmed vattnet, och i London finns många eftersatta exploaterings-områden utmed gamla varvs-dockor. Vi lyckades dock ta oss fram utmed vattnet med hjälp av en nyinköpt karta över området (som inte framgår av de vanliga tour-böckerna som tex First). Med undantag för de nybyggda, supermoderna bostadsrätterna präglas området av småskalig, typiskt engelsk radhus-bebyggelse. När man sen tar sig under pendeltågs-järnvägen som avgränsar arenan på ena sidan och kommer in i egentliga Chelsea-Kensington så får gaturummet lite mer city-karaktär, men det är fortfarande trevliga och rätt småskaliga byggnader; inga skyskrapor.
Vi begav oss upp till Lot’s road, strax söder om arenan, och kom fram lagom till att de släppte in folk på den trevliga kvarterspuben, utanför vilken ett tjugotal Chelsea-supportrar i 30- 50- årsåldern redan samlats. Vi slank in, fick ett hörnbord och jag beställde in ett par bra pints of bitter, som kostade ungefär som hemma (London är inte billigt, om nu nån som åkte på språkresa dit på 80-talet fortfarande tror det). Vi sorlade och pratade lite lätt med stammisarna; turisterna hittar oftast inte längre från arenan än till pubarna utmed Fulham road och det är trevligt att känna den genuina, engelska stämningen. Det är ett välbeställt område, och det kostar ju en hel del med säsongskort och gå på matcher, så folket hade säkert hyfsat bra med stålar. Chelsea är ju inget nostalgiskt ”arbetar-lag” om nån trodde det, men det är i alla fall vanliga, avslappnade tjänstemän med kortklippt hår, ylletröjor och blåjeans, inte en kostym eller backslick i sikte.
Jag och farsan drog sig därefter upp till hotellet vid arenan och jag kvitterade ut våra matchprogram. Därefter gick vi in på turist-shopping- jippot Chelsea Megastore; syrran hade precis fått en son, och som dop-present köpte jag ett matchställ till knatten. Folk hade strömmat till i massor, och efter att ha tagit sig ut genom köerna var det läge att gå in på arenan. Vi tog oss utan problem förbi säkerhetsvakterna och begav oss till Upper West Stand. Jag hade biljett vid mittlinjen allra högst upp under taket, med strålande utsikt mot plan. Vädret var strålande och våra försiktighetsåtgärder (långkalsonger, raggsockar, halsduk) visade sig överflödiga.
Spelarna kom in och applåderades, med rejäla bu-rop som mötte Stephen Hunt när Readings laguppställning ropades upp. Både Ballack, Shevtjenko och Kalou spelade från start i Chelsea, och i andra halvlek skulle vi få se Jon Obi Mikel och Ashley Cole bytas in, dvs samtliga nyförvärv från förra året.
I halvtid hade vi hunnit ner till puben i arenan och bekantat oss med ett annat tillskott; Heineken hade ersatt det blaskiga Foster’s-ölet. Matchen slutade senare 2-2, och ni har väl säkert läst matchrapporten, så det finns inte så mycket att tillägga. Dock kan sägas att Reading-fansen hycklade Drogba för att vara en donkey och ropade åsne-ljud, men han gjorde två mål under matchen och visade med sin målgest åsne-öron åt Reading-fansen; skratta bäst som skrattar sist! Dessutom dånade bu-ropen när Stephen Hunt började värma upp för ett inhopp; Readings tränare valde att inte byta in honom. Matchen slutade snöpligt med att Ashley Cole gör en misslyckad rensning i ryggen på Essien varpå bollen studsar in i eget mål, och inget av nyförvärven imponerade; Ashley var klumpig i flera brytningar, Kalou var teknisk men saknade skärpan i straffområdet, Shevtjenko gjorde en riktig platt-match, och både Sheva och Mikel var nästintill osynliga.
Efter matchen tog vi en öl på en irländsk pub på Fulham road; det var dock annandag jul, dvs Boxing day (irländarna kallade den Saint nånting), så puben stängde redan kl 18. Det gjorde dock inget för vi var på väg tillbaka till hotellet för vår middag, som får beskrivas som trevlig bordsserverad förrätt och dessert men rätt trist varmrätt på buffé. Vi knäckte en flaska rött. Efter nån öl på hotellrummet begav vi oss in till Piccadilly och Soho; ett rätt kaotiskt innerstadsområde med mycket neonljus. Hursomhelst återvände vi rätt snart till hotellet.
På morgonen gick vi upp tidigt, missade frukostbuffén som öppnade först kl 0700, tajmade en bra tunnelbana hela vägen till Paddington där vi tog Heathrow-expressen. Hade det inte varit sjukt mycket köer på Heathrow hade man kunnat säga att vi var ute i god tid. Farsan fick inte ta med sig två burkar Guinness förbi den nitiska tanten i säkerhetskontrollen, och vi lade våra sista mynt på små whisky-flaskor. Vi köpte ett nästan oätligt frukostpaket på flyget (och jag drack upp de små whisky-flaskorna i smyg). Denna gång landade vi på Landvetter, och på kvällen såg jag reprisen på matchen på Canal+.
För att sammanfatta, så är Chelsea en jäkligt trevlig del av London, men undvik att åka dit över julledigheten då det mesta, såsom marknader och många pubar håller stängt.
Mattias Gerdås
