15 år sedan Gillingham
För Cityfans är inte Gillingham ett lag eller en stad, det är ett begrepp. Betydelsen av matchen mot Gillingham på Wembley den 30:e maj 1999 går inte att överskatta. Den har för alltid satt spår i klubbens världsliga resultat men också i klubbens själ och vad det betyder att vara Citysupporter.
1990-talet var inte Citys årtionde om man ser till resultaten på planen. Citys misslyckanden förstärktes än mer av början på Uniteds framgångssaga och kontrasten mellan de två klubbarna har kommit att forma en generation av Cityfans. Efter en lovande inledning på 1990-talet med två raka femteplaceringar i landets högsta liga började åratal av missskötsel och intriger bakom kulisserna att ta ut sin rätt på City och 1996 åkte man ur Premier League på målskillnad. Det kan idag vara svårt att förstå hur illa skött klubben var och framför allt hur illa det såg ut ekonomiskt. Bara för att ge några exempel så fick spelarna under en period duscha kallt för att man inte hade råd att fixa vattenpannan och när Steve Coppel tog över managersysslan hösten 1996 insåg han snabbt hur genomrutten klubben var bakom kulisserna och avgick efter trettio dagar. Mellan augusti och december 1996 hade City fem managers!
Med Frank Clark som manager avslutade dock City säsongen 96/97 med bara fyra förluster på tjugoen matcher så förhoppningarna om en återkomst till Premier League var höga inför säsongen 97/98. Det blev inte så. Det blev en nedflyttning istället och ännu en manager i Joe Royle i februari 1998. Den gamla Cityspelaren Royle tog över ett City i fritt fall och även om han på många sätt fungerade bättre än de managers som föregått honom kunde han inte hindra det oundvikliga. City åkte för första gången ner i landets tredjedivision och med skyhöga skulder och höga utgifter för en underpresterande men dyr och stor trupp var det ett enormt bakslag för City. Det enda som höll klubben vid liv var supportrarna. Bokstavligt talat. Klubben fick låna pengar med framtida publikintäckter som säkerhet. För trots att Cityspelarna förudmjukade sig själva vecka ut och vecka in på planen så var publiksnittet det högsta sedan början av 1980-talet, över 28 000. En sak var dock säker. Säsongen 1998/99 var tvungen att sluta med en uppflyttning...
Trots en inledande 3-0 vinst mot Blackpool blev hösten en plåga och City sladdade rejält i tabellen. Med en placering på den undra halvan i december var en play-off plats allt City kunde hoppas på. I bästa fall. Joe Royles försök att spela "modernare" fungerade inte bra och när Cityspelarna efter en usel första halvlek i december pratar ut med Royle i halvtid vänder allt. Royle tar till sig av det spelarna säger och City går tillbaka till 4-4-2. City förlorar bara två matcher på resten av säsongen och slutar tre i tabellen. Play-off. Wembley. City SKA upp! Först måste dock Wigan avhandlas i en "semi-final" vilket också görs och med "finalplatsen" på Wembley bokad utbryter hysteri i City. Gillingham, som inte gjort mål på City och som man slagit några veckor tidigare ska inte vara något hinder. Även om det är en play-off final i tredjedivisionen så är det här den första framgången City haft på flera år och fansen kan inte hålla tillbaka glädjen och förväntningarna. Äntligen ska man få tillbaka lite för allt som lagts in i klubben man älskat så mycket.
Jag var där, Guv´nor var där, Liam var där och fyrtio tusen andra City var där i regnet på Wembley dagen då allt skulle vända. Jag måste säga att minnena är ganska suddiga trots att jag sett matchen på video (så länge sedan är det) säkert hundra gånger. Matchen böljade fram och tillbaka på Wembleys stora gräsmatta och båda lagen hade chanser. Jag var dock aldrig riktigt orolig. Det kändes som om City hade rätt bra kontroll. Tills det var tio minuter kvar. Gillingham gör 1-0 i åttionde minuten och kontrar även in 2-0 i den åttiosjätte minuten vilket såklart avgör matchen. Typical City!!! Tårarna faller i takt med regnet på Cityläktaren och folk köar för att komma ut. Bort från skiten, besvikelsen och vetskapen om att det här förmodligen var dödsstöten för klubben. I alla fall som man känner den.
Men Kevin Horlock vill annorlunda. Han prickar in en reducering i nittionde minuten och ger de City som stannat hopp. Några kommer tillbaka från Wembleys innandömen. Men det går trögt. City får inte till spelet och de fem tilläggsminutrarna tickar iväg och chanserna är inte där. En sista långboll från Vaughan (eller var det Crooks?), en skarvning från Goater och helt plötsligt är Paul Dickov nästan fri. Han har skottläge och han sätter den i nättaket och resten är historia. Hans målgest är ikonisk, glädjekaoset på läktaren oändligt och tystnaden på Gillingham sidan total. Partytime in Kent tonight sa Alan Brazil. Not so much. Förlängningen är inget att tala om för det är inte en människa som kommer ihåg den och straffsparkarna... Horlock igen, Dickov sätter den stolpe-stolpe UT, He´s no Munich anymore Wingcommander Cook smeker in den och Edghill gör sitt dittills enda mål för City ribba in och kysser märket trots att han mobbats hårt av publiken under flera år. Nicky Weaver blev kulthjälte med flera räddningar och ett galet beteende efteråt men det hade vi alla. Glädjen över att vara tillbaka i andradivisionen var enorm och lättnaden över att förmodligen ha räddat klubben från konkurs ännu större.
Det är ganska säkert att City inte hade varit där man är idag om inte Dickov gjort den där kvitteringen. City hade säkert tagit sig tillbaka till de högre divisionerna så småningom, det finns alldeles för mycket kärlek till den här klubben för att den inte skulle ha klarat det. Den ekonomiska situationen hade dock gjort att det tagit tid. Lång tid. Och då hade klubben knappast varit intressant för Shejk Mansour. Allt det vi upplever som Citysupportrar idag är beroende av den där blöta majdagen då flera spelare som är långt ifrån att vara Citys bästa skrev in sig i historieböckerna därför att de inte gav upp. Fight ´till the end!
