Djävla Ryan Air!
Historien om hur ett uselt flygbolag kan få klä skott för all ondska här i världen [eller storyn om killarna som stack till England, men kom tillbaka från himlen].
Lördag 25/11-2006
Huh, vart är jag? Ögonen öppnades innan hjärnan värmt upp och jag förstod inte varför jag var vaken. Det var ju tidigt, och klockan hade inte ens ringt. När hjärnan väl gick igång så insåg jag att jag hade haft tur i detta oförklarliga uppvaknande – jag hade ställt klockan fel men skulle nu ändå hinna till Nyköping i tid. *puh*
Snabb dusch, lite kaffe i en mugg med i bilen och iväg för att hämta farsgubben. Resan till Nyköping går smärtfritt och snart har vi passerat passkontrollen och slagit oss ner i avgångshallen. Bara 50 min till avgång. Precis när vi reser oss för att ta oss till gaten så kommer ett högtalarutrop. –”Ryan Airs flight till London är försenad på grund av tekniska problem.” Jahaja, tänkte man, det var ju typiskt. Nåja ngn timme sen kan man väl bli vi har ju gott om tid. –”Ny avgångstid 15.05!” – VA FAN?! Insåg till min fasa att vi skulle komma att missa matchen.
Krigsråd! Vad gör vi nu? Jag och farsan stormade upp till servicedisken för att avkräva personalen lite mer utförliga svar. Efter idogt köande och en satans massa folk som inte förstår grunderna i hur en kö fungerar (sluta trängs!) kom vi i alla fram till den unga damen bakom disken. Det framstod direkt att hon inte visste mycket, kunde mycket eller ens fick ta beslut om mycket. Istället för att slösa tid på henne så krävde vi att få prata med hennes chef på studs. Hon visste mer men kunde inte på något vis hjälpa oss med mer än att hon satte upp oss på plats 13 och 14 på väntelistan på 10-planet.
I lägen som detta gäller det att fokusera på det som är viktigt. Vi sköt alla planer på hur vi skulle kompenseras av Ryan Air på framtiden och satte oss i bilen mot ”centrala” (nåja) Nyköping för att låna Internetterminalen på IBIS-hotellet där. (normalt hade detta kunna skötas på en flygplats, men alla terminaler på Skavsta var trasiga – Bra jobbat Skavsta/Ryan Air!). Vi kollade snabbt upp BA och SAS flighter till London, det fanns plats och vi skulle med nöd och näppe hinna i tid. Problemet var kostnaden. 8.000:- för två enkla biljetter? Vi insåg att just i den stunden så var det värt det och får skicka räkningen till Ryan Air i efterhand. Snabb bokning online och sen köra hela vägen tillbaka till Stockholm och sen vidare till Arlanda.
Vi dumpade bilen på långtidsparkeringen och slogs då av dilemmat att nu skulle bilen vara 16 mil ifrån Skavsta när vi kommer hem. Nåja, det problemet får lösas senare. Just nu var det viktigare att få checka in och lugna ner sig med en pilsner i baren (ja det var fortfarande tidigt, men vi hade ju trots allt varit på ”resande” fot i 6,5 timmar utan att kommit längre än 2,5 mil hemifrån.
Efter någon pils och en massa svordomar och ondgörande över Ryan Air bordade vi planet. Jag har rest så mycket med Ryan Air de sista åren att jag nästan glömt hur trevligt det är att flyga med ett riktigt bolag. Grym service, god mat och sköna säten. Inga likheter med Ryan Airs boskapstransporter alls.
Vi tog mark i tid på Heathrow och då vi inte checkat in något bagage alls så kunde vi rusa rakt ut till taxikön. Vi gav adressen till vår favoritpub The Golden Lion och satte fart ut mot M4:an. Då detta var en riktig Tyko Brahe-dag så fastnade vi ju självfallet i köer direkt. Vi insåg att det skulle bli på håret om vi skulle hinna fram i tid så jag ringde vår gode vän Paul och bad honom lämna in biljetterna i kassan på arenan så att han inte skulle behöva stå och vänta på oss. Väl framme på pubben fick det bli en snabb öl, en kram till vår ”landlady” Ann och dumpa väskorna med personalen. Mot Craven Cottage!
Precis på väg in på arenan hör vi en stark reaktion från publiken. Domaren har precis pekat på straffpunkten och visat ut Ian Pearce. Innan vi hinner upp för trapporna på Hammy End ligger bollen i mål. FAN! Ingenting gick rätt denna dag. Det skulle visa sig att vi missat matchens ända mål och fick se en ganska trist historia där Fulham vägrade vika ner sig trots numerärt underläge. Fulham skapade de flesta av de chanser matchen hade, men fick inte in boll uslingen i mål. Reading spelade smart och bevakade sin ledning men Fulham ska ha cred för sin inställning och ”never say die” attityd.
Efter en dag fylld av motgångar släpade vi oss tillbaka till the Lion för att dränka våra sorger i glada (glada?! Jo tjena!) vänners lag. Kvällen blev dock väldigt kul och trevlig och klockan var över midnatt innan vi stoppade en taxi och åkte upp till Hilton London Metropole för att dyka i säng.
Söndag 26/11-2006
*pust, suck, stön*
Usch vad jobbigt det är att vakna ibland. Sviterna av en alltför lång och händelserik dag med en del pilsner som kronan på verket hade satt sina spår. Man mådde bra, men ville nästan slå room service en signal och fråga om de hade två domkrafter till mina ögonlock.
En av fördelarna med att bo på (riktiga) hotell kontra B&B är frukosten. Trots att jag avskyr den bedrövliga ursäkten som engelsmännen kallar frukost så finns det i alla fall alternativ till detta på de internationella hotellen. Så medan farsgubben tryckte i sig bönor, skumma korvar, flottyrkokta ägg m.m. Så höll jag tillgodo med toast, juice, lankigt kaffe och yoghurt. Inte mycket men det fick en i alla fall att piggna till något.
Söndagen var den enda dag som vi inte bokat upp något i förväg. Vi hade en förhoppning om att kanske kunna få loss ett par biljetter till Spurs-Wigan via bekanta i THSS, men den planen gick i stöpet. Vi kände oss också så pass risiga att vi inte var sugna på att åka upp till Seven Sisters på chans. Det fick helt enkelt bli ManUre-Bloo poo på Sky Sport istället. Ett ganska ok substitut ändå.
Dagen inleddes med en promenad ner längs Edgware Road till Marble Arch och sen strosade vi vidare längs Oxford Street och skrattade åt stressade människor och lustigt klädda turister. Vi letade oss ner till Carnaby Street, köpte några tidningar och letade upp en pub för lite förfriskningar samt lugn och ro. Tji fick vi! Dels var pubben betydligt mer livlig än vid vårt senaste besök och dels var det ett gäng svenska grabbar som inte använde det lilla alfabetet. Besöket här blev kort!
Då vi hade valt att se matchen på Sky så stod vi inför valet att återvända ner till Golden Lion och se matchen där eller leta upp en trevlig pub på närmare håll. Vi valde det senare efter att snabbt intagit lite lunch på en Subway längs vägen. Det tog oss 2 timmars promenad och ett 20-tal pubbar (nej vi var inte inne och drack pils på alla dessa ;) innan vi hittade The Allsop Arms. The Allsop fick bli vår matchbas, den hade allt ifrån bra TV’s, bra bar urval och hör och häpna, med Engelska mått mätt, galanta damer bakom baren! Pubben var halvfull 10 minuter innan kick off, sen smällde det till och blev tokfullt. Alla vet ju hur matchen gick så det ordar vi inte om här.
Dagen avslutades i hotellets restaurang med lite gott vin och grillad oxfilé, en rätt ok avslutning på dagen. Man var tidigt i säng och det dröjde inte länge innan man sveptes bort av John Blund.
Måndag 27/11-2006
Nu kändes det bättre, man var utvilad och redo för nya äventyr.
Vi avslutade snabbt en frukost, checkade ut och gick iväg för att ta tuben till Victoria Station. Väl nere vid Victoria skulle vi möta upp Magnus som hade rest över från Uppsala denna morgon för att ackompanjera oss under resten av resan. Magnus är Fulham fan precis som oss andra men han har också en ”soft spot” för Wolverhampton Wolves, så när han via forumet ”hörde” att jag planerat in ett besök i ”the black country” så hörde han av sig och ville följa med.
I väntan på att vår buss skulle styra kosan norrut hade vi mycket att prata om. Tiden gick fort och vips så var det dags att åka. Resan mot Birmingham gick någorlunda snabbt och fördrevs med lite sömn, småprat och insupandet av den Engelska landsbygden.
Väl framme på Digbeth Station i Birmingham så skulle man hitta rätt också. Då det var både farsgubbens och Magnus första besök i Brum, samt att det var nästan 7 år sedan mitt senaste var det lika bra att fråga sig fram. Efter lite hjälp av lokalbefolkningen samt en rask promenad så kände jag igen mig. Men vad hjälpte det? Det var bara att stövla in på turist informationen och fråga. Dels var mitt minne sämre än jag trott, men jag hade också vid mitt senaste besök förväxlat NEC (Norra Europas största mässområde) och stadens Operahus, vilket innebar att vårt hotell inte alls låg centralt och fint som jag trodde. Vi var 2,5 mil fel, vårt hotell låg på flygplatsen Birmingham International. Tillslut fann vi hotellet och kunde checka in och dumpa vårt bagage. Vi hade inte mycket tid på oss så vi tog oss raskt tillbaka till tåget och åkte in till stan igen. Väl där bytte vi till tåget mot Nottingham.
Efter en tågresa ståendes, med låsta bromsar och annat strul kunde vi i alla fall kliva av på perrongen vid målet för vår resa – Burton-upon-Trent. Skälet till vårt besök i denna avkrok var kvällens toppmöte (nåja) i the Conference mellan Burtons stolthet, Burton Albion FC och vår vän Daniel Crawfords adopterade lag Exeter City FC.
Tillskillnad från många andra gånger man kommit till nya småstäder i England så hittade vi ganska omgående en skylt som indikerade vart vi skulle gå. Vi hade lite missöden till trots tid för att slinka in på en pub längs vägen för att styrka oss med den lokala häxbrygden – Burton-Bridge-Bitter! Oh, vilken öl, gudasänd. Nästan så man skulle begära att få importlicensen till gamla Svedala. Pubben var också någonting extra. Helt ny öppnat (12 dagar tidigare om jag minns rätt) och med en sobert enkel stil.
Efter vår styrketår fortsatte vi traska längs Derby Road mot Burton Albions hem – Pirelli Stadium. Derby Road var nästan löjligt lång och det tog betydligt längre tid än vad man kunde tro när man hela tiden hade arenans belysning i blickfånget. Väl där var det dags att bli imponerad, den fasad på arenan som mötte oss liknade mer en arena långt upp i serie systemet och inte hemmet för ett semi-proffisionellt lag.
Ett snabbt besök i club shoppen för att kolla utbudet, och sen in på arenan. Inte helt billigt om man sätter prislappen i relation till nivån laget spelar, men £14 kunde man väl leva med. Väl innanför vändkorsen så möttes vi av både trevliga ”locals” så väl som en otroligt fräsch snack bar för att vara i England. Det skulle visa sig att arenan bara har stått klar i ett drygt år och detta är klubbens andra säsong sedan ombyggnaden – det märktes.
Matchen tog oss tillbaka till 70-talet. Dels för att 3/4 av arenan var ståplats men framförallt baserat på spelet. Tempot var högt, straxt under allsvenskt, men kunnandet hos spelarna låg väl kring svensk division två, så antalet felpass var rätt högt. Stämningen var inte dum alls, dels en proper hemmaklack som höll igång nästan konstant matchen igenom. Även Exeter hade avståndet till trots fått med sig ca 150 pers till sin sektion. Hemmalagets Burton Boys var dock de enda som fick jubla denna kväll då man i matchens 29:e minut gjorde aftonens enda mål. Utöver stämningen var hemmalagets maskot den stora behållningen, Billy Brewer var sanslöst ful men underhållande.
Under den andra halvleken öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det borgade inte för en trevlig promenad tillbaka till stationen alls. Jag smet in och investerade i en Brewers mössa eftersom regnet hade fått temperaturen att dala. Trots regntäta jackor var vi rätt blöta när vi återvände till den ovan nämnda pubben för en ”post-match” pint. När vi sedan fortsatte vår promenad visade det sig att vi missat vårt tåg med 7 minuter. Nästa skulle gå 45 minuter senare. Trots kylan så valde vi att vänta på perrongen, ett dumt beslut skulle det visa sig då tåget sedermera var 25 minuter försenat. Vi fick dock sällskap av en drogad och förvirrad Geordie fram tills han gick och la sig för att sova i en hiss och blev utslängd från stationen.
Väl tillbaka i Brum så gick inga anslutningståg så det fick bli taxi tillbaka till Hilton igen.
Zzzzzz
[Mer om resan i del 2]
