Krönika: Who’s got the Blues?
Brittiska psykologer har räknat ut att måndagen var den mest deprimerande dagen på hela året. Läge att vända blad då.
De mörka molnen har hopat sig över de som känner sig hemmastadda i SW6. Spelet stämmer inte, klubbledningen påstås bråka, ligasegern känns allt längre borta, skadelistan växer, stryk mot Liverpool, Ballack strosar omkring, Sjevtjenko nöter bänk och Thomas Antonelius tillåts komma i närheten av en mikrofon.
Men det finns balsam för sargade själar. För oss som vant oss att leva med The Blues i dubbel bemärkelse genom åren finns det all anledning att ta avstamp i just det. Det kan vara läge att både omfamna minnena och omfamna framtiden. Inget nytt, bara en påminnelse som förhoppningsvis har en lindrande effekt.
Några saker att ha i åtanke:
Minns Rotherham 1981. Eller Nottingham tio år senare.
Finns det ett bättre sätt att skapa perspektiv på var vi var och var vi är?
Trots alla krisrubriker och domedagsprofetior: förlusten senast var den första på 15 matcher.
Det går inte att vifta bort att nyckelspelare som John Terry, Joe Cole och Petr Cech varit borta delar av eller större delen av säsongen. Chelsea var förskonad från den typen av avbräck under Mourinhos två första säsonger. Det händer alla lag förr eller senare. Det påverkar också alla lag.
Chelsea har varit svagare än förra säsongen, ja. Men framför allt har Man United varit starkare.
Trots en första del av säsongen som innehållit fler skakiga insatser än under de två tidigare med Mourinho tillsammans, är allt som skiljer från ligaledning ändå bara sex poäng. Bara sex poäng.
Det är långt fram i januari och Chelsea har fortfarande chans att vinna alla fyra titlar man spelar om denna säsong.
Det kunde varit Newcastle man höll på. Vi har, mot alla förväntningar för tio år sedan, fått vara med om att vinna Cupvinnarcupen, FA-cupen, ligacupen och ligan. Inget tyder på att det är slut med det. Vi lever i guldålder, njut så länge det varar.
Några saker att le åt:
En första av förhoppningsvis flera cupfinalplatser blir klar i kväll.
Chelsea Alouette - den alternativa sången, Blue is the Color - den alternativa versionen.
Drogbas målfrossa.
Petr Cech är tillbaka, det är snart också John Terry.
Eto’os förtvivlan när Chelsea kvitterade på Camp Nou. Videon är numera bortplockad från Youtube men Terrys glädje och Mourinhos knäglidning kan man också se om.
De regerande engelska mästarna sedan två år tillbaka heter…
Minnena av Gianfranco Zola
Och på tal om minnen…
Man är Chelsea.
Några saker att drömma om:
En ligaavgörande match mot Man United i vårvärme på Stamford Bridge igen.
Sahar, Mancienne, Woods & Co. Talangerna finns i klubben. De knackar allt hårdare på dörren. Och dörren står redan på glänt.
Röda rivaler utan pokaler. Det är fortfarande ingen utopi.
Gianfranco Zola fortsätter sin tränarutbildning som assisterande U21-förbundskapten i Italien. Varför inte en roll i Chelsea efter det?
John Terry, Frank Lampard och Michael Essien förlänger sina kontrakt i vår som planerat. Tillsammans med andra nyckelspelare som Joe Cole, Petr Cech och Didier Drogba är de i så fall nyckelspelare med färska och långa kontrakt.
En svalkande öl en het kväll den 23 maj med Aten gungandes under fötterna och de tillresta Chelseafansen sjungandes ”Champions!, Champions!”
Onwards and upwards
KTBFFH
