Djävla Ryan Air 2
Historien om hur ett uselt flygbolag kan få klä skott för all ondska här i världen [eller storyn om killarna som stack till England, men kom tillbaka från himlen]. del 2
Tisdag 28/11-2006
Frukost i lugn och ro på ett i övrigt kaotiskt hotell. Affärsklädda människor for runt som vilsna hönor i hela lobbyplanet, men till frukostmatsalen kom de som tur var aldrig. Vi valde dock att lämna hotellet så snart vi kunde för att styra kosan mot Wolverhampton.
Denna tågresa gick hur smidigt som helst och utan missöden. Snart stod vi på en liten sliten ”central station” i Wolverhampton. Man insåg rätt snabbt att staden inte var massiv i storlek, men en blick på kartan visade i alla fall att den var stor nog att rättfärdiga en taxi till hotellet.
£4 senare så var vi på plats på The Connaught Hotel och fick vårt sprillans nya hotellrum. Vi var de allra första gästerna som bodde i detta rum efter renoveringen. Rummet var så nytt att tavlorna inte var uppsatta vid incheckning och det doftade fortfarande nymålat. Trots ett fint rum så ville vi inte slösa tid på hotellet utan gav oss ut på upptäcksfärd på byn.
Vi hade från taxin sett Bank’s bryggeriet och begav oss dit med förhoppning om att kunna få en rundtur av faciliteterna. Ironiskt nog har de inga rundturer på detta bryggeri utan dessa har de bara i deras lokaler i -------- Burton-upon-Trent! Nåja, då får vi i alla fall ett skäl att morsa på Billy Brewer igen.
Vi valde då det näst bästa alternativet och gick till pubben vägg i vägg för att prova de lokala brygderna och äta lunch. Efter att Magnus ätit sin egen vikt i friterad mat så drog vi vidare mot stadskärnan. Vi fönstershoppade lite och spenderade en bra stund i stadens stolthets souvenirshop. Nu värkte benen och vi tog en taxi tillbaka till hotellet för en stunds vila innan det var dags att promenera ner till Molineux.
Vi styrde först kosan mot en pub vi fått tips om av Swede Wolves. Förmodligen det enda hak som har ”Bandy-Kaffe” på menyn i centrala England ;) Pubben var dock stängd, kanske ägaren var på väg till samma match som vi?
En sak som kan sägas om denna stad är att det är väldigt väl skyltat. Trots detta lyckades vi gå fel mot arenan. När vi väl hittade rätt insåg vi att vi missat en stor arena med bara ett par hundra meter. Väl framme möttes vi av en imponerande syn, en väl upplyst arenafasad och massor med fans som strök omkring redan två timmar innan kick-off. Vi fann en pub med utsikt över arenan som till på köpet visade en kavalkad av klassiska FA-cuper. Pubben var dock tom förutom oss och 2-3 andra och man började ju undra vad som var på gång – vart var alla?
Självfallet så var det vi som var vimsiga och inte höll koll på matchstart. Vi låg en timme före resten av Wolverhampton och fick massor med bonustid att dricka pils och ha trevligt. Medan pubben så sakteliga fylldes med fler och fler hemmafans så njöt vi av en kavalkad av märkliga matcher från FA-cupen genom åren. Vi fick snart sällskap av en hel del folk kring vårt bord och jag måste säga att lokalbefolkningen var väldigt reserverade utan att för den skull vara otrevliga. En dryg timme efter att vi kommit till pubben drog vi oss ut i Novembermörkret igen för att leta rätt på ”ticket office”.
Detta var enkelt, bara att gå rakt mot arenan så låg det där. Efter lite köande så hade vi ordnat våra tre plåtar, på rekommenderad läktare (vi ville helst sitta bland de mer högljudda fansen). När vi ordnat våra entrépass så började vi knata runt arenan för att hitta vårt vändkors. På denna lilla promenad besökte vi arenabutiken en snabbis och jag gick och klurade på vart den berömda väggen som Liverpools fans en gång slagit ner och ”plankat” in igenom kunde vara. Konstaterade att den nog inte finns kvar efter alla ombyggnader som skett på arenan genom åren.
Så snart vi kommit in på Molineux så insåg man att stommen på denna arena är riktigt gammal, blandningen av byggnadslösningar och stilar på arkitektur var påfallande. Känslan av att befinna sig i en labyrint under läktaren var stark, men till skillnad från på så många andra arenor så verkade publiken ha bra koll på hur man bör bete sig och röra sig i en folkmassa. Väl framme vid vår trappa så kändes det som om arenan öppnade upp sig och sög oss in på läktaren. Det första intrycket var maffigt och imponerade, speciellt om man betänker att vi var på besök hos en mittenklubb i Cola-ligan (det är ju sparsamt med säsonger i PL för vargarna).
Efter en närmare titt så var jag inte lika imponerad. Stilen på arenan är schysst och man såg i alla fall bra ifrån vår position, kortsidan till trots, men ju längre tid vi var där desto starkare kändes likheterna med Borås Arena som IF Ellos huserar på. Samma sak i Borås som i Wolverhampton, man har valt sniklösningar, offrat benutrymme och tagit genvägar. Missförstå mig rätt, arenan är helt ok men i både Wolvesfallet så väl som Elfsborg så hade jag högre förväntningar efter alla lovord man hört och läst.
Själva matchen var inte mycket att skriva hem om, så jag låter er som vill ta del av Truls Månsons rapport från den matchen:
Kan dock vara av intresse att nämna att kaoset kring att få sig en halvtidspils var enormt, men det verkade till slut som om alla törstiga fick sig en plast-muggs-pils i alla fall. Personligen kändes det som att befinna sig i Tokyos tunnelbana under rusningstid.
Efter matchen var man genomfrusen, och hungrig och vi var bland de första som lämnade läktaren efter slutsignalen. I samma veva fick man dock ett smakprov på att precis samma typ av snorungar som vi hittar på svenska arenor fortfarande finns i England. En grupp på ca 10 stycken burburry beklädda grabbar i övre tonåren drog ner sina kepsar och upp sina halsdukar i ett försök till maskering och började skrika okvädesord. På sin promenad ut från arenan så klottrade de en del, slog sönder en övervakningskamera, välte ett par papperskorgar m.m. Vakterna rusade efter men jag vet inte om de fick fatt på någon av dem. Trist att se detta igen, men det kanske är vanligare i CCC än PL, speciellt som antalet vakter, poliser och matchvärdar verkar vara mycket färre i denna division. MEN, tillstås ska ju att vi inte såg något bråk utan ”bara” meningslös vandalism.
Väl ute på gatan så var det dags för en ”flottburgare” med ost och lök. Mmmm, den satt där den skulle och är lätt en av de godare som jag fått på någon arena i England.
Ett kortare pubbesök fick runda av dagen, vi var både trötta och frusna när vi till slut somnade in i målarfärgsångorna på hotellet någon timme senare.
Onsdag 29/11-2006
*yawn*
Dags att vakna igen, gud så surt! Nog för att jag gillar att resa, men i mitt tycke är det inte resandet i sig som är charmigt utan destinationen. Med andra ord var det inte någon större entusiasm från min sida att gå ur sängen för taxi till stationen/tåg till Birmingham/promenad genom stan (men frukost paus)/buss till London. Men med tanke på att vi framåt kvällen skulle få njuta av FFC-Arsenal så återkom motivationen ganska snabbt.
Efter en relativt händelselös resa, som i och för sig tog sin lilla tid, stod vi åter på bekant mark i centrala London. Det är i detta skede som farsan inser att hans jacka ligger kvar på bussen och vår planering får rucka lite på sig. Efter lite detektivarbete så får vi i alla fall redo på att vår buss redan åkt vidare, men att jackan är upphittad och finns ombord. Detta ledde till att vi for till Swifthouse och checkade in för att fördriva lite tid innan bussen skulle vara tillbaka på Victoria Station.
Vi delade upp oss, och då farsan gav sig av på ”jack-jakt” så styrde jag och Magnus kosan mot SW6. Vi hade gjort upp om att återsamlas på the Lion i SW6. Jag och Magnus kom dit betydligt före farsan av naturliga skäl, men till slut dök han i alla fall upp. Vi fokuserade på ett par pints och lite mer detaljplanering av dagen när herrarna vid bordet brevid bryter in på Halländska. Och vips hade vi stiftat bekantskap med ännu fler (för oss) okända svenska Fulhamfans :)
Efter en stunds historieutbyte och några fler öl så skiljdes vi åt och lovade att vi skulle hålla ögonen öppna efter varandra till kvällens återsamling på puben. Vi drack ur och styrde våra steg till Fulhamshoppen runt hörnet för att bränna lite pengar. Som vanligt fick man lägga band på sig för att inte skuldsätta sig i sin iver över trevliga kläder, böcker och annat smått och gott.
Som vanligt när man har trevligt så går tiden fort och det var snart dags att ta en tur förbi pensionatet och dumpa våra påsar och ta en ”raggardusch”. Detta var snabbt ordnat och vi satte sikte mot Golden Lion för andra gången på kort tid.
Förändringen var total! När vi återvände till pubben var det tjockt med folk, och vi välkomnades med glada tillrop från både personal så väl som gäster. Det tog inte heller lång stund innan vi hittade våra svenska vänner i de inre regionerna av puben. På plats fanns JohnF, Holgersson, Matte S m.fl. Tre andra svenskar satt i en av sofforna och skulle på matchen, de visade sig dock inte vara Fulham fans. De var däremot spelare ifrån Mjällbys A-lag i Superettan. En av dem var till och med känd för mig, Simon Sjöhage, och han var på väg till Hammarby för en massa år sedan. Han hamnade dock i GAIS något jag tvingade honom att förklara varför. De andra två var tydligen bekanta till Magnus då han stött på dem som spelare i motståndarlag i de yngre åldrarna.
Nu började pubben (läs vi + lite annat löst folk) sjunga upp, ölen flödade och en hel hoper med fans ville få sina foton tagna med FFC Sweden flaggan i bakgrunden. Efter någon timmas uppvärmning så beslöt vi oss för att ta promenaden bort mot arenan. Vi bestämde att alla som kunde/ville skulle återsamlas på the Lion efter matchen.
Som ni säkert vet så fick vi uppleva något riktigt stort denna afton. Arsenal var ett av få lag som vi aldrig slagit i Premier League, samt en klubb vi inte slagit i en tävlingsmatch på över 30 år. Nu slog vi dem inte bara, vi spelade dem av banan i perioder och segern var rättvis men borde kanske ha varit större sett till hela matchen. Ett matchreferat finner ni här.
Efter att slutsignalen ljöd så var lyckan total och jag såg många med tårar i ögonen. Sången ekade kring arenan och glädjen gick att ta på. En helt vanlig match i serielunken firades som om vi vunnit en titel, det var verkligen på tiden att vi fick ta denna så sköna seger. Arsenal har annars varit en nagel i ögat på oss så till vida att det inte spelat någon roll hur bra (eller dåligt) vi spelat i mötena med dem, de har nästan alltid bärgat tre poäng.
Nåväl, tillbaka på pubben och match of the day påTV:n. Sången hade ännu inte mattats, mycket tack vare (eller på grund av) de Svenskar som var på plats. Ljudnivån ökade ytterliggare när våra mål vevades gång på gång på plasmaskärmen framför våra ögon. Det sluta tillslut med att Anne fick be oss dämpa oss för att grannarna klagade.
När vi tillslut lämnade pubben så var vi bra hesa och slitna men vi somnade in med varsitt fånigt flin på läpparna utan vaggvisor.
Ny dag och nya utmaningar. I korthet så styrde vi kosan mot Stanstead direkt efter vi gått upp du de nya tullregelverket var satt i bruk och vi var osäkra på hur lång tid det skulle ta innan vi kommit igenom alla kontroller. Det gick smidigare än man kunnat tro och lite tid slogs ihjäl i shopparna samt på JD Weatherspoons där en stadig lunch intogs.
Efter en flygning, fri från incidenter, med Ryan Air *grrrr* Så bände man loss röven ur stolen och lämnade ”the low fares (and service) airline” för denna gång (man vet ju inte om det blir någon mer flygning med dem).
Med undantag för ett däck som nästan exploderade då regummeringen släppte, vilket föranledde ett snabbt pit stop, gick bilresan upp till Arlanda bra där jag och farsgubben bytte till min bil. Vi tog farväl av Magnus för denna gång och tog oss snabbt hem till våra respektive bostäder.
Rubriken till denna lilla story har retat en del läsare, men jag skulle lätt kunna skriva något värre då jag nu drygt två månader efter hemkomst skrivit tre brev till dem utan svar. Jag har inte ens krävt dem på något utan bara bett på ett intyg över förseningen som jag behöver för att få ut en del ersättning via min reseförsäkring.
Satans Ryan Air!
