Gästkrönika: "Mitt Fulham"
För någon vecka sedan dök ett mail upp hos redaktionen. En av Sveriges kanske äldsta Fulhamsupportrar berättade om hur det gick till när han fick upp ögonen för laget. Nu publicerar FFC Sweden Chacko Stockholms berättelse.
- Hur kommer det sig att du håller på Fulham? Det är en fråga som jag ofta får och som kräver sin förklaring. Länge kände jag mig väldigt ensam, när laget harvade i tvåan och trean. När jag åkte till London och de närmast sörjande på Craven Cottage, hände det att en del supportrar fick något glasartat i blicken när jag sade att jag kom från Sverige. De trodde knappt att det var sant. Och även idag när Fulham är etablerat i Premier League är man som svensk Fulhamsupporter ganska ensam. Men folk som känner mig är knappast förvånade över att jag håller på ett så "konstigt" lag som Fulham…
"Du har ju aldrig varit som andra" säger de. Och kanske ligger det något i det? Kanske finns en del av förklaringen just där? För visst finns det en del av mig och min personlighet som trivs med att vara ”udda” och inte som alla andra…Så har det varit i hela mitt liv. Inte bara på fotbollens område. Och någonstans kanske jag är tacksam över att få ha "mitt" Fulham ifred?
Hur kommer det sig att man börjar hålla på ett visst lag? Förr i tiden fanns det i princip bara ett svar på den frågan - det handlade alltid om uppväxt; var man var född och var man bodde. Allt annat var otänkbart. På ett sätt var det enklare eftersom man inte hade något val. Född och uppväxt på Söder = Hammarby. Nuförtiden är det mer komplicerat och valet styrs av fler faktorer; ens pappa, släktingar, förebilder, kompisar, slumpen…om den finns?
En jämnårig vän till mig berättade att han på sjuttiotalet höll stenhårt på Leeds. Han var väl i tioårsåldern när hans faster berättade att hon skulle resa till England och att hon kunde köpa med sig en Leedsdräkt till honom. Hans lycka visste inga gränser. Han kände ingen som hade något liknande. Det här var på den tiden då marknaden för supporterprylar var minimal. Förväntansfullt tog han emot sin faster när hon kom hem och förvånat såg han på när hon tog fram en - Chelseadräkt. "De hade inte Leeds så jag köpte den här istället. Det spelar väl ingen roll?"
Han berättade för mig hur han i det ögonblicket stod i valet och kvalet. Hur skulle han göra? Skulle han fortsätta att hålla på Leeds och strunta i dräkten? Eller skulle han byta lag? Han tog dräkten, bytte lag och började hålla på Chelsea istället! Och det gör han än idag.
Själv hade jag en något krokigare väg till mitt favoritlag även om också jag i viss mån kan skylla på slumpen. Tidigt sjuttiotal – Tipsextra på lördagarna med klassiska "Tipsextralag" som; Arsenal, Leeds, Chelsea, Manchester City, Wolverhampton, Stoke osv. Programmet gjorde ett outplånligt spår hos mig och många svenskar. Varje lördag bänkade vi oss framför tv-apparaterna för att se de kämpande engelsmännen som på sina leriga fotbollsplaner slog sina evinnerliga långbollar, gång efter gång. Och vi älskade det! Vi tog lagen till våra hjärtan och vi fick våra hjältar; Francis Lee i Manchester City, Billy Bremner i Leeds och min favorit - Charlie George i Arsenal. Jag gillade honom för att han var långhårig, annorlunda och en jävel på fotboll. Jag höll på Arsenal under de där åren. Min bästa kompis höll på Leeds, som alltid var lite bättre och nästan alltid vann. Och jag kommer ihåg hur jag hatade dem och deras fula, vita dräkter!
Så kom mitten av sjuttiotalet och QPR – (Queens Park Rangers) stormade in i mitt liv med spelare som Stan Bowles, Phil Parkes och Gerry Francis. De var det nya ”poplaget” och spelade en attraktiv och charmerande fotboll. Det blev mitt nya favoritlag. Under min första Londonresa 1975 åkte jag till och med ut till deras arena och fotograferade Loftus Road ur alla möjliga vinklar trots att det inte var match.
1978 grep slumpen in även i mitt liv. Jag hittade mitt Fulham. Under den vecka som jag var i London spelade alla kända fotbollslag bortamatch eller inte alls. Alla utom Fulham. De var för mig var ett okänt lag i de nedre regionerna. Men de var ju i alla fall ett Londonlag. Fram med turistkartan, tunnelbana till Hammersmith och sedan gå hela vägen upp till Craven Cottage. När jag väl stod där på ståplatsläktaren och såg Fulham spöa Cardiff med 1-0 så kände jag att det här var laget i mitt hjärta. Jag hann faktiskt se dem en gång till under veckan i London. De vann över Luton med 1-0.
De följande åren såg jag Fulham spela mot andra mer eller mindre dåliga lag. Jag var lycklig bara över att få vara där. Jag hade inte en tanke på att Fulham någonsin skulle bli något annat än ett medelmåttigt lag i tvåan eller trean. Det spelade ingen roll. Det var mitt Fulham.
Tjugo år senare får jag en hemlig födelsedagspresent av min fru. En resa till London. Med matchbiljett till Fulham – Birmingham på Loftus Road.
Matchen slutade 0-0.
