RESA: Blå betraktelser från Porto
Blåa betraktelser – en mycket subjektiv reseberättelse med visst fotbollsinnehåll eller - Den här resan började egentligen för nästan trettiosju år sedan.
Fotboll är i grunden ett spel för massorna som slet med långa arbetsdagar i svett och smuts. Inget finlir med vita tröjor på ovala gräsplaner med spel i två dagar och tepaus då och då. Inte heller jordgubbar och love. Dessutom är det svårt att spela fotboll. Det har vi nog alla insett och det är kanske det vi alla har gemensamt. Alla vi som vecka efter vecka, säsong efter säsong följer vårt hjärtas lag, vet att det är svårt att slå en 40-meterspassning, svårt att nicka i rätt riktning, svårt att orka. Vi får helt enkelt fortsätta på vår individuella, ofta ganska låga, fotbollsnivå och istället skaffa oss idoler, hjältar, förebilder som utför dessa hjältedåd varje lördag.
Mina hjältar har alltid spelat i blå-blå dress men det var inte det lättaste att följa sitt lag på andra sidan kanalen under många år. Vad är det då som gör att detta passiva livslånga intresse plötsligt utvecklas till något väldigt aktivt och något som känns som det mest självklara?
Ett beslut fattas! En del skaffar motorcykel vid mogen ålder. En del skaffar sig en yngre fru och en del kastar loss från vardagen och reser jorden-runt. Eftersom MC gick bort redan i 20-årsåldern, en ung fru har jag redan (allt är relativt) och resor har jag sysslat med i hela mitt yrkesverksamma liv så fick det bli en kombination, fotboll+resor+en fru som då och då följer med till London.
Jag var på väg för att se Chelsea FC på bortaplan för första gången. Flygplanet från Det Stora Tyska Flygbolaget lyfte från ett kallt Arlanda dagen före match. 1 timme sent till Frankfurt, och egentligen 10 min efter nästa flygs avgång till Oporto, hade jag redan bespetsat mig på några timmar på Rhein-Main-flughafen och en något modifierad flygrutt via Lissabon. I flygets värld är dock tidtabellen bara ett prospekt, för flygbolagen, att sprida vilseledande information, så jag gick raskt till gaten där flyg LH4450 naturligtvis stod kvar! Det var bara att glida ombord och 15 minuter senare var jag åter i luften.
Landning i Oporto vid lunchtid och eftersom jag är flygplatsaficionados blev det först en liten rundvandring och besök vid turistinformationen, avgångshallen och affärer innan jag tog spårvagnen in mot staden.
Det gamla hotellet Grande Hotel de Paris (!) tog emot med skeva väggar, gistna trappor och charm. Dags för lunch och en bar där man kunde skölja ner resdammet. Jag reser gärna själv, vilket jag ofta gjort till många platser runt om vår jord, även så denna gång. Dock hade jag redan lördagen innan vinkat av både Harri och Socrates med resesällskap på Arlanda, så jag hade som mål att försöka få kontakt med dem med en gång.
Ute på stan var det folktomt, helgdag och vår i luften. Nerförsbacke i Oporto betyder att man är på väg ner till floden, så nerför fick det bli. Några kvarter bort stötte jag direkt på Socrates vilket bevisar att man kan träffa folk utan SMS och mobilsamtal. Han var på väg uppåt d.v.s. bort från floden till sitt hotell men visste besked att Harri och Inger satt nere vid Rebeira och floden Rio Douro och inmundigade portugisisk lager.
Aaaaaaahhhhhh... några minuter senare efter välkomnande fraser fick jag sätta tänderna i en lokal hamburgare och fukta läpparna med sval öl.
Nu är det inte så att Harri och jag har känt varandra i åratal. Den enda gemensamma kopplingen vi har till Chelsea är att vi båda blev fast efter FA-cupfinalen mot Leeds 1970. Därefter utvecklades vårt Chelseaintressse på ganska olika nivåer. Jag har sett Chelsea live 5 ggr och Harri ca 180, nuff said! Tvärtom känner vi bara varandra efter några skickade mejl och PM. Dessutom träffades vi som hastigast på La Resérve i SW6 en mörk kväll i höstas. Nu är det dock så att utan Harri skulle ingen av oss kunna ha möjlighet att åka på Europa-Tour med CFC, så därför vill jag härmed passa på och tacka för den ovärdeliga hjälp med biljettinköp och annan insideinformation som Du gav mig. Tack Harri!
En hel del blåa tröjor strök runt på gatorna redan, så här drygt ett dygn innan matchstart.
Eftermiddagstrött blev det sedan en stunds skönhetssömn och därefter en promenad runt i den sköna staden Oporto. En fantastisk kombination att få uppleva nya resmål och samtidigt få se fotboll av världsklass. Med Oporto blev det förälskelse direkt. Staden klättar på de branta bergssidorna på båda sidor om floden Rio Douro. Höga brospann förbinder de båda sidorna och man kan förnimma doften av Atlanten där floden rinner ut några kilometer bort.
Kvällen tillbringades sedan med Harri, Inger, Johan x2 och Anna och även Socrates lyckades vi hitta i barvimlet vid floden. Flera blåtröjor på plats. Och tänk vad lätt det är att umgås med rundmagade, skalliga engelsmän når blå färg, fotboll och öl förbrödrar!
TV-match med röda tröjor Vs. Lille och naturligtvis blev det inte som vi ville. Men vi la inte så mycket energi på det röda engelska laget utan ägnade oss istället åt att bygga självförtroende och kontakter.
Mycket sång blev det och som Rookie blev det mycket mimande med Socrates som sufflör, (tack), men ju längre kvällen led kändes det som om vi alla sufflerade varandra och skrek varandra i munnen. Till nästa fight ska jag hårdplugga sång och dansnummer.
Torrt torrt i munnen morgonen därpå. Hade jag haft Chelseakepsen med mig hade jag gärna bytt den mot den betongdito som följde mig ut i badrummet, när jag väl klarade av att ta mig dit. Suck!
Efter en mycket bra frukost blev livet lättare igen. Stora rundvandringen tog då vid. Vädret ännu bättre, försommarvärme, och kortärmat fick gälla när väl solen lyckats värma upp ordentligt framåt lunchtid. Över en av de fantastiska järnbroarna som lär ha ritats av en lärljunge till Gustave Eiffel. Ja just det, han med tornet i Paris och Frihetsgudinnan i N.Y. Hmm... kanske också en koppling till hotellet där jag bodde. På flodens södra strand låg vinhandlarna tätt. Som ni kanske vet är det just från Oporto som portvinet har sitt ursprung. Sandeman, Taylor’s, Offeys och Ferreira (inte vår högerback) är kända namn på Portvinsfabrikanter som legat på denna plats sedan sent 1600-tal och producerat portvin lika länge. Portvinet som uppkom av en tillfällighet, vad gör inte det, genom att man för att skydda det känsliga röda vinet under transport hem till de brittiska öarna, blandade ner lite lokal brandy i vinet. Under färden över Biscaya och engelska kanalen ”gifte sig” så vinet och brandyn och man hade fått ett sött, kraftigt vin som passade i de fina salongerna i England.
Nog med kulturhistoria och över till supporterkultur. På eftermiddagen samlades så de ca 2500 TrueBlue som tagit sig till Portugal. Öl, öl, öl och för en del ett glas rött. Bilder på flaggor har ni redan sett och CSS:s prydde sin plats på muren ovan floden och barerna. Harri var Kung och mådde som en Prins. Har man rest i sexton länder med CFC så känner man en hel del folk. Här snackar vi Chelsea Hard Core. Distingerade herrar med gråa slingor i det glesa håret och ett liv dedikerat till the Blues. Tack Colin för din hjälp med biljetten, tack Harri för att vi fick hälsa på prästen som höll i Peter Osgoods begravningscermoni på SB. Dessutom fick vi njuta av Harris underbara glädje när han hamnade på fotografi med några av ChelseaBoys bredaste överarmar.
Tiden före match är som alltid, borta eller hemma, kanske den bästa tiden. De närmaste timmarna ligger som ett oskrivet blad framför en, det finns bara glädje, förväntan, öl och gemenskap.
Taxi till Estadio do Dragao. Ett pampigt bygge som stod klart i samband med att fotbolls-EM spelades i Portugal 2004. Heja Hellas!!!!
Men vi hade nog grundat för mycket flytande och behövde fylla på med något fast. Så det blev först ett besök på hamburgerhaket i det närliggande shoppingcentrat. Ett centra där det hade fått plats ett par ICAMaxi kan jag säga. Dessutom var hamburgarna OK och det fanns öl att dricka där också!
Stämningen före match var OK men inte magisk. Portopubliken höjde inte direkt stämningen utan måste få hjälp av speakern som bölade ut Pooortoooo med jämna mellanrum. Fy f-n! TrueBlue höll igång hårt men dippad kraftigt när Terry låg vid sidlinjen och Porto öste in 1-0.
4 minuter senare var ordningen återställd men det var tyvärr på andra sidan banan så det tog ett tag innan man sorterat alla intryck och insåg vem som hade gjort målet. Matchrapporten som redan är skriven berättar bättre om själva matchen men stämningen var hela tiden god men kan nog höjas ett snäpp. I andra halvlek var man rätt nöjd med resultatet och ganska nervös att Porto skull snava in ett slumpmål.
Regnet som började ösa ner runt matchminut 65 gjorde alla från rad 10 och nedåt dyngsura så när domaren väl blåste i pipan för full tid var, i allafall, jag ganska nöjd med resultatet och möjligheten att få torka upp lite i en bar inne i stan.
Drygt en timme senare, efter spårvagnsfärd in till stan, satt vi på våran lokal sylta och intog nattmat. Sandwich, öl, brandy, Cola och TV:n på väggen visade ett fylligt sammandrag av kvällens CL-matcher inklusive den vi själva just sett.
Det blev splittring runt midnatt. Tidig morgon dagen därpå och två kvällars öldrickande tog ut sin rätt. Jag förtydligar gärna, det här är resor med en hög medelålder och gubbarna blir trötta i pannan!
Natten var fylld av fukt och det luktade multet och spännande från staden gator. En snabb lunk till hotellet och en alldeles för kort natt väntade. Flyget hem gick via Amsterdam och bjöd inte på några överraskningar. Jag landade klockan 16.25 ganska exakt 57 timmar efter det att jag lyft på tisdagsmorgonen.
Som slutkläm vill jag återigen tacka Harri för ett fantastiskt resesällskap. Jag hoppas få uppleva ytterligare en eller flera bortamatcher under våren. Varför inte till Aten den 23 maj? Tack också till Inger som vi fick beskydda mot klaustrofobiska spårvagnar och branta backar. Johan och Anna från V-ås säger jag hej och tack för sällskapet till. Lycka till med alla blivande ChelseaBoys! Johan i Bålsta är hjärtlig välkommen till pizzerian i Sigtuna om Du vill ha sällskap i ditt TV-tittande. Sist men inte minst har det varit en ynnest att få tillbringa två dagar tillsammans med vår skrivande Maestro (ursäkta Oscar men Du är coming-man) the-one-and-only Socrates. Du är inte bara klok och redig i ditt skrivande. Du är även klok och redig i ditt öldrickande! Det måste vi göra om. Med eller utan rosa skjorta!!!
Med många blå-blå hälsningar
SteffTee
