Resan till Tyneside
Jag har nu varit i Newcastle och besökt St James Park för första gången. Vi var fyra svenskar som reste till vårat egna "Mecca" för att se på matchen mot Manchester City förra helgen (31/3).
Klockan ringer 03.00. Det är natten till fredag och om drygt tre och en halv timme går flyget till Stansted. Jag hinner bara trycka i mig lite kaffe innan jag tar min packning (minus kamera och skärp, jag skyller på sömnbrist) och sätter mig i bilen. Allt går som planerat och dryga två timmar senare har man parkerat bilen, checkat in och satt sig på ett fik för att äta frukost. Vissa andra medresenärer ligger dock steget före. Det sitter ett gäng på fem-sex personer som redan börjat öla (jag tippar på fotbollssupportrar, såg dock inga lag tillhörigheter).
Hur som helst så anländer jag sex-sju timmar senare på Newcastle International Airport. Bagaget kommer först av allas väskor och det är nu dags att hitta metron som ska ta en in till stan. Det var inga problem för direkt när man kommer ut i terminalen så ligger det på vänster sida. Jag tar mig ner på perrongen och där står ett tåg mot South Hylton. Osäker som man är så kollar man på kartan bredvid och konstaterar att denna kan jag ta. Precis då när man ska kliva på så hör man ”Excuse me Sir, Where do I buy tickets?” på Pakistanskengelska (säger man så?). Jag vänder mig om och artig som jag är berättar jag för honom att man gör det där uppe i gången mellan stationen och flygplatsen. Självfallet hinner dörrarna till tåget stängas och tåget åker iväg. Då var det bara att vänta på nästa tåg och filosofera om varför han väljer att fråga en blond och blåögd turist snarare än Geordie.
Resan in till centralstationen går smidigt till. Man passerar först lite landskap innan man får bevittna dessa radhus förorter i äkta engelsk stil. Efter fem minuters yrande hittar jag tillslut ut på gatan där Cristian möter upp mig. Det är cirka sex timmar kvar tills de andra två kommer. Så vi ser till att jag kan checka in på vandrarhemmet och ger oss sedan ut på en färd omkring staden. Vi går runt och han visar mig huvudgatorna följt av en promenad ner till Quayside. Däremellan hinner vi även äta en vidrig lunch på KFC bestående av sönderstekta pommes och torr kyckling. För er egen skull rekommenderar jag er att aldrig äta där om ni besöker staden.
Vi for sedan upp på vandrarhemmet och sov lite middag innan Henke och Henke gör sin stora entré. Efter det att de dumpat av sina väskor så drar vi ut och äter middag på en Italiensk restaurang. Middagen satt fint men det blev nu dags att hitta en pub. Vi gick ner längst stadens gator i vårkylans kalla vindar. Tillslut hamnade vi på en pub i närheten av där vi bodde. Problemet var dock att när man väl börjat se sig omkring så var alla 40+. Visiten blev inte lång och istället drog vi till ett ställe som GBG Henke och Cristian kände till sedan tidigare.
Stället hette Yates och låg tvärs över gatan från där vi bodde. Vi satt längst upp (tredje våningen) och började snacka och tog några pints var. Många filosofiska frågor bearbetades. Så som vad är meningen med cricket (spelades någon match på en storbilds TV bredvid oss), hur bra är/var egentligen Titus Bramble och Andreas Andersson och mycket därtill. Tiden for förbi och när klockan väl slår ett är det dags att bege sig vidare. Vi konstatera dock att alla var sega efter resan och vi gick hem istället och sov.
Efter en god natts sömn så vaknade man utvilad. Det var snart dags att göra sin första visit på St James Park. Nerverna började komma. Vi drog ner på fiket bredvid och åt frukost. Sedan for vi iväg till den stora klubbshoppen som låg mitt i centrum utav staden. Där inhandlades en matchtröja (8 Dyer för min del), en kaffemugg och en svart T-shirt med en förstorad bild av klubbeemblemet som jag tänkt bära i Korpen denna säsong. Henke från landet köpte även han en matchtröja. Om jag inte mins fel blev det en nia med Martins.
Efter att ha dumpat av allting hemma så drog vi på krogrundan som GBG Henke tagit fram i förhand. Första stopp blev klassiska ”The Strawberry”. En riktig Geordie pub som ligger vid St James Park. Väggarna är fyllda med bilder och annat godis på enbart gamla och dagens NUFC legender och publikfavoriter. Vi gick runt ett varv och beundra dessa härliga bilder på Sir Les, Big Al, Laurent Robert, Tino, Ginola, Wor Jackie, Hughie Gallacher och många fler. Puben serverade ett flertal lokala ölsorter som provades på. Vi stod och snacka för snack och dylikt. Det bar sedan iväg till en krog som låg i China Town. Jag mins dock inte namnet på den men det var återigen en genuin Geordie pub. Inne på krogen funderade vi på om vi skulle spela på matchen när vi plötsligt såg att på andra sidan gatan fanns det en butik vi ville besöka.
Så vi gick in i The Back Page som butiken heter. En butik som säljer saker som inte officiella butiken säljer. Alltså allt från idol bilder på gamla spelare, borta resor till skämtprylar om lokalrivalerna S********d. Cristian fastnade vid idol bilderna. Konstigt nog fann han aldrig någon bild på Andreas Andersson. Något måste vara fel. Så när vi väl var på väg ut från butiken frågade han kassören om detta. Han som jobbade i butiken blev helt ställd medan hans kollega bakom stod och hånflina. När han väl frågade en andra gång förstod de att vi nog inte var allt för seriösa. Förövrigt köpte jag och Karlskoga Henke en SMB (Sad Mackem Batsards) T-shirt vardera.
Vi drog sedan och åt på en Thai restaurang där vi åt och Henke visade upp sin TAS tatuering. Sedan tog vi en pint på tredje krog (återigen sviker mitt minne mig). Det bar sedan av till arenan. Fem minuters gångväg men på vägen upp stannad man ett flertal gånger och bara kollade bakåt. Hela staden består nämligen av kullar och St James ligger på toppen utav en kulle (vet ej om det är den högsta). För när man står där och bara kollar bakåt och framåt ser man något som man aldrig får skåda annars. Det är nämligen en enorm våg av svartvitt som inte går att beskriva. Den tycks heller aldrig ta slut. Man måste helt enkelt se det för att förstå det.
Vi tar oss fram genom det svartvita havet och in på Access 10 på Milburn Stand. Vi kliver upp och konstaterar att vi sitter grymt bra. I och för sig inte så konstigt då vi betalat £53 för våra platser. Uppvärmningen pågår och man vrider och vänder på huvudet. Det är bara att konstatera att man äntligen är där man alltid velat vara. Känslan man får i magen av att kliva upp på läktaren är oslagbar. Det är på något sätt som om man befinner sig i en dröm. En lång dröm där man bara står och beundrar allt omkring sig. Äntligen har man tagit sig hit!
Det var ungefär en kvart kvar tills avspark så vi gick ner till baren inne på arenan. Henke från Karlskoga och jag drog där vår första Newcastle Brown pint. Nu började man känna stämningen och nervositeten var enorm. Jag skulle äntligen få se Newcastle United. Något man alltid drömt om. Gällandes matchen så var man inte så orolig. Vi skulle trots allt spela mot Manchester City. Ett City som inte skrämmer slag på någon med sitt ofarliga anfall. En anfallsbesättning som förmodligen är sämst i hela världen på att göra mål. Som är till och med sämre på att göra mål än vad Bramble är på att koncentrera sig.
Snart dags för avspark och vi hann upp precis i tid tills matchen sparkade igång. Därmed missade vi Local Hero vilket är lite bittert. Matchen i sig tänkte jag inte gå in på så mycket. Båda lagen hade ett mål vardera varav endast ett räknades. Självfallet var det Man Citys och en anfallare gjorde det. Parkers mål dömdes korrekt bort för offside. Annars hade båda lagen en ribbträff. Mer än så hände inte. Det var ett riktigt sömnpiller. Vi bedrev istället tiden åt att spekulera i vart Bramble och Luque satt på läktaren. Slutsats: De mår nog bäst av att vistas i City klacken.
Tyvärr var stämningen inte alls det vi förväntat oss. Geordie fansen var minst sagt missnöjda. Det visade man både efter den första och andra halvleken. Verkligen alla på arenan buade ut sitt lag. Men de var inte bara dåliga. Emellanåt hördes ”We are the Geordies” och ”One James Milner” när denne värmde upp i den andra halvleken. Trots att stämningen kanske var den sämsta på hela säsongen så var det ändå en mäktig upplevelse. Det går inte riktigt att beskriva. Man måste helt enkelt uppleva det.
När matchen var slut drog vi återigen till The Strawberry för att lugna ner sig och smälta förlusten. Vi satt och snackade lite med bordsgrannarna och drack några pints innan vi började röra oss hemåt. På vägen drog förbi hälsokosten McDonalds innan vi gick upp på rummet och sov middag någon timme. Det var egentligen tänkt att vi skulle gå ut den kvällen men ingen av oss var på hugget. Vi gav det ett försök men efter första ölen på Yates så drog vi hem och sov.
När morgonen väl var framme åt vi frukost på ett café på andra sidan gatan. Återigen tog det väldigt lång tid men vi hade några timmar att döda så det spelade ingen roll. Vi checkade sedan ut, lämnade bagaget på vandrarhemmet och drog på en promenad ner till Quayside igen. Vi gick förbi slottet som ligger på vägen (inte det som givit staden namnet, läs länktips om ni vill veta mer) och tog den bro som ligger precis under Tyne Bridge över till andra sidan floden. Vi tog oss därifrån över till Millennium Bridge som ligger cirka en halv kilometer bort. Därifrån gick vi över floden igen och var tillbaka på Quayside. Vilket är ett måste om man besöker staden. En stad som annars är sliten och inte har många nybyggen. Jag blev förvånad av hur nedgången staden är. Den har självfallet sin charm men jag är tacksam att vi inte bara har en färg på alla husen i Sverige.
Som helhet var resan hur kul som helst. Staden må vara sliten men den är härlig på sitt sätt. Man kände verkligen stämningen och passionen för laget. Jag kommer definitivt att återvända en vacker dag, förhoppningsvis nästa säsong. Då hoppas jag att laget visar mer vilja och glöd. För city matchen var en riktig besvikelse.
Till sist vill jag tacka Cristian som tog alla bilderna.
