Veckans United
Det är med stor ära jag skriver idag. Manchester United har inte bara tagit sig ur sin viktigaste vecka på åratal, vi har gjort det med stil. Resultatet av den första kvartsfinalen i Champions League på fyra år och en semifinal i FA-cupen blev sammanlagt 11-2. Det här kan bli en vecka att minnas. För vad betyder den om vi lämnar säsongen tomhänta?
Det började på Old Trafford, tisdagen den tionde april 2007. Håll datumet i minnet. Det ska för alltid bli ihågkommet som dagen då Manchester United besegrade AS Roma med 7-1.
Kvällen var sådär läskigt odödlig. Trots flera försök, främst genom tafatta analyser och tråkiga skämt, blev uppgiften slutligen övermäktig även för herrarna Strömblad och Hysén. Allt, till och med supportervåldet inför matchen, överskuggades av en fotboll för vacker för den här världen.
På planen fanns fler huvudrollsinnehavare än stuntmän. Det skulle väl vara Roma-spelarna som stod för det senare, för Rio Ferdinand, John O’Shea, och Edwin van der Sar stod alla för helt makalösa insatser. De andra? De var bättre än så.
Jag behöver inte nämna några namn. Ni som såg matchen vet vilka det är jag talar om, dem som tillsammans fullständigt krossade det romerska imperiet. För att inte säga det självklara ber jag er därför för ett ögonblick att lyfta era blickar från Ronaldos och Rooneys prestationer. Det glöms lätt bort dagar som dessa, men Manchester United saknade flera nyckelspelare i matchen mot Roma. Spelare som tidigare har stått vid sidan och tittat på har plötsligt, när säsongen har gått mot sitt slut, fått täcka upp för skadade spelare. När de viktigaste matcherna ska spelas och när allt ska avgöras, ja, då är det får vattenbärarna vi får lita på. Och vilket osjälviskt jobb de har gjort.
I början flöt allt på. United vann och sexårige (?) Mourinho pekade på att vi aldrig skulle klara oss om vi så fick minsta lilla skadeproblem. Nu har vi snart fler skadade spelare än friska, men resultaten är desamma. Vi vinner. Ferguson har sagt sedan säsongen började att det inte är elva spelare som vinner ett guld. Det är truppen som gör det. Spelare som Wes Brown, John O’Shea och Darren Fletcher är ovärderliga i lägen som dessa. Det är i slutändan dem som ska ta hem guldet till Old Trafford.
Ni som precis som jag spelade in matchen och har sett den ytterligare två gånger märkte säkert att tre av målen ursprungligen uppstod från inkast av Johan O’Shea. Jag är nu inte ute efter att hylla irländarens händer som magiska, det jag vill gräva fram är att minst tre av målen bevisligen hade sin början i backlinjen. Lägg därtill att inget av målen föregicks av en långboll. Detta faktum är en ovanlighet i dagens kontringsbaserade fotboll, och samtidigt ett bevis för att Uniteds spel mot Roma var något utöver det vanliga.
Det andra målet är en fröjd för ögat att se. Från det att bollen lämnar Wes Browns fot djupt nere på egen planhalva går den från Rooney till Carrick till Heinze till Giggs till Smith och in i mål på fem tillslag. Ni kan nog räkna ut vad det innebär, men det tåls att sägas ändå. Bollen gick på ett tillslag från Rooney till Smith, från egen planhalva till nätmaskorna.
Alan Smiths mål ja. Det snyggaste målet för det neutrala ögat var också det vackraste för det som knappt vågade titta. Ord är inte värdigt att beskriva känslan jag fick när Smith, som man brukar säga, satte dit den. Därför har jag istället för att ge mig på en beskrivning valt ut några nyckelord som kan ge varje United-supporter rysningar.
Porto, Arsenal, Milan, Chelsea, Benfica, Chelsea, Kvartsfinal, Smith, Benbrott, Jubel
Efter år av misslyckanden i Premier League men framförallt i Champions League var Alan Smiths mål som en trendbrytare. Vi kunde återigen göra mål ute i Europa. Det där sista, jublet, det kom från fansen. Jag hyllade dem efter matchen mot Blackburn och jag gör det nu igen. Old Trafford har vaknat. Efter ett decennium i dvala kan vår tolfte spelare äntligen vara tillbaka för att stanna, och för att lyfta laget till titlar.
Mixen av alla dessa inslag var så känslosam att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Att alltsammans sedan utvecklades till en klang och jubelföreställning var det inte heller något fel på. 7-1, och inte ens rxr (internt) kunde ändra på den saken.
- - -
Den kanske klarast lysande spelaren på Old Trafford var som så ofta Cristiano Ronaldo. Portugisen firade segern med att några dagar senare skriva på ett nytt kontrakt för United till 2012. Därmed satte han också en mental punkt för alla rykten kring honom.
- - -
Nästa hinder i vägen för en möjlig trippel var Watford, i semifinal i FA-cupen på Villa Park. Ferguson mönstrade något överraskande bästa möjliga startelva, och jag tycker att det syntes på vissa spelare att de var slitna. 4-1 var inte talande för matchbilden. Visst kontrollerade vi tillställningen. Men det handlade mer om en promenadseger än den utskåpning siffrorna faktiskt visar. Målskyttarna skrevs till Rooney x 2, Ronaldo och Richardson. Efter islossningen med det första målet på tre år i Champions League har Rooney förhoppningsvis hittat sitt gamla jag igen. Han var bra mot Roma och Ferguson kallade hans spel mot Watford för hans bästa den här säsongen.
Plus i kanten också till Alan Smith som övertygat stort i båda matcherna. Mot Watford var han inblandad i alla fyra målen.
- - -
Vi går nu mot den absolut viktigaste delen av säsongen. En 7-1-seger mot Roma kan bli ihågkommen som en mycket bra insats. Den kan också bli helgonförklarad som en stor anledning till att vi vann trippeln. För vad spelar sådana resultat för roll om man i slutändan står som förlorare? Ingenting är vunnet förrän det är vunnet.
En minst sagt svår match blir givetvis den i FA-cup finalen mot Chelsea. London-borna avancerade idag på Blackburns bekostnad, och som vanligt med minsta möjliga marginal.
”United handlar om att göra mål och att spela fantastiskt, Chelsea handlar om att gneta sig till resultat.”
Portsmouths målvakt David James får med de sanna orden avsluta Veckans United.
