Krönika: Rulla ner ärmarna och börja lira
Ex-coach Cookie Coleman har tjatat under hela säsongen på att rulla upp ärmarna och frusta ner motståndarna. Det gick åt helvete. Det är dags att återvända till Tiganas galna filosofi, att börja rulla bollen på marken.
Sex backar varav två på mittfältet. En anfallare. En pinne. Så har det sett ut i alldeles för många matcher säsongen anno 06/07. Tjat om att kavla upp ärmarna, om att kriga ner sina motståndare kan även få den starkastes öron att blöda av frustration. Vafan hände med det fina spelet som Fulham stått för? Ständigt har fans som aldrig sett FFC förut kommit in till "det magiska forumet" och berömt oss för att vi hela tiden försöker rulla boll även mot de stora lagen. Dessa positiva tillrop har sinat, och vi är numera indragna i bottenstriden för första gången på allvar sedan Chris Coleman tog över för Jean Tigana för fyra år sedan.
Ironiskt, att det är just Tiganas ande som vilat över Fulham efter fransmannens utgång ur klubben. Skillnaden var att man hade en fotbollsinvalid med stort Fulham-hjärta på bänken som kunde köra en "Sir Alex light version" av den berömda hårtorken när det gällde. Kanske gillade inte Coleman detta? Att han bara var en liten krydda i ett spel som Tigana tryckt in i de olika spelarnas hjärnor. De olika lirarnas hjärnor skall tilläggas. Med lagkapten Luis Boa Mortes tack och hej då till klubben under januari-månad hade Coleman tillslut lyckats jaga bort Tiganas spöke som så ofta hemsökte stugan på the Craven. Kvar från den pinntuggande offensive coachens tid var Zat Knight.
Fulhams trupp från förra säsongen och när denna säsongen drog igång var i de närmaste identiska. Men när Fulham startade med 4-5-1 borta mot Aston Villa, med två defensiva mittfältare och två backar på mittfältet började man få en tanke över hur årets säsong skulle se ut. Visst har det funnits undantag, som den fantastiska matchen mot Arsenal då de svart/vita krigarna började rulla boll och vann med 2-1. Fulham har blivit ett, med risk för att trampa folk på tårna, Aston Villa, Reading eller Everton. Skillnaden är att de tre nämnda lagen krigar jävligt bra och har spelarna till det. Nog för att Coleman har försökt få in sin sorts spelare, sådana som går efter blod, svett och tårar-mantrat, men med det har han också hoppat tillbaks en sisådär 20 år och det enda denna idé lett till är ängsla, ångest och vilsenhet.
Nåväl, nu är inte Coleman kvar och även om jag var en stor anhängare utav den hetlevrade walesaren så var det nog rätt av styrelsen av ge honom foten. Nu är Lawrie Sanchez här och förhoppningvis kan han agera den tappre riddaren med den skinande rustningen på sin våglige vite springare och rädda Fulham, som tyvärr får agera den fagre prinsessan som vaktas av det onda nedflyttningsmonstret i den här metaforen. Mot Reading såg det hyffsat bra ut de sista 45. Att döma av Gentleman Jims partiska referat på FulhamRadio hade killarna några bra anfallskombinationer. Förhoppningsvis kan detta hålla i sig över 90 minuter på lördag hemma mot Blackburn Rovers.
Det är dags att rulla ner ärmarna och börja spela fotboll, att gå tillbaks till Jean Tiganas galna filosofi att faktiskt börja rulla bollen på marken. Inte för att det inte ska finnas hjärta och kamp men ska det vara så svårt att kombinera detta? Det enda jag är rädd för är att det är försent. Projektet "Gör Fulham till ett defensivt lag" har, dessvärre, fått pågå alldeles för länge. Även om inte Sanchez kan svenska (?) så är detta en vädjan till honom. Det är dags att börja spela offensivt, att utmana sina motståndare som man gjorde den tredje februari då den senaste segern kom hemma mot Newcastle. Det är först då "Viva el Fulham" kommer ljuda ut över Craven Cottage när domaren blåser i pipan för sista gången.
CHARGE!
