Veckans United
Mourinho har pratat, United har vunnit, Mourinho har pratat, United har vunnit och Chelsea har spelat oavgjort. Här är Veckans United.
Inga nya skadeproblem, men inte heller några lösta. Park lär bli borta till Augusti, och vi ska tacka vår lyckliga stjärna om Ferdinand, Vidic, eller Neville kan medverka mot Milan.
Alla fattades de i första matchen av semifinalen på Old Trafford. Vår ordinarie backfyra, exklusive Evra, kunde bara se på när Kaká utnyttjade vårt mindre samspelta försvar och på egen hand vände 0-1 till 2-1. Men de röda, och inte de rödsvarta (ja jag vet att Milan hade vita tröjor den här dagen), skulle till slut lämna planen som segrare.
"Rooney has final say to steal night from ’megastars’". Rubriken i the Independent dagen efter matchen var minst sagt talande. Det som såg ut som, och som var, ett kejsarslag mellan två portugiser (om man får kalla dem det) utvecklades till en enmansshow. Wayne Rooney stod för två mål och avgjorde tillställningen med sitt 3-2-mål på övertid.
Manchester United har nu allt i sina egna händer inför returen på San Siro. Fast, San Siro är San Siro, Milan är Milan, och två bortamål är inte bara två bortamål.
I tidningarna var det Paul Scholes som fick de högsta betygen. Hans geniala passning till Wayne Rooney, en lobb över försvaret som ställde Rooney helt fri vid 2-2-målet, var matchens delikatess.
Scholes form är välkommen, åtminstone i jämförelse med hans två gula kort som innebär att han bara är ett kort ifrån avstängning. Sir Alex Ferguson har i media bett Scholes att se till att inte glidtackla mycket eller vågat i matchen mot Milan. "Then he'll be fine", sade skotten till teamtalk.com.
Scholes missade Champions League-finalen 1999. Är det någon som inte förtjänar att stå utanför en andra gång är det Paul Scholes.
Vill ni läsa mer om Milan-matchen, i mer av en krönika-form, klicka på någon av länkarna under "Mer Läsning".
I Premier League handlade det inför veckan om två lag och fyra omgångar. Trodde vi. José Mourinho lyckades på något sätt få uppmärksamheten riktad mot sig själv när han uttalade sig om att domarna ger Manchester United fördelar. Mourinho nådde som vanligt sitt mål utan att bli bestraffad, när Wayne Rooney inte fick någon straff på Alan Stubbs solklara hands. Den här gången spelade det mindre roll.
Manchester United vände trots domslutet ett tvåmålsunderläge till vinst, 4-2. I slutändan skulle det visa sig vara tack vare två gamla hjältar. Tim Howard fick, på grund av en klausul i kontraktet, inte spela. Ersättaren Ian Turner tappade obegripligt den hörna som resulterade i John O’Sheas reduceringsmål, och jakten efter tre poäng kunde börja. Phil Neville, som antagligen kommer bli bjuden på ett glas whiskey eller två, prickade sedan in kvitteringsmålet i egen bur. Någon som tänkte på att Sir Alex och Phil skakade hand efter slutsignalen?
Jag har efter självmålet bara väntat på ett fånigt konspirationsuttalande från Mr Mourinho, men istället har portugisen börjat bespotta Ronaldos intelligens, utbildning och uppfostran efter deras ”lilla bråk” i medierna. Mourinho var en dålig vinnare, sättet han hanterar förluster på är inte överraskande.
När Manchester United väl hade kvitterat var det inte mycket som kunde stoppa oss. Wayne Rooney, han gjorde mål på sin gamla klubb och kysste sitt klubbmärke. Jag, jag sparkade en skokartong i väggen. Jag vet inte varför. Jag hade redan efter kvitteringsmålet slagit till min kompis Axel på armen. Nej, jag vet inte heller här varför.
När sedan Chris Eagles, född 1985, punkterade matchen blev berättelsen till en saga. Han som kallades ”den nye Beckham” och gjorde sin debut i A-laget mot Leeds i Ligacupen för snart fyra år sedan har väntat länge på sin chans. På grund av skadeläget fick han hoppa in, och till slut snubbla in, ja verkligen snubbla in, det sista målet i en match som kan visa sig vara den viktigaste för säsongen.
Sir Alex Ferguson höll upp två händer och fyra fingrar. Chelsea hade spelat oavgjort på Stamford Bridge. Wes Brown sa till backkollegan John O’Shea: ”Jag tror att Chelsea har spelat oavgjort”. Irländaren trodde att han skämtade. Det gjorde han inte.
När slutsignalen gick visste alla om att det nu var fem poäng ner till Chelsea. Sir Alex kramade Ronaldo och Carrick, Ronaldo slog i eufori på sitt klubbmärke och omfamnade Giggsy och Solskjaer. Var det här vi vann ligaguldet? Det är mycket möjligt, men det är inte säkert.
City of Manchester Stadium, och tidigare Main Road, har utvecklat sig till mardrömsarenor för Sir Alex. Resultaten de fyra senaste åren, 1-3, 1-4, 2-0, 1-3 (ur Manchester Uniteds synvinkel), innebär tre storsegrar till Manchester City. En förlust här och ligan lever i allra högsta grad, då är vi piskade att ta poäng på Stamford Bridge förutsatt att Chelsea slår Arsenal och Everton.
Vinner vi mot City samtidigt som Arsenal slår Chelsea, vilket är mycket möjligt, blir vi mästare i kavaj. Jag kan knappt fatta det.
Jag vill avsluta med att rätta Sportbladets Peter Wennman i några avseenden. I hans krönika skrev han att Ronaldo var vilad, så var inte fallet, han bar på en lättare skada. För det andra skrev han att Manchester United knappt är någonting utan Ronaldo, och sådant gör mig frustrerad eftersom det finns allehanda idioter som kommer att tro honom.
Visst, Ronaldo har varit viktigast för laget i år, men han har varit långt ifrån hela laget. Faktum är att United var överlägsna på Goodison redan innan nummer sju presenterade sig. Att Everton hade två skott på mål och gjorde två mål säger väl det mesta om att vi inte riktigt hade marginalerna med oss till en början.
