KRÖNIKA: The Bitterest Pill
Det är inte tid för analys. Inte ännu. Vad som gick fel får vänta. Men att det känns fel går inte att ta miste på. Helt jävla fullständigt fel.
Det finns inget att klaga på över att Liverpool till slut vann det jämna dubbelmötet. Men det var bara inte så här det skulle sluta. Inte för tredje gången på fyra år i en Champions League-semifinal. Inte mot Liverpool. Inte igen. Hur beskriver man känslan? Kommer att tänka på The Jam och Chelseasupportern Paul Wellers ord:
”For the bitterest pill is mine to swallow
The love I gave hangs in sad coloured, mocking shadows
The bitterest pill is mine to take
If I took it for a hundred years, I couldn't feel anymore ill.”
Det kan inte ha tagit mer än bråkdelen av en sekund från det att väckarklockan ringde i morse, till att gårdagskvällens mardröm sköljde över en på nytt. Som i ett järngrepp om pungen var ångesten på plats igen. Mediabojkott råder men rubriker slinker förbi på tv och på nätet som sylvassa hugg ända in i själen.
Det var inte bara en Champions League-semifinal som åter förlorades med minsta marginal. Det var inte bara en finalresa man på nytt gick miste om. Det var också ett obeskrivligt smärtsamt nederlag mot Chelsea nya ärkerival. För så är det. Det finns tydliga paralleller med de antipatier som en gång växte fram mellan Leeds- och Chelsea-fans. Lag från skilda världar. Då formades en fin upplaga av Leeds och en av Chelsea, en från norr och en från söder. Den här gången är det en upplaga av Liverpool och Chelsea. Då var det en omdiskuterad FA-cupfinal 1970 som borgade för rivaliteten. Nu var det en omdiskuterad Champions League-semifinal 2005 som satte bollen i rullning - den som antingen var inne eller ute. Då såg Leeds fans Chelseas som snobbiga, Chelseas såg Leeds som eftersatt arbetarklass. Motstasförhållandet, eller rättare sagt, känslan av den, är liknande nu. Som en engelsk Chelseasupporter uttryckte det för en tid sedan:
“I suspect the thing is that we both see ourselves as opposites to the other. We see in Liverpool fans self-pity, obsession with history, establishment snobbery, working-class delusion, Heysel, Hillsborough and general hypocrisy.
They see the 'greatest fans in the world'.
They see in us as new money glory hunters supported by either right-wing thugs, vulgar chavs or posho Sloanes and a club all too willing to break any rules necessary to achieve success.
We see ourselves as finally deserving a bit of success after a lifetime of under achievment.”
Liknelsen med Leeds är också både en tröst och en påminnelse.
Det är en påminnelse om att det kan gå åt helvete för vilken klubb som helst. I det perspektivet förefaller en depression över en missad Champions League-final som ett sanslöst lyxproblem. Förlusten mot Liverpool och vad som ser ut att bli förlusten av ligatiteln, tar heller inte ifrån Chelsea sammantagna prestation denna säsong. Som Johan Cruyff uttryckte det nyligen angående Chelsea, Manchester United och Sevilla.
"Perfection, as I understand the term, does not mean that you have to win silverware. That’s the proof of your achievement but what matters above all is the fact that you are still alive in three competitions in April. And suppose you lose everything in May? It can happen, but it doesn’t change my respect for these teams one little bit. One bad month should never be allowed to obscure eight months of near impeccable performances from the point of view of collective effort."
Det tröstande med Leeds-liknelsen är att man vet att det lidande deras supportrar nu tvingas utstå kan vändas till något gott så småningom. Som den arabiske poeten och filosofen Kahlil Gibran uttryckte det en gång: "ju djupare sorgen grävt sig in i ditt inre desto mer utrymme finns att fylla med lycka". Den dagen lyckan vänder för Leeds kommer de att kunna uppleva en lyckokänsla på djupet som kanske inte alla kan som bara handskats med lycka och sorg i toppskiktet i mannaminne.
Som Chelseasupporter i några decennier har man upplevt hur Clive Walker med ett dramatiskt mål räddade klubben från Leeds öde att trilla ner i den tredje ligaserien. Man har upplevt en bergochdalbana mellan de två högsta divisionerna, och till slut lyckan av att vinna den finaste titeln av dem alla: ligatiteln.
Det tål att tänkas på igen när man sitter här och suger på den bittraste av eftersmaker från den vämjeliga tablett som forcerades ner i strupen på en i går kväll.
KTBFFH
