Försenad och eftersökt – Veckans United
Manchester United fick den trevligaste veckan på åratal i Premier League när man under söndagen kunde titulera sig engelska mästare. Det räckte med en enkel derbyseger mot Manchester City signerad Cristiano Ronaldo och ett blekt Chelsea mot Arsenal i 70 minuter på The Emirates för att Manchester United skulle ha ointagliga sju poäng med bara två matcher kvar att spela. Champions again my friend…
Den här artikeln, som även kommer att bli en personlig krönika, kommer tyvärr lite sent men med tanke på att vi nu är CHAMPIONS så har firandet tagit överhanden. Jag har försökt att summera veckan väldigt lite och tagit ett större grepp om att den faktiskt inneburit något viktigare för vår klubb.
Äntligen champions…
Känslorna över vårt lag har inga gränser. Årets ligatitel känns helt enkelt så himla underbar, efterlängtad och välbehövlig och jag tror att vi inte ens kommer i närheten hur mycket vi än spekulerar hur viktig denna triumf är för klubben. Mästare i Premier League 06/07 - sug på den!
Man ger sina tankar till Sir Alex Ferguson. Denne man har gett så mycket till vår klubb att det saknas ord. Våra konkurrenter får köpa in vilka utländska och syd-europeiska tränare som de vill men till slut får ändå vår lojala mästare det sista ordet. Han har gått så många fighter mot så många olika managers under åren att han nästan känns overklig. Eller ungefär som krönikören på Daily Mirror uttryckte sig:
- Han har klubbens blod i ådrorna och han kommer inte att vika sig förrän han går bort.
Så nära sanningen kanske man kommer gällande vår manager sedan 1986. Han har funnits vid vår sida i drygt 20 år (!) och han fortsätter att utvecklas och imponera trots att England och Europa förändras år efter år. Han är myten, legenden och fotbollens läromästare.
Men sanningen om hur viktig denna titel är för klubben tror jag står skrivet i stjärnorna. Den här triumfen eller erövringen, kalla det vad ni vill, tror jag kommer att sätta spår i ytterligare en framgångsrik period. Den har gett hopp och tro att spelarna kan mäta sig med de allra största och det är bara i inledningen av mångas karriärer. Man ryser bara vid blotta tanken…
***
Sista titeln togs säsongen 2002/03 och sedan dess hade stora namn lämnat Theatre of Dreams. Jag tror inte att jag var ensam om att tycka att laget hade förändrats väldigt mycket och vi stod vid ett vägskäl som inte pekade åt något speciellt håll.
Vilka spelare skulle ta över efter namn som David Beckham, Ruud van Nistelrooy, Jaap Stam, Dwight Yorke, Andy Cole, Juan Sebastian Veron, Roony Johnsen etc. och andra spelare som försvunnit under de senaste fem-sex åren? Kanske inte favoritspelare hos alla men ändå...
Jag själv ansåg att det hade gått för fort, men kanske mest på att vi varit så himla bortskämda sedan 1990. Man hade vant sig att vinna titlar men nu saknades de stora arenorna och man var osäker på var vi fanns. Ett nytt 80-tal var väl inget man längtade efter men farhågorna fanns där bakom hörnet.
Och eftersom de senaste tre säsongerna hade känts så avlägset och så tomt och våra stjärnor lämnade vår arena (för tidigt och med saker kvar att uträtta) så fanns det antal osäkra faktorer som inte kändes bra.
Ni vet alla de känslor som finns i kroppen när man lägger sig till sömns och bara tänker, tänker och tänker. Det fanns ingen ände på de frågor man hade om klubben men att de skulle bli så positivt besvarade har jag än idag svårt att förstå.
Premier League 06/07 (den korta versionen)
Så här i efterhand kan man vara efterklok. Det var säkert bara Sir Alex Ferguson som såg vad som höll på att hända. Han visste men visade ingenting utåt. Potentialen fanns där, nu var det bara att få en bra inledning på säsongen så skulle jakten på titeln vara i full fart och Manchester United skulle visa England minsann.
Vi genomled inga större svackor under säsongen trots en period efter nyår som jag aldrig varit med om tidigare. Förr var man irriterad när Bryan Robson var skadad och man visste att ligaguldet inte skulle komma hem till Manchester ännu en gång. Nu hade man andra problem och det gjorde att nerverna fick ta sitt när man genomled 90 minuter framför TV´n och startelvan ändrades från match till match.
Enligt Ferguson fick vi den inledning som behövdes och sedan var vi oslagbara. Chelsea följde med enligt profetiorna men andra lag svek än en gång. Det blev en kamp mellan två lag som fick sin upplösning precis nu i dagarna. Vi hade under en längre tid haft några poäng tillgodo till Chelsea men till slut klarade inte Mourinho´s galacticos att fullfölja striden.
Den skadelista som befann sig under mars och april satte sin prägel på de sista veckorna ganska tydligt. Vi kunde besegra AS Roma i Champions League med ofattbara 7-1 för att i nästa stund förlora mot ett formsvagt Portsmouth i ligan.
Vi klarade det dock med hjälp av en stor dos mod, moral och hjärta från våra spelare. På något annat sätt tror jag inte man kan beskriva det för uppvisningen under hösten och perioden runt jul och nyår visade vår styrka i spelet – nu fick vi ta hjälp av andra metoder.
Efter några år vid sidan om så var vi nu mästare igen. Vi klarade av de sista matcherna och höll undan för ett lika desperat Chelsea. De andra lagen hade för länge sedan gett upp, mycket beroende för att de inte håller samma klass.
Denna totala seger tror jag kommer att ge nytt liv i Manchester United. De sista spelarna från det glada 90-talet, Giggs, Scholes och Gary Neville, kommer med ett leende att fortsätta några år till och inspirera och ge rutin till det nya generationen.
Den nya ”ryggraden” kommer att stärkas ytterligare och många spelare kommer förhoppningsvis att ta det sista steget för att bevisa att man vill tillhöra det lag som ska stå redo för säsongen 2007/08.
Den här titeln var enormt viktig men vi får inte glömma bort den för fort, vi måste ta oss tid att fira och hylla våra hjältar. De måste få känslan för hur det känns att vara CHAMPIONS i Premier League och det kommer att ge effekter för framtiden. Det är jag övertygad om.
”Ingen spelare är större än laget”
I vårt kära mästarlag så finns det ingen speciell att peka på som gett oss titeln. För ett tag sedan så myntade Sir Alex Ferguson uttrycket ”Ingen spelare är större än laget” och bevisligen så har både Beckham, Stam, Keane och van Nistelrooy fått erfara det. Men det är också det som gör oss så starka. Vår lagkänsla är unik och sedan får andra säga och tycka vad de vill.
Jag tog bort ett stort stycke med några meningar om nästan varenda spelare men när jag till slut räknade samman de alla så var de totalt minst 19 som tillsammans har genomfört denna bragd i Premier League.
Ingen nämnd och ingen glömd. Vi har haft en stor kompetens på varenda plats, allt från målvakt till forward och bänknötare. Vi har haft ett av ligans bästa försvar och samtidigt bästa offensiv. Vi har haft en bredd och en stabilitet utan dess like.
Vi har en trupp som har haft alla de viktiga ingredienserna och inte missat något. De har tagit med- och motgångar på ett mycket bra sätt och gått stärkta ur olika situationer.
Vi ska komma ihåg att vi har gått vårt krig på många fronter och vunnit det kanske mest efterlängtade denna säsong. Dessutom var vi framme i semifinal i Champions League och spelar final i FA-cupen den 19 maj.
Och detta i en säsong som enligt många skulle bli ett fall eller total kollaps.
Vi har hyllat nya ikoner i vår dress, vi har hyllat gamla lojala trotjänare och vi har haft ”vattenbärare” som ställt upp exemplariskt samt haft inlånade spelare som har satt sin prägel på laget. Vi kan inte begära mer än vad de gjort för oss denna säsong.
En revansch så underbar
När fotbollssäsongen tog fart i augusti 2006 stod Manchester United (precis som Arsenal och Liverpool) som största utmanare till Chelsea. London-laget hade imponerat under två säsonger i Premier League och satt ribban högt. Roman´s rubler hade talat och hans imperium bara växte och växte.
Detta tyckte och ansåg jag och jag tror inte att jag var själv om att ha denna bild. Det kanske var en feg bild men det var åtminstone grundad någorlunda på verkligheten.
Media ville ha det till att Manchester United var passe´. Sir Alex Ferguson var för gammal och borde ha pensionerat sig 2002 som han var på väg att göra. Ronaldo skulle få en besvärlig säsong där varenda arena skulle bua ut honom efter hans agerande i fotbolls-VM med Portugal. Och allt annat som var fel med Manchester United.
Den gyllene eran var slut och tider för nya lag, ägare, tränare och spelare skulle komma. Främst genom miljardbygget Chelsea. Tydligen skulle historien än en gång om galacticos och tron på att dyra spelare ska kunna frälsa en hel fotbollsnation utan att behöva spela lura en massa personer. Det var medias bild och det är märkligt.
Själv var jag väldigt osäker men trodde ändå att The Big Four hade i stort sett samma procentchanser till titeln. Kanske någon enstaka fördel till London-laget och Mourinho men det var inte så övertygande som andra ansåg.
Det var världen mot Manchester United. Så kändes det. Vi var uträknade, bortkollrade och utdömda av allt från krönikörer, tidningar, fans och experter. Kanske lite överdrivet men min känsla var den.
Jag själv har svårt att döma ut något lag oavsett vad det gäller men man får ju sina funderingar när Liverpool inte kan vinna den engelska ligan på snart 20 år. Det är så sant som det är sagt, det är enklare att vinna Champions League idag än att vinna den engelska ligan. I Europa kan du förlora i stort sett varannan match men ändå koras Europa-mästare eftersom reglerna är som dom är. Förlorar du hälften av matcherna i Premier League hamnar du i ett land du inte vill vara...
***
Det mest pinsamma och inkompetenta som jag läst någonsin kom från herrarna Simon Bank och Erik Niva på Aftonbladet. Tillsammans konstaterade de följande som ni kommer att läsa och nog för att man kan ha en egen åsikt men detta var mest ett konstaterande att de var ute efter att sälja lösnummer.
Frågorna gällde typ vilket lag som skulle kunna hota Chelsea och vilket lag som skulle göra fiasko och något annat jag inte orkade bry mig om att läsa. Det är skrämmande, läs och begrunda. Det är inte svårt att komma på varför man har slutat att köpa tidningar…
”Möjligen om det köper in ett gäng AK4:or” så kan något lag hota Chelsea”, ”United har fina ynglingar men ingen som gör 20 mål”, ”Chelsea vinner med 10-12 poäng”, ”Rubel talk´s”, ”Ferguson har nog inte värvat klart, men just nu står han där med en centrallinje som inte duger”, ”…men jag tror inte att de kommer att vara i närheten av de stora bucklorna i år heller”, ”Jag tror till och med att de riskerar att missa Champions League-platserna”.
Detta ansåg alltså två väldigt högt ansedda och kunniga fotbollsexperter, enligt många, men när man läser sådant här så undrar man var världen håller på att ta vägen. Jag hoppas att de precis som fotbollsklubbar sätter sig ner och tänker igenom vad de gjort bra och vad de kan förbättra. Det sistnämnda lär ta en tid men de behöver verkligen det…
Jag har ingen speciellt erfarenhet av att skriva förutom några artiklar på Nerikes Allehanda och ett intresse av att komma på en ny Åshöjdens BK i ung ålder. Och jag har ingen speciell kunskap om den engelska ligan förutom att jag följt Manchester United de senaste typ 32 åren (varav de senaste 25 åren med ett större intresse för ligan). Jag tror ändå att jag själv hade kunnat haft en bättre och mer aktuell ”inför”-artikel.
De själva gnäller på spelare som filmar, klubbar som mutar och beter sig illa, domare som inte ser händelser och tränare som uppför sig som idioter. Sånt som absolut inte får hända. Men de själva har tydligen oskrivna regler för hur dåliga artiklar man kan skriva.
Nåväl, nu fick man det sagt. Men detta är också ett konstaterande hur media fungerar idag. Därför blir man mer imponerad av många aktörer på Svenska Fans som skriver mer troligt och innehållsrikt än dessa.
”Vi kommer att bli bättre”
Säsongen är inte slut och jag hoppas att spelarna inte känner sig mätta. Vinner vi FA-cupen och tar en dubbel är det en prestation utan dess like. Och precis som inför Premier League så tror jag att vi har lika stor chans att vinna som rivalerna Chelsea. Vi har minst sagt visat England att vi har lika många matchvinnare (kanske fler?) än något annat lag.
Det känns också tryggt att veta att vår manager Sir Alex Ferguson stannar så länge han känner för det. Han har ingenting att bevisa – hans CV är redan tillräckligt för att rymma många av värsta konkurrenters framgångar tillsammans.
Och Ferguson tror också att spelarna till nästa säsong kommer att bli bättre och det låter ren ljuv musik i mina öron. Jag blir inte heller förvånad om han får rätt för han slutar aldrig att överraska.
Veckan som gick…
Ja, den var alldeles underbar. Bucklan har kommit hem till Old Trafford och vi är engelska mästare 2006/07. Det kan ingen ta ifrån oss.
UNITED WE STAND
