Tjugofyratimmarsresan
Så fort jag fick veta att City skulle till Sverige var det givet att man skulle bege sig söderut för att åtminstone se en av matcherna. Eftersom matchen i Varberg inträffade mitt i veckan innan jag fått min semester så föll lotten på matchen i Karlstad mot Carlstad United. Med på resan följde min skatbror samt mcfoist.
Start i Örnsköldsvik
Resan påbörjades med att min bror anlände till Örnsköldsvik från Umeå med bussen vid tolvslaget, natten mot Lördag. Jag hämtade honom på busshållplatsen och åkte hem till min lägenhet för knappa fyra timmars sömn. Som vanligt när man har begränsad tid att nå maximal sömn så misslyckas det fatalt, sist jag kommer ihåg att jag tittade på klockan var den strax innan 3, 04:00 ringde väckaren, jag låg och drog på mig och kände att det här kunde bli en tung dag. Hursomhelst, vi kastade i oss lite frukost, kokade en termos kaffe och lastade bilen. Jag hade tänkt ta första förarpasset men kände att jag behövde ytterligare sömn, så jag gav bilnycklarna till bror och satte mig i passagerarsätet, lutade mig tillbaka och inledde någon form av ögonblundning. När jag öppnade ögonen nästa gång var vi i Hudiksvall. Jag frågade om jag skulle ta över men fick svaret att det var lugnt. Några mil senare var det dags för resans första latrinbesök, personligen var jag i behov av andra akommodationer men jag fick nöja mig med det lilla. Därefter fortsatte vi resan söderut och intensiva Silly Season-diskussioner resulterade i att vi missade avfarten till Västerås och var tvungna att ta en U-sväng i Gävle för att få skutan på rätt köl igen, mot Västerås.
Ett stopp i Västerås
Efter två kortare stopp på grund av spillolycka i passagerarsätet samt toalettbesök på restaurang Silverrasten anlände vi till en skylt som förkunnade att det återstod 12km till Västerås. Jag lyfte då på luren och slog en signal till resans tredje medlem, Andreas aka mcfoist, en ny bekantskap på Svenska Fans. Han gav en enkel vägbeskrivning för att kunna plocka upp honom. Det visade sig att han inte var så svår att finna, då han för dagen var klädd i den nya hemmatröjan. Ett givet köp tänkte jag. Efter en snabb presentation lämnade vi så Västerås för att åka vidare längs E18 mot slutdestinationen, Karlstad.
Framme i Karlstad
Vi parkerade vid centralstationen och stoppade vår gemensamma myntsamling (sånär som på en krona) i parkeringsautomaten för en dagsparkering. Vi insåg sedan att kaffeintaget under resan från Västerås påtvingade ytterligare ett toalettbesök, varpå jakten påbörjades. Efter att ratat toaletterna på centralstationen och McDonalds av samma anledning, de krävde en femkrona i utbyte mot upplåst dörr (vilket var fyra kronor mer än vad vi hade tillgängligt), så planerade vi istället om och sökte oss mot Bishops Arms. Efter några minuters omkringirrande på Tingvallastaden hittade vi till slut vårt mål, enbart för att se att de inte öppnade förrän kl 16. Skandal. En aning molokna sökte vi oss vidare längs samma gata tills vi hittade ett ställe vid namn Arena som kunde tillgodose samtliga behov, nämligen mat, öl och toalett. Dock i omvänd ordning. Det visade sig att Arena var ett riktigt trevligt ställe med riktigt god mat, servitören visade sig även vara en färgglad kis. Under måltiden noterade vi att antalet ljusblå tröjor började tillta i antal, och många av dessa verkade dessutom sitta på britter, för det är inte ofta man ser svenska medelålders kvinnor gå runt med den senaste hemmatröjan. Efter att avverkat den välbehövliga lunchen nåddes vi av informationen att BIshops faktiskt skulle slå upp portarna klockan 13, ett trevligt sammanträffande då klockan just slog 13.
Öl på Bishops
Vi sökte oss då till Scalateatern för att hämta ut biljetterna till matcherna, de i receptionen undrade om vi verkligen åkt hela vägen från Örnsköldsvik för att se matchen. "Ja" sa vi samtidigt som vi tackade för biljetterna och återigen begav oss mot Bishop Arms. Trots att dom bara haft öppet i en halvtimme fanns det redan rikligt med ljusblå representerade, så vi ville inte vara sämre och slog oss ner vid ett bord tillsammans med varsin öl, en Murphys Irish Red. Vi noterade att bordet intill befolkades av normänn, och vid nästa bord satt ett gäng britter som diskret pekade på min tröja samtidigt som de bläddrade i någon form av pocketbok.
Vi började diskutera vart folket från Svenska Fans och forumet kunde sitta, och förbannade det faktum att väldigt få har en personlig bild som avatar på forumet. Mcfoist nämnde då att det var en kille, som hade en bild på sig själv i samma miljö som där spelarintervjuerna görs. Han hann inte avsluta meningen förrän just denna kille, Neofish, vände sig som från bordet bakom och hälsade. Strax därefter dök en annan bekanting, Phnom, upp och frågade om det var ok att slå sig ned vi vårt bord. "Självklart", sa vi. Efter att vi bekantat oss en aning med varandra så anslöt en kille iklädd kvällens tveklöst snyggaste tröja till det norska sällskapet, han hade på sig en vit urtvättad historia med texten "Weaver - for cleen sheets", jag ropade till mig honom och utbringade en skål till Weavers ära. Efter norrmannen anslutit sig till sitt sällskap återgick vi till vilda diskussioner om vilka som borde värvas och vilka som borde säljas. När Dickovs namn nämndes kunde jag inte undvika att ta fram telefonen och spela upp ljudklippet från matchen mot Gillingham när Dickov kvitterar i 94e minuten - till alla förtjusning. Direkt därefter blev det ett frenetiskt knappande på telefonerna då samtliga ville ha klippet överfört till sig. Jag skämtade även om att jag skulle söka upp Dickov och spela upp klippet för honom.
Mot Tingvalla
Tiden går fort när man har roligt och plötsligt noterade vi att klockan började närmade sig matchstart. Vi promenerade mot Tingvalla i någorlunda slutet sällskap och kunde notera att det var en rätt lång kö vid insläppet för de som inte köpt förköp, lyckligtvis hade vi gjort det. Väl inne genom grindarna går vi framemot staketet som skiljer publiken från planen och till får stora förvåning så stöter vi på Dunne och Dickov som står där och hänger. Jag sliter genast upp mobilen, bläddrar fram ljudklippet jag nämnde ovan och räcker över telefonen mot Dickov och säger, "Dickov, remember this". Dickov ser lite förundrad ut, men tar telefonen och lyssnar koncentrerat i c:a tio sekunder innan han skiner upp som en sol och säger "Yeah, I remember". Jag känner väl väldigt nöjd med mig själv men inser att jag givetvis måste ha killens namnskrift på matchbiljetten. Jag fumlar efter en penna och hittar till slut en röd bläckpenna i vänster byxficka, tar upp den och frågar Dickov om han kan signera matchbiljetten. "Sure" svarar Dickov och försöker skriva men det visar sig att pennan var rätt kass, varpå Dickov utbrister i ett "Red fucking pen". Haha! Jag lyckas till slut få tag i en blå penna, den fungerar betydligt bättre.
Under tiden har min resekamrat mcfoist genomskurit Dunne på väg därifrån och frågar varför han inte är ombytt. Dunne förklarar då att han känner sig lite sliten efter alla träningspass och att ljumsken behöver vila. mcfoist frågar vidare ifall Svennis kört ovanligt hårt med laget under dagarna i Sverige, men Dunne svarar att det är ungefär som det brukar vara, samtidigt som han berömmer den svenska gästvänligheten och det fantastiska vädret. Därefter öppnas en dörr och de båda hjältarna (en dåtida och en nutida) försvinner iväg. Jag blev en aning extatisk av att just ha spelat upp ljudklippet för den gamle skotten och känner att jag måste berätta det för någon, så jag tar upp mobilen och ringer första bästa nummer jag ser. Dessvärre så föll lotten på en ointresserad kollega som hade väldigt svårt att förstå vad jag ens pratade om. Irriterande.
Klackplacering
Vi sökte oss därefter mot den östra ståplatsläktaren där vi återfann norrmännen och britterna som suttit intill oss på Bishops, vi tyckte det vore trevligt att stå vid likasinnade under matchen så vi tog plats runtikring och gjorde vårt bästa för att sjunga med i deras ramsor, men åtminstone undertecknad var för grön för att göra dom rättvisa. Jag vill även skylla på att det var väldigt svårt att höra vad britterna skrek/sjöng, förmodligen för att dom var (enligt egen utsago) ”Pissed as mules”.
Nåväl, vi stod hursomhelst och njöt i solen samtidigt som City värmde upp på närmaste planhalvan. Det var mycket anfallsspel och Corradi och Samaras såg sedvanligt ofarliga ut framför mål. Bianchi däremot hade ett giftigt avslut som ofta letade sig in i nätmaskorna. När klockan så slog 16:00 och det började bli dags för match äntrade en okänd yngling planen och tog ton. Vad som sedan hände fram till dess matchen startade har jag tyvärr förträngt, men jag antar att det var något väldigt traumatiskt. Jag har i efterhand fått veta att det var Sven-Ingvars-Sven-Eriks son som höll i micken, vilket kan förklara saken.
Matchstart
Sak samma, matchen var i alla fall igång och City tog tag i handlingarna från ruta 1. Bianchi och Logan kombinerade snyggt i andra minuten men den senare blev dessvärre avblåst för offside. Strax därefter var det dock dags för det första målet då en brännhet Bianchi frispelade Corradi som fri med målvakt inte gjorde några misstag (har ni hört på maken).
Bara kvarten senare var det återigen dags för City-mål. Den här gången var det Bianchi som noterades för stitt andra mål i laget, efter att Corradi tackat för senast efter en bra insats av Stephen Hårfager. Diskuterade händelserna so-far med britten intill och vi konstaterade tillsammans att Bianchi var pure class!
Matchen tappade i tempo efter målet och vi underhölls istället åt läktartränaren några meter upp som hela tiden skrek instruktioner till United-spelarna. Varje gång han avslutade sina instruktioner utbröt Phnom i ett rungande ”SKKKJJUUUUUUUUUT!”. Mycket underhållande.
När halvleken avslutades var det dags att söka sig emot en pissoar – Carlstad United sålde nämligen folköl under matchen. Jag gick bestämt förbi bajamajorna intill de provisoriska ståplatsläktarna och sökte mig istället mot huvudläktaren och toaletterna där, väl inne mötte jag ett gäng Norrmän som pekade på min tröja (ljusblå Kappa -99) och konstaterade att det var den snyggaste som någonsin gjorts. Jag höll med.
Inte långt därefter var jag tillbaka på ståplatsläktaren och bevittnade andra halvlek som just startats. City hade gjort ett enda byte då man bytte in Schmeichel för att förhindra att Hart skulle somna i stående ställning Bara några minuter in i halvleken dödade City ”matchen” genom Bianchi gjorde sitt andra mål för kvällen. Detta efter att Mills gjort en imponerande rusch på högerkanten (f.ö. det enda bra han gjorde den matchen), bollen gick även denna gång via Corradi som verkade vara väldigt tacksam för framspelningen till 1-0.
Minuten efter målet klev domaren in i handlingarna och dömde straff till United efter att Richards tydligen ska spelat handboll i straffområdet, något som från min vinkel (på fel kortsida, visserligen) såg tveksamt ut. Schmeichel psykade dock sönder den stackars Carlstad United-anfallaren som slog bollen löst åt samma håll som Kasper kastade sig. Detta till vårt stora jubel!
Svennis gjorde en hel del byten därefter och precis som i förra matchen resulterade detta i ytterligare mål. Här genom Marc Laird som fick bollen på vänsterkanten av Bianchi efter en bra insats av Johnson.
Det var det sista som noterades i målprotokollet och 10 minuter senare blåste domaren av matchen och Citys tredje raka försäsongsseger var ett faktum. Dock mot det svagaste motståndet man mött på länge.
Eftersnack
Efter matchen rörde vi oss i splittrad trupp tillbaka mot staden för att få i oss något att äta innan vi påbörjade den långa resan hem. Vi analyserade ner matchen i atomer och kunde konstatera att City gjort en stabil insats och att Bianchi verkligen såg ut som en bra värvning, bra att suga åt sig bollen och livsfarlig kring straffområdet. Vi var även nöjda med Ireland som gjorde en riktigt bra första halvlek för att sedan bli lite mer anonym i andra då City slog av på tempot. Bakåt var det en fröjd att se Micah äga varenda United-spelare som gjorde ett försök att anfalla, killen är verkligen enorm!
Åter i City sökte vi oss till samma ställe där vi lunchade för lite middag. Lyckligtvis fanns det ett ledigt bord där vi slog oss ned och beställde. Jag och Mcfoist kompletterade vår beställning med en öl samtidigt som min bror/chaufför återigen fick beställa in en Cola Light ;)
Hemresan
Efter att avnjutit en god middag i solskenet var det så dags för det oundvikliga, nämligen hemresan. Några mil utanför Karlstad märkte vi att tanken var nästan tom, varpå vi stannade vid första bästa mack för tankning och snaskinköp. Därefter gick de 20 milen till Västerås väldigt snabbt, brorsan körde i ett bra tempo samtidigt som jag och mcfoist satt och försökte föra över bilder mellan våra telefoner. Dessvärre verkar det vara en mindre vetenskap att lägga in sina egna bilder i artiklarna, återkommer i frågan. Väl i Västerås irrade vi oss in till mcfoist hemtrakter, på fel sida Västerås, där jag och bror tackade för dagen och fortsatte vår långa återstående resa...mot Umeå. Vi lyckades hamna vilse vid några tillfällen, först missade vi en sväng i Sala och hamnade på någon byväg, sedan blev det några extravarv i en rondell utanför Gävle. Men förutom det gick hemresan rätt bra, förutom att jag och bror var extremt trötta. Detta var ett större problem för stackars bror som var tvungen att köra hela vägen hem. Vi gjorde visserligen ett kortare depåstopp i Örnsköldsvik där jag plockade upp lite packning för min nästa resa (Arjeplog). Vi anlände till slut i Umeå kl 4 på söndagsmorgonen, precis 24 timmar efter att vi påbörjat resan i Örnsköldsvik. Jag hann inte mer än lägga huvudet på kudden innan jag somnade och sov länge...
Dagen efter tog jag mitt pick och pack och påbörjade nästa resa, norrut mot Arjeplog...men det är en annan historia...
