Vrennings krönika
En ny krönika från Dublin av allas vår Henrik Vrenning
Dublin 12/8 2007
Hela veckan har jag burit på en jobbig känsla. En liten ångestladdad klump har suttit någonstans i magtrakten. Istället för att se fram emot säsongen och känna tillförsikt har jag känt oro och nervositet. Anledningen har varit att jag tittat på vår trupp och inte känt mig nöjd. Egentligen hade jag tänkt att säsongens första skrivelse skulle handla om det, och ämnet blir visserligen detsamma, men på en mardrömsnivå jag inte hade tänkt mig.
Redan efter 45 minuter besannades min mardröm, den som jag hade tänkt skriva om, den som jag inte ville se. Wayne Rooney utgår med skada. Och vi har ingen anfallare att byta in. 0-0 mot Reading, och ingen anfallare. Jag är verkligen inte den som målar fan på väggen och ropar på kris i förstaläget, men dagens ligapremiär var inget annat än en mardröm. En mardröm därför att med all respekt för John O’Shea och hans kompetens på fotbollsplanen, så är det ett underbetyg till lagbygget när vi är tvungna att spela med honom på topp.
Vi har under sommaren lagt ofantliga summor på nya spelare. Vi har fler mittfältare än vad som får plats vid en normalstor irländsk bardisk. Vi har flera målvakter av hög klass. Och vi har ett gäng försvarsspelare av yppersta toppklass. Men ändå får vi slänga in John O’Shea när vi får en skada. Återigen. Detta är ingen kritik mot Sheasy, men hans kompetens gör sig inte rättvisa som anfallare.
Vår anfallsbesättning består av Rooney, Carlos Tevez (som är en fantastisk värvning) och två mycket kompetenta anfallare vid namn Saha och Solskjaer. Problemet är att herrarna Saha och Solskjaer har en tendens att spendera mer tid i rehabiliteringsrummet än på planen. Med andra ord står vi där med två anfallare att lita på. Och nu är en av dem skadad. Så nu återstår ett stycken matchotränat nyförvärv med en av ligahistoriens jobbigaste och mest invecklade transfers precis avklarad. Nu får han axla ansvaret för att bära ett av världens största och mest framgångsrika fotbollslags anfallsspel. Ingen liten uppgift vi lägger på grabben.
Nu kan invändningen göras att vi har andra som kan spela på topp. Spelare som Ronaldo, Giggs och Nani. Problemet är att de inte är utpräglade anfallare. Och resultatet kunde ses på Old Traffords gräs i eftermiddags. Mot lag som Reading så spelar det mindre roll om man har ett bollinnehav på 82% och 20 st avslut, Man måste få in bollen i mål också. Jag saknar den utpräglade målskytten. En Denis Law, en Mark Hughes, en Ruud van Nistelrooy. En anfallare med killerinstinkt som bara finns där och får in skitmålen.
Tyvärr kan jag inte se någon annan lösning än att hala upp plånboken. Att låna in Henke lär väl inte hända igen, så något annat alternativ måste fram. Om det är ett köp eller ett lån spelar mindre roll, en anfallare till måste in i truppen. I amerikansk sport används ofta uttrycket ”the numbers game”. Det innebär att man inte bara måste ha tillräcklig kvalitet, man måste ha ett tillräckligt antal med spelare också. Just idag tycker jag Manchester United förlorade ”the numbers game”. Och jag är rädd för att det kommer att ske igen.
Slutligen. Denna krönika dedikeras till Tony Wilson som avled i fredags i cancer, endast 57 år gammal. Grundaren av Factory Records kommer för alltid att tillhöra staden Manchesters stora. Manchesters musikscens motsvarighet till Matt Busby.
”Part of me, part of Manchester, part of modern British music has died tonight.”
- Phil Saxe. Medarbetare från Factory Records.
