Krönika: Ballongen som sprack
Manchester United bordade i helgens drabbning mot Tottenham sin första trepoängare. Jag kan inte säga annat att segern satt långt, långt inne.
Även på johancederquist.blogg.se
Klockan hade just passerat fyra den tolfte augusti 2007. Efter att mentalt ha bockat av dagarna en åt gången i vad som tycktes vara en evighet stod helt plötsligt bara minuter mellan mig och säsongens första match – ännu en gång. Jag slog på TV:n. Varför jag valde det alternativet vet jag inte när det var en halvtimme kvar till sändningen började, men det hela slutade i alla fall med att jag hamnade framför en tennismatch.
Mer än så kan jag inte berätta. Jag minns varken vilka som spelade eller vad som hände i den där matchen. Mina tankar vilade på annat.
Minuter gick, naglar bets av, rutinkontroller så som toalettbesök genomfördes och någon vann tennismatchen, antar jag, innan tittarna till slut hälsades välkomna till Old Trafford.
Planen stod öde. Endast solens strålar förmådde röra den. Att sammanlagt 76 000 åskådare fyllde läktarna märktes knappt. Det var andetaget före det stora vrålet. En gemensam väntan.
Ryan Giggs blev först att kliva ut, ut ur ett två månader långt mörker. Från spelargången följde i tur och ordning van der Sar, Ferdinand, Scholes, Rooney, Carrick, Brown, Vidic, Evra, Silvestre och Ronaldo, som alltid vill gå sist.
Sommaruppehållet kändes plötsligt som något som hade varit över på sekunder. Allt var som vanligt. Jag togs tillbaka.
Hjärtat hade fått sig en välbehövlig vila. Det slog snabbare än någonsin.
Ni vet vad som hände i den där premiärmatchen. Den enorma ballongen av längtan som hade blåsts upp i mitt och många andras huvuden sprack aldrig. Jag skrev att jag var tom dagen efter. Det uttrycket skulle visa vad det verkligen var en vecka senare.
Före det hann Manchester United med att tillsammans med Portsmouth under en andra halvlek bjuda på en av de mest olidliga tillställningar jag har skådat. Varje supporters mardröm, ett spel utan struktur med målchanser till höger och vänster (så kallad Hawaii-fotboll), uppenbarade sig framför mina ögon. Det gjorde ont att se. Jag vred mig i fåtöljen.
Den första halvleken, den hade jag missat på grund av tekniska problem med min dator. Det innebar att jag hade förlorat mitt enda möjliga ögonblick av lycka sedan Ryan Giggs och Gary Neville i maj lyfte pokalen mot Manchesters himmel. Det spelade ingen roll hur många gånger jag vevade Scholesys mål i repris när matchen var över, ballongen växte.
Facit: två poäng på två matcher, och ett derby där allt alltid kan hända runt hörnet. Mycket riktigt hände allt, utom att Manchester United gjorde mål. City vann, och känslorna sögs ur mig som från en tvättsvamp.
Nu visste jag vad tomhet innebar.
Inför gårdagens match mot Tottenham hade jag byggt upp en ny tro. Den försvann lika fort som det tog lång tid att bearbeta den.
Tottenham stängde mitten. Gästerna spelade som man ska göra på Old Trafford, med en respektlöst hög press gjorde de hemmaspelarna obekväma. Scholes, Carrick och Hargreaves saknade tid och alternativ, följden blev för många och för långa bolltransporter. Vidic och Ferdinand slarvade, och Giggs hade ingen av sina bättre dagar.
Vi var, kort sagt, usla.
Cirka 15 minuter in i första halvlek brast det. Jag slog en stenhård knytnäve i soffan i ren frustration. Carrick missade en passning, och den här gången var det kudden som fick betala straffet. Hela tiden ville jag välta bordet över ända och kasta de övergivna glasen i väggen.
Pausen hade inbrutit. Toan igen. Den andra halvleken var på ingång. Jag kisade mot TV:n som om det här var du mot jag. Den svarade med värsta tänkbara stöt.
Vi befann oss på Hawaii.
Inom loppet av några minuter utspelade sig ett drama från en annan planet. Berbatov missade, Tevez fick ett jätteläge, Berbatov missade och Berbatov ville ha straff. Ingen tid till att pusta ut, hellre skulle jag dö i brist på syre.
Det var nära.
När Nani hämtade upp bollen utanför straffområdet låg jag på marken. Utslagen, förnedrad, som en man som inte ville vara med längre, sträckte jag ut min hand. Portugisen tog sats.
Åh nej, varför fan ska han skjuta!?
Det tog ett ögonblick att förstå, ett århundrade att uppleva. Jag stod upp. Jag skrek inte, jag orkade inte, kunde inte. Med händerna hopknutna gick jag långsamt, nedböjd, fram mot TV:n. Jag blundade. Händerna skakade. Fingrarna hölls så tätt ihop att inte en tång hade kunnat skilja dem åt.
Ögonlocken vidgades. Där såg jag Nani avsluta sin volt. Jag registrerade glädjen hos Wes Brown, Nemanja Vidic och Patrice Evra. Allt jag hade väntat på fanns äntligen här, på Drömmarnas Teater.
Ballongen sprack.
Som tur var hann jag i stort sett skriva klart den här krönikan innan nyheten om att Solskjaer spelat sin sista match för Manchester United nådde mig. Jag mår illa. En krönika om en av vår tids största spelare följer imorgon på min blogg: johancederquist.blogg.se (inget "www").
