Krönika: Farväl, 20LEgend
Ole Gunnar Solskjaer klargjorde igår att han slutar med fotbollen på grund av en allvarlig knäskada. Lojalitet personifierad, kommer hans ande för alltid att vandra på Drömmarnas Teater. Ole Gunnar Solskjaer, vi glömmer dig aldrig.
You are my Solskjaer,
My Ole Solskjaer,
You make me happy,
When skies are grey,
And Alan Shearer, Was f*cking dearer,
So Please don't take, My Solskjaer, Away.....
Sången har ekat över Old Trafford så länge vi kan minnas. Det är inte utan spillda tårar jag konstaterar att Ole Gunnar Solskjaer till slut har tagits ifrån oss.
Jag hade just skrivit den avslutande punkten på måndagens krönika när jag ovetande gick in på nätet för att kolla läget. Pang sa det, helt utan förvarning, en kniv rakt in i hjärtat. Jag visste direkt vad det var frågan om. Ändå förstod jag ingenting på flera minuter, jag ville inte.
Solskjaer hade lagt skorna på hyllan en gång för alla.
I elva år hade hans själ vandrat på Old Trafford, lika länge hade Manchester Uniteds själ blivit uttryckt i honom. Solskjaer gick in i den här säsongen, den som skulle bli hans avsked, som en levande legend.
Nu är han legend.
På en sekund försvann han från oss för evigt. På en sekund berövades vi våra sista stunder med vår favorit.
Inget gjorde mig gladare än att se Ole Gunnar Solskjaer jubla efter ett mål, framförallt på senare år efter det skadehelvete han har fått utstå. Han fick mig att le exakt 126 gånger.
Idag är en ny dag men jag befinner mig fortfarande i förnekelsestadiet. Det är inte så här sagor slutar, vargen äter aldrig upp rödluvan. Avslutet var ovärdigt en av våra mest älskade spelare någonsin.
Berättelsen om Ole Gunnar Solskjaer var till stora delar bland de vackrare. För oss började den sommaren 1996 när Sir Alex Ferguson beslutade sig för att leta upp en anfallare på transfermarknaden. I Molde fann han en fullvuxen avslutare i en tolvårings ansikte, en okänd norrman med målet att ta världen med storm.
När Solskjaer dök upp på sin första träning var han så lågmäld att han fick direkta order av några av sina lagkamrater. Anfallarens utseende hade lurat dem att tro att han var någon form av springpojke. Solskjaer var 23 år.
En avslutningsövning senare hade Solskjaer visat varför han skulle bära nummer 20 i A-truppen kommande säsong. Han gjorde mål på exakt allt.
Den kvällen ringde Ryan Giggs ett samtal till en av sina närmaste vänner.
Vi har just köpt en spelare och jag skojar inte, han är minst lika bra, om inte bättre, än Shearer, nästan skrek Giggsy i luren.
Kompisen var måttligt imponerad. Right yeah, klart att ni har.
Walesaren gav inte upp. Ärligt, kom ihåg namnet: Ole Gunnar Solskjaer.
Han är den bästa avslutaren jag någonsin har sett.
Solskjaer fortsatte övertyga på träningarna, och gjorde följdaktigen sin debut för Manchester United den 25 augusti 1996 hemma mot Blackburn när han bytte av David May. Det tog sex minuter, sedan hade Solskjaer presenterat sig för Stretford End.
Han kontrollerade en lång utspark från Schmeichel, och drog till bollen på halvvolley med sådan kraft att målvakten blev tvungen att stöta ut bollen. Där, på sin egen retur, dök Solskjaer upp.
Det var inte sista gången han gjorde mål som inhoppare, som ni vet.
Första säsongen med Manchester United slutade i succé. Solskjaer gjorde, i konkurrens med bland andra Eric Cantona, flest mål av alla i laget som vann ligaguldet för andra året i rad.
En säsong kantat med silver följde, innan det så hände något sommaren 1998 som hade kunnat vända Manchester Uniteds framtid rakt upp och ner. Ferguson värvade Dwight Yorke från Aston Villa, vilket innebar att han fick svårt att hitta plats åt Solskjaer med Teddy Sheringham och Andy Cole också i truppen. Fergies aktion blev att acceptera ett bud på sin målmaskin från Tottenham, värt £5.5 miljoner. Kontraktet som band Solskjaer till Spurs och White Hart Lane låg i norrmannens händer.
Den 26 maj 1999 slängde sig Solskjaer på knäna framför Nou Camps pressläktare. Manchester United, hela klubben i sig, var i extas. Samtliga spelare begav sig mot hjälten som hade prickat in det avgörande målet i matchens sista minut. Ytterligare 50 000 på läktaren skulle ha gjort samma sak om de hade kunnat. Alla ville dit, där allt hände, även vi miljoner hemma i TV-sofforna.
Ett år tidigare hade Solskjaer sagt nej tack till Tottenhams erbjudande. Nu stod han som nybliven trippelmästare under Barcelonas klara, mörka, himmel. Manchester United vann Champions League för första gången sedan George Bests och Bobby Charltons dagar. I slutändan tack vare Ole Gunnar Solskjaer.
För första men inte sista gången hade han visat en enorm lojalitet mot klubben.
Det här var hans belöning.
Vi spolar fram sju år. Året är 2006, och Cristiano Ronaldo spelar Louis Saha fri i djupet på The Valley. Som ni märker är det inte mycket som finns kvar av laget som upnådde allt 1999. Fransmannen tittar upp, ser en vit tröja i rörelse vid bortre stolpen och bestämmer sig för att slå bollen på ett tillslag.
Där står Solskjaer.
Det är i den här matchen, en regntung augusti kväll mot Charlton, som Ole Gunnar Solskjaer gör sitt första mål på nästan tre år i Manchester United. Med målet fritt framför sig rullar han bollen i den bortre gaveln. Han är med det farligt nära att missa en andra jättemöjlighet efter det att han - kom in.
Armarna åker rakt upp i vädret. Det första anfallaren gör efter målet är att han vänder sig mot den del av publiken han älskar, och bockar. Manchester Uniteds supportrar jublar, för att insistera att det är de som står i tacksamhetsskuld.
Solskjaers facit för säsongen blir elva mål. Inget fyller våra själar med så stort välbehag som när norrmannen hittar rätt under en av våra finaste säsonger, när vi återerövrar tronen från Chelsea efter fyra års torka.
Allting slutar med FA-cup finalen mot Chelsea. Efter full tid står det fortfarande 0-0. I förlängningen virar norrmannen på sig skorna och gör sig redo för inhopp. För sista gången.
Några minuter senare står Manchester United som förlorare. Drogba gör matchens enda mål, och Solskjaer får faktiskt en halvchans att direkt efter få till straffsparkar. Han missar.
Kort efter att säsongen är över tvingas Solskjaer till ännu en knäoperation. Den 27 augusti 2007 ger han slutligen upp.
Norrmannen har under flera år rehabiliterat sitt knä utan att ta betalt av Manchester United. Han har gett allt för att komma tillbaka och hjälpa klubben i hans hjärta. Inget ger honom en mäktigare känsla än då 75 000 människor ropar hans namn.
Solskjaer hade åter visat sin lojalitet för klubben, men fortfarande inte för sista gången. Han kommer att vara involverad i Manchester United även framöver, som ambassadör.
Spelare som Solskjaer har försvunnit från dagens moderna, pengastyrda, fotboll.
Jag har suttit på drömmarnas teater tre gånger. När speakern har ropat upp namnen har ett följts av ett högre vrål än alla andra, Ole Gunnar Solskjaers. Nummer 20.
Hans namn kommer för alltid att sjungas på Old Trafford.
För you will never take, My Solskjaer, Away...
Från min blogg johancederquist.blogg.se
