En alternativ krönika: Två spelare försvann i tystnad
Chris James och Ahmad Elrich - två spelare som inte längre är med oss. Vad är det som händer i Fulham?
Seol och Danny Murphy in, Papa Bouba Diop och Liam Rosenior ut. Flera namnkunniga spelare anlände och försvann, men mitt i alltihopa var det två spelare som fick lämna stugan bakvägen.
Ahmad Elrich värvades 2005. Han skrev då under ett tre-års kontrakt, var australiensisk landslagsman och hade utvecklats i Sydkorea där han höll till och fick spela regelbundet. Det skulle bli spännande att se vad denne Elrich kunde uträtta under Chris Colemans regim. Resultat: Sex matcher i Fulham-tröjan, och sedan förra säsongen har han rehabiliterat sig för en svår skada han ådrog sig under en träning. Elrich har också hunnit vara utlånad till Lyn. Jag vill, även om många inte är lika sentimentala som jag, be om ursäkt till Herr Elrich. Inte för att han kommer läsa detta, jag tror inte många kommer läsa detta överhuvudtaget, det är ju trots allt bara en Fulham-artikel, utan för att jag skäms över Fulhams brutalitet.
I dagens proffsliv får man så klart räkna med detta, vi har inte tid att vara snälla, gosiga, bjuda på kaffe och kaka och snällt säga att det är dags att hitta en ny klubb, och detta har det klagats på i oändligt många krönikor. "Vi vill inte vara som England" är väl det mest vanliga samtalsämnet inom svenska supporterföreningar - speciellt efter en "skandal" då tidningar bombar på i en eller två dagar om hur långt bak svensk fotboll ligger. Vad det innebär vet ni. Erik Niva tar tillfället i akt var och varannan gång att klanka ner på kommersialismen, de stora pengarna och hur fotbollsklubbar blir företag och jag storknar varje gång jag läser det. Men ändå - lite schyssta kan vi väl vara? Elrich tog steget! Han vågade! Han kom med förhoppningar som Coleman givit honom! Och han fick absolut ingenting tillbaks förutom spott och spe.
"Vi får hoppas att han inte är en Elrich" skrivs det alltid åtminstone en gång när en okänd kille värvas (tidigare har namnet Elrich varit Steve Marlet men det är en annan historia) på FFC Swedens forum (bättre forum blir svårt att hitta). Jag skäms varenda gång jag ser det. Vi har pajat Elrich karriär. Han missade VM 2006 för det han trodde skulle bli en dröm blev en mardröm med konstant träsmak där bak av allt sittande på läktaren. Och nu får han inte ens en värdig artikel på the Offal. Bara ett namn under "Players Out" i en resumé över resultaten av Fulhams "Silly Season".
Rapporter säger att Elrich nu ska återvända hem för att spela med Central Coast Mariners i A-league i Australien. Det tycker jag du gör rätt i, Ahmad! Lycka till med fotbollskarriären - du förtjänar något bättre än kalla London! Finn lyckan att spela fotboll igen - det är ju trots allt därför vi alla håller på.
Fulham har också gjort sig kända, eller ökända, för behandlingen av sina ungdomar. Chris James verkade hela tiden lovande. Trots sin unga ålder spelade han för Nya Zeelands a-landslag och var ordinarie hos reserverna. Nu är han borta. Puts väck? Var ska han? Vad händer med honom? Varför fick han inte nytt kontrakt? Jag vill ha svar! Det är Adam Green, Ross Flitney, Zesh Rehman, Dean Leacock, spelare som bara är borta i en handsvängning utan någon som helst förklaring. Nu har nya spelare kommit fram, så som Elliot Omozusi och Adam Watts. Förra säsongen blev också Matthew Briggs den ynge spelaren att medverka i en Premier League-match någonsin då han fick komma in mot Middlesbrough. Omozusi har visserligen fått sitta en del på bänken, men jag vet inte om det blir mycket bättre än så för några av våra nya "Young Guns".
Jag fastnade för Fulham för dess pittoreska charm, offensiva lag och den vänlighet som verkade genomsyra klubben (och för att Barry Hayles sprang runt på topp och bombade in mål). Den är borta nu. Det röda, varma är för mig utbytt mot vitt, kallt stål. Jag vet vad jag föredrar. Det är upp till Lawrie Sanchez att visa mig att jag har fel. Att den hårda vägen är den väg som kommer ge oss fotbollsmässigt bra resultat. Tre förluster under de inledande fem matcherna kan jag leva med - det är fortsättningen som kommer bli intressant. Nu är den här skriften inte något som handlar om hur mycket jag vill se Fulham vinna, utan om människorna som finns där men ändå inte. Det jag syftar på är att har Sanchez nu bestämt sig för att gå på epitetet: "It's my way or the highway", så får han också visa att han har rätt.
Den här krönikan saknar något. Jag vet inte vad. Som så ofta kan man inte sätta fingret på det. Därför får ni hålla till godo och resonera själva. Se så, gå nu och fortsätt älska era lag. Själv ska jag fortsätta hålla tummarna för spelare som Elrich.
Fulham FC - Keep The Faith!
P.s Fredrick Björck uttryckte det kanske allra bäst när han fortfarande spelade för Helsingborgs IF. Jag minns inte mot vem det var men det kom efter en förlust och det kom fanimej från hjärtat - "Jävla skitsport!". Där har vi det, fotboll är en jävla skitsport. Vi bryr oss om den för mycket. Och vi kan inte hjälpa det. D.s
