KRÖNIKA: Den störste har lämnat
Känslan är komplicerad. Beskedet att Mourinho avgått är på samma gång en chock och ett väntat besked. För det här är Chelsea, och det här är José Mourinho.
Det är tidig morgon. Blå bokstäver på SVT Texts förstasida skriker ut det obegripliga budskapet.”Chelseas tränare Mourinho avgick”. Med fjärrkontrollen i handen tittar jag yrvaket och misstroget på uppgifterna. Det var ändå samma sida som en gång basunerade ut att Beckham var klar för Barcelona.
Och hur skulle jag ha missat denna nyhet? Jobbade ju till midnatt, uppe igen vid sex. Men bekräftelsen finns dessvärre nära till hands. Några snabba klick på daorn och klubbens egen hemsida tornar upp sig. Några få - patetiskt få - rader.
"Thu, 20th Sep 2007.
Chelsea Football Club and José Mourinho have agreed to part company today (Thursday) by mutual consent."
Meddelandet är utlagt 01.47 när jag sov och drömde om revansch mot Manchester United.
En isande känsla sprider sig i hela kroppen.
José Mourinho är borta.
En era är över.
En värld rasar samman.
Innerst inne visste man att det skulle sluta i en turbulent skilsmässa.
Chelseas historia.
Abramovitjs funderingar.
Mourinhos temperament.
Det kunde inte sluta lyckligt.
Kanske började historien redan 1977. Det var då som Eddie McCreadie under bisarra former fick sparken. Under ett år utan pengar byggde han ett lag på unga talanger, vågade satsa på 18-årige Ray Wilkins som lagkapten och förde Chelsea tillbaka till högsta divisionen. Då kom skilsmässan från klubben – sedan ägaren Brian Mears förvägrat honom en företagsbil.
Tiderna är annorlunda nu. Mourinho skulle haft råd med en flotta av företagsbilar, båtar och flygplan om han så önskade. Men tiderna är på samma gång också sig lika. För Stamford Bridge har allt sedan McCreadies avsked varit en tummelplats för kontroverser. Den harmoni som långa tider genomsyrat lagbyggen i exempelvis Manchester United och Liverpool har aldrig funnits i SW6. Under Ken Bates drygt 20-åriga era kom och gick managers i en strid ström under mer eller mindre uppmärksammade former.
John Neal.
John Hollins.
Bobby Campbell.
Ian Porterfield.
David Webb.
Glenn Hoddle.
Ruud Gullit.
Gianluca Vialli.
Claudio Ranieri.
Bland dem står ett namn spontant ut, Gianluca Vialli. För det finns nämligen ett par obehagliga paralleller till Mourinhos avgång. Även Vialli var populär bland fansen, även Vialli fick något chockartat sparken bara några få matcher in på den nya säsongen – och det också just före en match mot Manchester United.
Men varken Vialli eller någon annan tränare kommer förstås i närheten av José Mourinho. Portugisens framgångar under sina drygt tre säsonger i klubben är oöverträffade. Han tog engelsk fotboll med storm och gjorde för första gången i Chelseas historia laget till vinnare.
Smaka på det igen, ”vinnare”.
Under de tre decennier jag har följt klubben har begreppet känts fjärran. För även om en del tunnelseende skriker ”pengar” så vet alla med minsta insikt i fotbollens värld att vad Mourinho egentligen lyckades med var att förena vinnarinstinkt och sammanhållning i en klubb som inte haft erfarenhet av det tidigare.
Det är hans arv.
Det och fem tunga titlar.
Det är unikt.
Mobiltelefonen ringer. ”Scandalous, mate, this club is fucking clueless and Roman can fuck off as far as I’m concerned”.
Sms plingar till. “Va fan är det som händer?”.
Mobiltelefonen ringer. “Inte fan ska väl Mourinho till Tottenham?!”.
Sms plingar till. “This is so typical, typical Chelsea”.
Och det hela är väl just det, ”typiskt, typiskt Chelsea”.
Historien visar det.
Vi har lärt oss att leva med den.
Från top-of-the-world till in-the-gutter i en handvändning.
Kanske är det just det som gör sammanhållningen bland fansen så stark, medan misstänksamheten mot klubben består.
Vi har inget München ’58 att dela med klubben.
Vi har inget Hillsborough ’89 att dela med klubben.
Vi har heller inte många ärofyllda ögonblick att dela med klubben.
Vi har en historia kantad av så mycket berg-och-dalbana, Chelsea Village, huliganism, svarta rubriker, sparkade tränare, svikna löften att det enda stabila varit vi, supportrarna.
Vi är inte flest men vi är speciella. Precis som Mourinho.
Det är svårt att sätta ord på den tacksamhet som jag och säkert alla Chelseafans känner för Mourinho. Statusen som en klubblegendar var redan säkrad. Den kommer troligen att förstärkas om möjligt ännu mer av det plötsligt uppbrottet. Hans namn kommer att sjungas i kväll och det kommer att sjungas på Old Trafford. Men i slutändan går Chelsealivet ändå vidare.
Så även vardagen. En arbetsdag är till ända.
Frågorna och häcklandet från kollegor.
Tillbaka vid tangentbordet.
Tankarna som ännu inte formulerats färdigt.
Hopplösheten som smyger sig på igen.
Oron över vad som händer om farhågorna besannas och en Abramovitj-marionett tar över och Chelsea förvandlas till ett Real Galacticos.
Drar Drogba?
Skriver Frank på ett nytt kontrakt?
Kommer vi någonsin att få uppleva en lika gyllene era?
Det finns inga svar nu. Jag vet lika lite som alla andra. Vad jag däremot vet är att det är en sorgens dag, att jag för alltid kommer att minnas den där dagen i Bolton, ligaguldet jag aldrig trodde jag skulle få uppleva under min livstid - men också att det fortfarande finns ett lag att stödja.
Mitt lag. Vårt lag.
Tack José och Come on Chelsea!
