RESA: United away
”Maybe I'm laying in the gutter, but I can still see the stars”. CSS reseveteran Lovén berättar om en känslosam resa till Old Trafford.
OM DU OCH ETT FORDON HAMNAR UNDER VATTEN UNDER NATTETID, SÅ VIDTAG FÖLJANDE ÅTGÄRDER.
1 TROTS SITUATIONEN FÖRSÖK ATT HÅLLA DIG LUGN, VID PANIK FÖRBRUKAR DU MER SYRE ÄN DU HAR OCH GÅR DÄRFÖR MOT EN SÄKER DÖD SÅ-LUGN.
2 VEVA NER RUTORNA OCH VÄNTA PÅ ATT FORDONET VATTENFYLLS
3 TAG ETT DJUPT ANDETAG OCH DYK UR FORDONET
4 NATTETID KAN ORIENTERINGEN VARA ETT PROBLEM, HÅLL DIN ARM MOT MUNNEN OCH BLÅS UT LITE LUFT, SIMMA MOT DEN RIKTNINGEN BUBBLORNA TAR.
Instruktionen är hämtad från boken "Hanteringen av potentiellt livsfarliga situationer". Den är från 1953 men skulle kunna gälla hanteringen av kärleken till en klubb i kris.Fordonet i detta fall den blå maskinen har hamnat på djupt vatten, då föraren av oklara skäl försvunnit från sin position bakom. Laget får vara passageraren som ombeds att behålla sitt lugn men ändå sträva uppåt.
Jag, ett av tusentals Chelseafans, får vara syret utblåst mot armen som genom vår närvaro markerar den enda vägen är uppåt genom mörkret. För det är vad det handlar om för mig och vi som är här i Manchester denna söndag.
Det handlar om kärlek och stöd, men kärleken till en klubb kan vara minst lika komplicerad som den mellan man och kvinna, men skillnaden är att alla argumet för att åka låter löjliga eller rent ut sagt patetiska. Jag kunde lika bra stannat hemma i soffan, valt matchen som ett tilltugg till söndagssteken, det finns i min sambos begreppsvärld, Jag hade t o m med kunnat åka till O'Learys, svept ett par bira framför storbildskärmen ihop med andra likasinnade, även det hade hon köpt. Men jag gjorde inget av det jag nänmde.
Jag tittade på sparkontot som en hungrig medelålders man tittar på en ung kvinna och bestämde mig till slut att lägga verkligheten med en bil på verkstan, en längre resa och nya vinterkläder åt sidan för en stund. Jag slog ifrån mig alla tankar på hur löjligt detta är att låta sig styras av sina impulser, eller kärlek i detta fall till en fotbollsklubb. Det är svaga argument för ta pengarna och bekräfta överföringen, men för mig var de tillräckliga.
Sagt och gjort. 06.50 lyfte planet mot Amsterdam och vidare till Manchester. Hela vägen dit upptogs mina tankar av morgondagens match, jag beslöt mig för att inte bli besviken om jag inte fick tag i någon biljett.
I Manchester så checkade jag in på Brittanys Sacha hotel på Tib Street, strategiskt placerat i centrum med bra kommunikationer mot arena och relativt nära tågstationen, En engelsk frukost och några väl tilltagna whiskeys senare tog resan ut sin rätt och det blev dags att vila. Utan att ta av mig kläderna somnade jag ovanpå sängen.
När jag vaknade var det tidig eftermiddag, Jag hade en hel kväll i Manchester till förfogande. Nu kanske det enda rätta vore att kolla in stans sevärdheter, mingla i saluhallar eller kanske besöka Manchesters chinatown, men jag hade siktet högre inställt än så. Vid denna tidpunkt var jag fortfarande övertygad om att jag skulle vara tvungen att se matchen på en pub så jag gav mig ut för att reka ställen som passade för det syftet.
En del pubar kände jag till sen tidigare besök, men jag antog att många skulle komma utan biljett och därför skulle leta efter en pub som kunde ta ett större sällskap med Chelseasupportar. Det skulle ta sin tid att hitta en sån men jag tog mig an uppgiften med stor törst och ett par rejäla skor.
På Gullivers blev jag motad vid dörren med argumet att min Chelseatröja inte skulle falla resten av besökarna i smaken. På The Bridge fick jag trevligare bemötande men de saknade storbildskärmar, Lime Bar var för trendigt och på Thirsty Scholar frågade ett gäng killar om jag kom för att få "my head kicked in" efter att ha stört mitt öldrickande med jordnötskastning. Jag kysste klubbmärket, gav dem fingret och strök Thirsty Scholar från listan när jag lämnade stället. Vid detta laget så hade mina fötter börjat värka så jag behövde snabbt hitta en pub som uppfyllde alla kriterier så jag gjorde det enda rätta, jag satte mig i en taxi och bad chauffören att köra mig till den pub där fotbollsfans samlas på matchdag, och gärna en pub som inte befolkades av Unitedfans. Han tog mig till The Comercial och den föll mig genast i smaken. Atmosfären var trevlig och man hamnade genast i härliga diskussioner med folket där, Det var en hel del City fans bland besökarna så det var en del som önskade att Chelsea skulle göra sitt jobb och spöa skiten ur United nästa dag. när de frågade om vad jag tyckte om JM:s sorti ur klubben så svarade jag att "This is Chelsea, I expect no more or no less". Så blev jag bjuden på öl. Under rubriken tvivelaktiga ägare fann vi en plattform vi kunde diskutera från, att jag kom från svennisland knöt våran nyvunna vänskap ännu hårdare.den timmen jag stannade kvar. Vi bestämde oss i alla fall för att träffas i morgon för att just på söndag så hade vi någonting gemensamt i att alla ville se United förlora. Ett gäng Chelseafans på deras stamkrog skulle inte störa dem nämnvärt försäkrade de mig.
Nöjd med det svaret gav jag mig ut på stan igen. Telefonsamtalet till Bruce lovade inte gott, ingen ville släppa sin biljett, men vi bestämde oss för att sluta upp på The Comercial följande dag. Personligen var jag inte helt modfälld. Jag hade en reservplan som skulle funka, och den skönaste känslan var ändå att man var här, på plats.
Min kväll var över trodde jag, så jag tog en taxi tillbaka till hotellet. Portiern spillde ingen tid med att visa vad han tyckte om Chelsea och vart han tyckte att vi hörde hemma. Trött, utan vilja att diskutera så svarade jag honom att ville jag ha hans åsikter skulle jag ha betalat för det. Jag frågade om bastun för jag ville avsluta kvällen med bastu, en rejäl middag och en skön natts sömn.
Men det ville sig annorlunda. I bastun träffade jag två män. Simon och John , två försäljare av maskiner till detaljproduktion på möte i stan. Simon var från London och ett sedan gammalt hängivet Chelseafan. John var Watford så hans åsikter räknades inte .
Efter bastun bjöd dom in mig till att äta middag med i hotellresturangen och det skulle visa sig bli en av de mest givande diskussioner om klubben, laget och framtiden. Simon var full av teorier och av respekt för svea rikets lag så kan jag inte återge dem utan att bryta mot några av dem. Men besvikelsen lös igenom, han kunde inte fatta att de gjort sig av med den person som blivit så förknippad med lagets framgångar, han gick inte längre på matcherna så ofta som han själv ville men hoppades på en mäktig demonstration av oss ditresta fans som att vi inte tolererar vad som helst.
Efter några timmars öl och whiskey berikad konversation blev det dags att avrunda och försöka få lite sömn. Innan vi skiljdes fyllde vi hotellfoajén med blue flag så bra som bara två berusade män kan göra. Portiern tittade inte ens vårt håll.
MATCHDAG
Rumstelefonen väcker mig vid 08.00, Bruce, Dave och Léon förkunnar med höga röster att de är på väg. Det blir även startsignalen för mig. In i duschen, fort klä på sig, ringa ett samtal hem och ner för att äta frukost. Simon sitter redan vid ett bord oförskämt pigg. Vi frågar om vi kan få lite öl till frukost men det är alldeles för tidigt så vi sätter oss i hotellbaren och väntar på grönt ljus vilket inte dröjer länge innan första Matchdags alen är ett faktum, Simon och John har gjort vissa justeringar i sitt schema och har beslutat sig för att följa med mig till Comercial, affärer kan de göra imorgon.
Tidningarna är säkra på United vinst. Ett Chelsea utan Lampard, Drogba och utan Mourinho vid rodret ges inga större chanser att kunna rubba hemmalaget som visat gryende mästarform. Jag skiter fullständigt i vad tidningarna tycker men jag önskar att deras ord ska kunna tryckas ner i halsen på dem efter matchen.
Några pints senare är vi på väg. Simon lånar ut sitt telefonnummer så Bruce kan nå mig när de kommer fram. I taxin börjar Simon och känna suget efter att se matchen. Han ringer vd:n för företaget han ska göra affärer med och frågar om biljetter ,de får napp direkt. Tre biljetter kan ordnas på Unitedsidan. Simon och John tackar ja medans jag utan förbehåll avslår inbjudan. Att sitta på den delen av Old Trafford får magen att revoltera, lyckligtvis så är mitt sällskap inte så harmagade som undertecknad och efter en lång omväg lyckas vi få upp taxametern till £45 men deras biljetter är hämtade och vi står lungt vid Comercials bardisk och njuter av ännu en öl.
En del av Cityfansen som jag träffade i går har börjat komma, och de sluter upp med oss, det är trevligt och i detta läget skulle jag inte ha något emot att stanna kvar och se matchen här. Min Chelseatröja verkar inte reta någon, inte ens de med röda matchtröjor trots att ordväxling sker vid varje toalettbesök .
Vid 13 ringer det på Simons telefon. Bruce och dom andra är här men hindras av polisen att lämna stationen. En sektion 60 är utfärdad och de får finna sig i att bli sinkade och visiterade. Jag gav vägbeskrivningen till puben och frågade hur många som skulle komma. Runt 30 var svaret, de flesta utan biljett.
En timme senare har min lycka vänt, med sig från stationen har de med sig en jamaicansk man i rastaflätor med arm- och pannband i rastafärgerna - han har biljetter!!! Bruce knuffar undan en alltför angelägen supporter för att jag ska få köpa först. Priset £100 var väl i överkant men inte ens då kunde gjorde sig logikens röst hörd. Ville han ha £100 så skulle han få det. Med biljett i hand och ett galopperande hjärta så bjöd jag laget runt. Jag var inne. Jag var med, och nu började jag på allvar hoppas på ett mirakel skulle inträffa i dagens match och att Chelsea, buret av vårat stöd skulle vinna komfortabelt.
MATCHEN
På läktaren börjar matchen redan innan matchstart, vi som är här är fast beslutna om att visa laget vårat stöd, den enda väg ur detta är uppåt och vi kommer att vara med i motgång som medgång på resan alla steg.
Hyllningsbanderoller till José vecklades ut och Carefree sjöngs. Bland oss finns det inga tveksamheter. Vi är här i fiendeland och vi ska vinna matchen, på läktaren som på planen.
Vid avspark sjungs José Moooouriiinho...Jooooseee Mooooourinhoooo så högt att Roman på sin lånade VIP tron inte kunnat undgå att höra den. United publiken försöker svara men överröstas av oss. Laget må ha börjat knackigt i ligaspelet men på läktarna är vi obesegrade.
Precis när Chelsea börjat komma in i matchen blir en övertänd Mikel utvisad, ingen av oss fattar någonting, Repriserna visar en händelse som på sin höjd skulle gett gult kort . "You're shit and you know you are", skriks bland oss. Domare Dean är uppenbart ett Unitedfan och på Old Trafford gillas det oändligt mycket att domare dömer i röd favör, vilket är brukligt för svaga domare.
Vi sjunger högre och högre, alla klassiker gås igenom och högst sjunger vi när Blue Flag
Som om inte utvisningen är nog så gör Tevez mål efter förbrukad övertid (även kallad Fergietime). Laget har då inte visat att man kommer att kämpa. Vi manar på vårt lag så gott vi kan. Men miraklet som jag och många med mig trodde på verkar utebli
I paus börjar vi skandera "Steve Clarkes and his blue and white army" för att visa vad vi tycker om Avram Grant som ny tränare.
Andra halvlek börjar med att vi sjunger "Why are you so quiet? " i riktning till Unitedfansen, men det verkar som om slipsfolket fått extra kvotering hos biljettkontoret för deras svar är knappt hörbart. De är allför upptagna med att skydda sina halsar från sång. Eller så beror det uteblivna svaret på att arrangörerna glömt att dela ut deras sånger med fonetisk uttal till de ditresta asiatiska fansen.
På plan går United runt utan att skapa speciellt mycket, Chelsea dyker upp ibland på en kontring utan att det resulterar i något speciellt, det verkar som en mans underläget plus målet skapat kramp hos spelarna. I avsaknad av JM:s taktiska briljans avslöjar Grants sin egen genom att byta anfallare mot anfallare, mittfältare mot mittfältare. Hans vilja till att vinna verkar vara lika med noll, precis som om han redan accepterat att han förlorat. På läktaren har vi inte gett upp. Vi sjunger som om det skulle vara sista matchen som Chelsea spelade. Även om Unitedfansen har vaknat till liv i matchens slutskede så är de inte oss en övermäktig uppgift. Själv slits jag mellan hopp och förtvivlan, där jag står ser det ut som om varje kontring är nära mål, men inget händer. Ingen reducering, ingen chansning från Grant. Han står stilla likt en onkel fester-imitation vid sidlinjen och låter matchen gå ur händerna. Frustrationen över spelet, eller avsaknad av spel sätter sig i en del av oss men de flesta av oss fortsätter sjunga. Men mitt i allt viker sig Saha som en barnvagnfjäder och domaren visar än en gång att han vill ha en personlig inbjudan till VIP-logen. Matchen är i detta laget förlorat. Allt som vi hoppats på har gått om intet och allt som vi befarat har slagit in. Chelsa är inte samma Chelsea utan Mourinho. Slagna inför den sanningen börjar vi åter skandera "Steve Clarke´s blue and white army ". Och det är då för första gången i matchen som vi blir överröstade av Unitedfansen, när det återstod fem minuter av ordinarie tid. När slutsignalen ljuder sjunger vi "We follow Chelsea". Det är många som står kvar och fortsätter sjunga medan Old Trafford töms på folk.
De röda djävlarna har vunnit matchen på plan, kanske även rättvist. De har lyckats att skruva upp värmen några grader i helvetet som våran klubb befinner sig i. Men Gud är ett Chelseafan och med ösregnet han låter falla ner över oss verkar det som han är fast besluten att tvätta bort spåren av MIke Deans avtryck på Old Trafford i dag.
Lovén
