Krönika: Carlos Tevez, du har vunnit min respekt
Det är lätt att säga att Manchester United stod för en, som Idol-juryns Daniel Breitholtz hade sagt, helt fantastisk insats när laget sopade mattan med Aston Villa på deras egen hemmaplan. Det gjorde vi inte. Men på något konstigt sätt stod vi plötsligt där på Villa Park med både tre mål och två man mer än våra motståndare.
Lördagens tillställning på Villa Park var en match svår att greppa tag om. På många sätt var den som en FM-match, som jag antar att de flesta som läser det här är bekanta med. Det ena laget tog ledningen, men i det andra fanns stjärnan Wayne Rooney som utan förvarning, på en sekund, hade gjort två mål. Fylld av självförtroende lade han sedan, för att fullborda sitt hat-trick, upp bollen på straffpunkten - för att missa.
Jag trodde att det bara var i denna ologiska, overkliga, värld som är FM som en match kunde innehålla fem mål, två utvisningar och en kommentator som är mer enformig och tråkig än en ung Arne Hegerfors - dagens Arne Hegerfors.
Men ibland är världen surrealistisk. Aston Villa-Manchester United innehöll näst intill alla ingredienser en fotbollsmatch kan ha, inte för det säkert att den färdiga rätten blev något vidare god. Aston Villa tog ledningen och efter att ha sett Martin O'Neils malande maskineri i samma situation mot Chelsea var jag helt säker på att kvitteringen, om den ens kom, skulle dröja till efter halvtid.
I början av säsongen var jag, när det mest underhållande som hittades på den här arenan var Martin Laursens självmål mot Liverpool, som vanligt beredd att kalla Aston Villa Europas minst charmiga idrottsförening. Jag är den första att erkänna att jag hade fel. Ashley Young har alltid varit lovande men nu har han växt, och har tillsammans med Jermaine Pennant bäst inlägg i hela Premier League. Att Agbonlahor är överskattad, men inte för det dålig, vägs upp av den pånyttfödde Reo-Coker och lojalitetens moder Gareth Barry.
Men Manchester United fick aldrig samma problem i Birmingham som det tunga, blå, bygget från London. Sir Alex Fergusons sex dvärgar tillät aldrig Martin Laursen att komma till det paradis där han stångas med Didier Drogba dagarna i ända. Premier Legues kanske mest fysiska, defensiva och, på fotbollsplanen, mest intelligensbefriade backlinje trivdes inte när både bollen och motståndaren befann sig, utanför deras synfält, vid deras fötter.
Manchester United storspelade inte, det är inte det jag vill komma till, men Nigel Reo-Coker började till slut se de små trollgubbarna i syne, snurrandes runt hans huvud. Anderson fick betala för det, och Nigel Reo-Coker visades ut.
Innan utvisningen hade Manchester United också, helt plötsligt under den första halvleken, tagit ledningen med 3-1. Några studsar, magiska individuella prestationer från framförallt Rooney och Tevez, och en Craig Gardner sänkte Aston Villa på trettio minuter.
Efter Agbonlarhors ledningsmål hade jag som sagt kunnat slå vad om att Villa skulle behålla sin ledning, och nu satt jag här med en närmast säker trepoängare. Vändningen var inte mer eller mindre njutbar än vanligt, den var inte heller lika njutbar som vanligt. Den bara var.
Vad tar man då med sig från en höstdag i centrala England? Jo, jag håller upp händerna för Carlos Tevez och Anderson, som verkligen har visat att de inte spelar för sig själva utan för en klubb som för många betyder mer än något annat i den här världen. Det syns i deras ansikten.
Jag har tidigare varit på våra nyförvärv, kritiserat de för minsta misstag (aktioner som hade varit strålande om de utfördes av Scholes), sagt att de suger själen ur vår klubb med deras betalda prislappar och löner, och för en gångs skull ifrågasatt hur Sir Alex Ferguson har tänkt.
Allt det är inte borta. Jag klarar fortfarande inte av att Nani tror att han är Ronaldo, det är spelare som han som förvandlar Drömmarnas Teater till en jävla cirkus. Jag sitter idag som igår och tänker, så att hjärnan nästan kollapsar, på hur Owen Hargreaves ska få plats i det här laget. Jag har slutligen också startat en hemsida, som med så många underteckningar som möjligt ska kräva att Darren Fletcher, den av de nyare spelarna de senaste åren som mest andas Manchester United, återfår sin plats i startelvan. Nej, det sistnämnda är faktiskt inte sant, men man skulle nog kunna tro det utifrån mina olika hyllningar och utdömanden framför TV-apparaten.
Samtidigt har det skett saker de senaste veckorna som återigen har övertygat mig om att vår själ, som jag så ofta tjatar om, lever vidare. Vi har spelat lite bättre fotboll, Ryan Giggs är fortfarande förstavalet till vänster, och en, två och tre spelare har direkt från de egna leden fått chansen i ligamatcher, som Pique idag och tidigare Danny Simpson och Chris Eagles.
Och så har vi alltså, till slut, fått två nya Manchester United-spelare.
Jag visste väl att Sir Alex Ferguson inte skulle svika mig.
Även på johancederquist.blogg.se
