Krönika: Ett mästarmöte är tillbaka
På lördag klockan 13:45 smäller det. Arsenal mot Manchester United, Clichy mot Ronaldo, Fabregas mot Hargreaves. Arséne Wenger mot Sir Alex Ferguson. På ett sätt känns det som att det var längesedan sist.
Det fanns en tid då slagsmål i spelargången näst intill var en ritual i samband med
matcherna mellan Arsenal och Manchester United.
Under åtta års tid höll klubbarna ligapokalen över huvudet på sina konkurrenter, med spelare som med tiden lärde känna varandra alldeles för bra. De inbördes mötena mellan Arsenal och United avgjorde ligan, och allt var tillåtet på vägen mot båda lagens mål, att besegra den onda sidan. Patrick Vieira sade sig vilja bryta benet på Gary Neville... till Gary Neville, Ruud van Nistelrooy gjorde tradition av att stämpla Ashley Cole i de inledande minutrarna och någon, troligtvis Lauren, kastade pizza på Sir Alex Ferguson.
Fotbollsspelare är barnsliga. Det är ingen åsikt, det är ett konstaterande. Om fotbollsspelare var mogna skulle de sedan länge ha förstått att allt bara är ett spel. Därmed inte sagt att jag inte älskar den naiva sidan inom fotbollen, och det kommer jag att få anledning att återkomma till.
I maj 2005 blev till slut ett lag, med hjälp av lite ryska oljepengar, tillräckligt stort för att utmana översittarna United och Arsenal. Chelsea tog, med hjälp av den frispråkige José Mourinho, strålkastarljuset från Wenger och hans Arsenal, och detsamma gällde säkert United och Sir Alex för Arsenalfansen. Under några år förenade sig två fiender mot en tredje.
Manchester United och Arsenal fruktade inte längre varandra.
Men idag är känslan tillbaka. Jag är livrädd för det här Arsenal, som jag var livrädd för det lag som gick obesegrat en hel säsong eller det som vann guldet på självaste Old Trafford. Arsenals fotboll är nervskakande. Ur ingenstans kan ett väggspel komma, pang pang, och Adebayor står plötsligt jublandes framför... fansen på Emirates Stadium. Sanningen är den, och ingen tycks ha förstått den än, att Arsenal spelar enklare än något annat lag. De spelar läskigt enkelt.
Arsenal spelar inte så rolig fotboll som alla tror. Vad är rolig fotboll för den delen? Förra året gjorde Manchester United överlägset flest mål, och släppte för den delen också in minst, men ändå var det Arsenal som hyllades i både media och vardagsrummen.
Däremot är Arsenal förbannat bra. De första matcherna i årets Premier League vanns inte på vacker fotboll, utan på ren vilja. Fenomenet har redan utspelat sig en gång, förra året placerades Manchester United på en fjärdeplats inför säsongen, experterna kritiserade i synnerhet avsaknaden av Ruud van Nistelrooy. Manchester United vann ligan det året.
Arsenal hade aldrig växt med Thierry Henry.
Efter matchen igår blev jag för första gången helt säker, Arsenal kommer att vara med och slåss om ligaguldet i år. Liverpool hade inte i närheten av en suck. I sällskap med Arsenals kvicka små tekniker såg Dirk Kuyt ut som en sent omskolad hockeyspelare. Matchen skildrade på många sätt det vackra och det fula.
Till slut fick det vackra in sitt slag, hjälten Francesc Fabregas skar igenom Liverpools försvar med sin löpning och kvitterade i friläge. Förra säsongen gjorde spanjoren två mål, och inte någon av gångerna gled han på knäna och skrek ut all sin glädje. Arsenal hade inte kvitterat för bara några månader sedan. Thierry Henry hade dock med stor sannolikhet ledat skytteligan.
Frågan är om det inte var mer Steve Finnan och John Arne Riise än Alexander Hleb och Fabregas som banade väg för Arsenal mot Liverpool. Mot Manchester United möter Arsenal ett lag som är minst lika fantasirikt och offensivt som de själva.
Det unga Arsenal ställs på prov - igen.
Och Manchester United och Arsenal har respekt för varandra - igen. Fotbollsmatchen på lördag förmiddag kan verkligen bli helt fantastisk. Den kan också bli en konfrontation mellan två kejsare med för stor respekt för varandra.
Sir Alex Ferguson och Arséne Wenger knyter nävarna bakom ryggen.
Jag inväntar som alla andra vem som ska kasta första stenen.
Om ingen gör det får jag nog vänta tills det har blivit fullt i spelargången.
Även på johancederquist.blogg.se
