Englands fiasko ger United semester
När England i helgen förlorade den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien på Wembley så fanns där inte en enda spelare från Manchester United på den gröna mattan. Fiasko var ordet och ledigheten prickades in av en hel drös frustrerade spelare.
Frustration var ordet. Eller panik. Att inte ha ett England i ett stort mästerskap kan för vissa vara för mycket. När fotbollens Fader inte är på plats, ja då är någonting galet. Folk får säga vad de vill från allt att de inte är värda eller att de är överskattade (en fras man gärna får mot sig vid vilda diskussioner om världsfotbollens karta och historia med vänner...). Pust, trött man blir.
Jag struntar fullständigt i vilket. Jag vill ha England i ett mästerskap. England ligger närmre för en annan än att t.ex. ha lyckönskningar om broderlandet Norge. Då kan dom hellre ta det där nordiska samarbetet eller skandinaviska enigheten och slänga i sjön. Bokstavligt.
Är man förälskad i England så är man. Det finns någonting där som inte går att beskriva i ord men ett England ska självklart vara på plats när ett mästerskap spelas.
Nu är dom inte där. Och inte en enda spelare från Manchester United kunde försvara sitt lands färger. Beklagligt. Mot England fanns där driver av spelare från Liverpool och Chelsea (typ hälften eller vad?). Nu får de bära den tunga bördan.
Fiasko är kanske ett för starkt ord. Men får man en sådan gratischans som England nu fick av Israel, som man egentligen inte ska få, så är det nästintill olagligt att misslyckas.
För Gary Neville försvann chansen för typ 1000 år sedan. Wayne Rooney gick sönder på en landslagsträning för typ drygt två veckor sedan. Ingen Rio Ferdinand fanns där. Michael Carrick existerar inte hos Steve McClaren. Wesley Brown placerades på bänken. Och Owen Hargreaves fick frustrerad sitta där fint på bänken han också. Ont det gör ont, sjöng Lena Ph, men jag tror f-n ingen av deras smärta kunde beskrivas i ord när slutsignalen gick.
För en obetydlig människa som en annan så fick man ändå en revansch. Hur illa det än låter. Här har man i typ drygt 10 år fått höra hur illa Phil Neville, Paul Ince, Gary Neville, Nicky Butt, Paul Scholes och David Beckham etc. etc. har låtit bland folk. Hur dåliga insatser de presterat och att minsann min morsa hade gjort det bättre.
Utan dessa så gick det visst det inte så himla bra. Långsökt kanske men ändå en aning sanning ligger det i det. Och just någon dag efter Englands fiasko så är det just det enda man kan trösta sig i.
Nu blir semestern en evighet för väldigt många på Old Trafford. Det finns ingenting att se fram mot förutom - den hägrande försäsongsträningen. Kul. Bland dessa ställer sig nu Rio Ferdinand & Co. och sedan en tid tillbaks är även drömmarna borta hos Jonny Evans, John O´Shea och Nemanja Vidic. Å andra sidan kan de ju spela tvåmål på Carrington...
Blickarna får nu riktas mot Portugal´s stjärnor Nani och Ronaldo, den holländske veteranen Edwin van der Sar, Tomasz Kuszczak i Polen och även Patrice Evra samt kanske Louis Saha i Frankrike. Men vi får vänta och se.
En annan herre, även han svensk (!), fick också sin lilla revansch. Den så enligt brittiska mått mätt oduglige Sven-Göran Eriksson dricker nog sitt morgonkaffe väldigt sakta nu för tiden och njuter i fulla drag. Han fick dom ju till stora mästerskap ändå. Precis som träbenet Phil Neville.
Till slut får man dra till med en gammal klyscha "det var bättre förr".
Den siste vinnaren i raden, om man nu ska se det så, blev Sir Alex Ferguson som äntligen får se merparten av sin trupp få en rättvis, välbehövlig och efterlängtad sommar-semester.
Även om jag vet att ingen hellre i Manchester United hade spelat ett EM 2008 i Österrike/Schweiz. Men just denna gång fick ingen av dom chansen att avgöra detta, nu var det några andra som fick äran men inte tog den. Och det kommer vi för alltid att minnas.
