Veckans United
Vinsten på Anfield gav oss en sista fridfull resa mot julen. Manchester United anförda av en iskall 19-åring hade taktiken klar och en disciplinerad defensiv samt en uppvisning i effektivitet gav en ny viktig triumf. I en annan del av världen så lämnade en ny generation sin stämpel på vad som komma skall. Efter matchen på Stadio Olimpico finns bara en Gerard...
Att summera en vecka som den gångna känns som ett stort privilegium. Att förvalta den på bästa sätt kan jag dock inte garantera men det är ändå värt ett försök. Och tyvärr kom den nu också några dagar för sent. Julstressen gör sig påmind...
Två olika världar krockade däremot den föregående veckan för Manchester United. I huvudstaden, och romantikens stad, Rom i Italien presenterade sig bl.a. Gerard Pique för hela fotbolls-Europa på allvar då han tillsammans med det övriga unga Manchester United spelade 1-1 mot AS Roma i den sista gruppspelsmatchen för Champions League. Just nämnde Gerard Pique visade stort mod, var placeringssäker, vann närkamper och plockade bort spelare som Francesco Totti som om han aldrig gjort något annat förr. Just då fanns det bara en Gerard i hela världen.
Onsdagskvällen var resultatmässigt ointressant och Sir Alex Ferguson lät sina framtida löften lufta sina vingar. Och de gjorde det på ett imponerande sätt där medelåldern låg på 23 år vid avspark. Fyra dagar senare var Manchester United ett annat lag. Kvar från Stadio Olimpico fanns endast - Wayne Rooney. Två matcher för en och samma klubb men ändå med två helt olika lag. Att bredden finns där är minst sagt fastställt, det återstår bara för de unga och oerfarna att matchas fram i rätt takt, ta chansen när den väl kommer, bygga på lite erfarenhet och även ha en gnutta tur. För så himla många chanser får man inte. Fråga bara Liverpool.
Söndagens match spelades just i mindre attraktiva staden Liverpool. När man ändå ska prata nyanser så kan även detta poängteras. Från historiska, trevliga och kärleksfulla Rom till Liverpool är steget långt, väldigt långt. Nåväl, var det en 20-åring som imponerade i Rom så var det ingenting vad 19-årige Anderson Luís de Abreu Oliveira åstadkom på Anfield. Den unge brasilianaren fullständigt lyste över alla stjärnor i en match som ofta kallas som en av de allra största i England. Men Anderson, han brydde sig inte. Likt Pique vs Totti i onsdags så var det Anderson vs Gerrard i söndags där de båda drabbningarna var lika på sitt sätt. Två unga, oerfarna och nyfikna spelare från Manchester United som båda plockade ner några skapligt erfarna och kändisstämplade världsartister.
Och på Anfield fick även den nye matchvinnaren Carlos Tevez glänsa igen i en stormatch, han gjorde det mot Chelsea och han gjorde det alltså mot Liverpool. Denna match var desto viktigare och med vinsten fick Sir Alex Ferguson & Co. ett försprång mot jagande Chelsea och Liverpool vilket alltid måste kännas bra. Samtidigt som just Arsenal slog Chelsea så blev det ett glapp igen mellan de fyra stora förhandstippade lagen. Pressen ligger nu på Avram Grant och Rafael Benitez att täppa till ett försprång som kanske inte får bli så mycket mer.
Juletider, nyår, Premier League och FA-cupen om vartannat ställer världen upp och ner. Medan många länder tar långledigt gräver de engelska lagen ner sig i en traditionsstark, intensiv och prövofylld period. Dagen före julafton är det knappast väntan som står för dörren utan det är dagen med stort D som är startskottet för fem matcher inom 14 dagar. Medan vi andra lutar oss tillbaks med långledighet, mellandagsrea, pulka-race och mat i stora omgångar samt finkostym och nyårsraketer (detta år inkluderar även allt detta mig för första gången på länge) så lever England i en kappsäck där kalendern är inbokad med träningspass, matcher, möten och rehabilitering. Det är imponerande hur de orkar och man förstår diskussionerna när de väl kommer upp till ytan att kanske även Premier League ska försöka få lite ledighet likt övriga fotbolls-Europa.
Denna tid är dock för oss supportrar en enda stor julklapp. TV-sändningar som följer om vartannat, tabeller som ändras, laguppställningar som chockar, managers som hyllas, spelare som går på knäna och fullsatta läktare ramar in den engelska fotbollen i sitt allra finaste. Och vi älskar det. Här sägs det kan den engelska ligan avgöras och det är mycket möjligt då det finns 12 poäng att spela om och om nu inte detta glapp mellan de fyra skall bli större så har man inte råd att tappa speciellt mycket mer. Vi läser, analyserar och tar fram teorietiska möjligheter hur tabellen kommer att se ut den andra januari 2008. Det var det om det. Mycket skall hända den närmsta tiden men vi får inte glömma vad som alldeles nyss hände. Vi blickar således tillbaks och ser vad som hände under veckan som gick innan vi slutligen börjar ge prognoser inför jul och nyår..
En av de två matcherna under den gångna veckan stack ut lite mer än den andra. Visserligen gjorde den första ett litet annorlunda intryck men den match som alla talade om var ändå matchen mellan Liverpool och Manchester United på Anfield. Och det är också den jag kommer att ta upp mest här i min lilla krönika. Och varför inte? Matchen liksom låg och avvaktade dagarna innan avspark och man kunde nästan ta på den känslan. Som så många uttryckte sig. Men den var faktiskt inte så där upphaussad som den brukar vara utan den var denna gång lite svår att få grepp om. Visst kändes matchen ända in i ryggmärgen och visst märkte man att det var mer på spel än vad vissa ville framhäva, oroligheten bubblade på den andra sidan som aldrig förr. För det var ändå en match om många, många poäng (fler än tre egentligen), en match om tabellplaceringar inför stundande julprogram och en match om rivalitet, prestige och tradition. Precis som innan matchen så var det förvånande tyst efter matchen. Det var ungefär som om det som hände var vad de flesta redan visste. Men innan vi summerar söndagens omgång så backar vi tillbaks bandet. Man vill ju liksom suga på den här tidiga julkaramellen lite längre.
Att vinna mot Liverpool är alltid lika roligt. Känslan efter man inkasserat ytterligare tre poäng mot klubben från Mersey-side är alltid lika bra. Hur det än är så är detta en av de större matcherna på säsongen. Och inför årets match på Anfield så fanns det dessutom en hel del att förlora för Liverpool, det var nämligen dom som åter hade pressen på sig att prestera. Det finns ett fåtal matcher som är lite mer värda än andra på säsongen och en match mot Liverpool är precis en sådan. Att vinna på Anfield är stort. Mycket stort. Hur man vinner är ointressant. Vissa matcher ska man bara vinna och då spelar det ingen roll om det är via en fantasifull fotboll och vinst 5-0 eller defensiv och kontrollerad fotboll med vinst 1-0. Så borde fler tänka. Om man vill vinna så att säga.
Men det här är också något som Manchester United har lärt sig under snart 20 år. Och man lyckas självklart inte alla gånger nu heller. Men när klubben började sin framgångsrika bana i början av 90-talet så kunde man inte hantera detta alls. Man såg speciellt med spel i Europa hur svårt man hade för att ställa om i viktiga matcher genom att tänka på en ledning och försöka utöka den istället för att försvara och bara behålla den. Att tänka defensivt är inte enkelt, men det är nog som alla säger mycket enklare att försvara sig än att anfalla. Så är det nog och det såg vi också på Anfield vilka svårigheter Liverpool hade att skapa egna farliga chanser.
Vid ställningen 1-0 fanns det ingen panik över att hitta fler hål i Liverpool-försvaret. Resultatet 1-0 har hittills denna säsong varit ganska framgångsrikt. Klubben har varit i den situationen förr och när nu den magiska fyrbackslinjen åter var intakt så gavs inte mycket utrymme för kvittering.
Vi har också vunnit med stora siffror borta förr och vi kan även vinna med uddamålet 1-0. Hur många gånger som helst. Bara man vinner. Hur man gör det är faktiskt helt och hållet irrelevant. Gör man fler mål än sina motståndare så vinner man. Det må vara hänt att det skapar rubriker eller bortförklaringar för de förlorande supportrarna men i matcher mot detta objekt så är det bara resultat som räknas. Får man stilpoäng för annat? Icke. Hårt och intensivt arbete, fysiskt spel, närkamper som avlöser varandra, klubbkänsla och lagmoral går före vackra uppspel, finesser och publikfrieri.
Däremot satte man sig nog i en värre knipa än det borde ha blitt när man ser tillbaks. Det kan erkännas. Att sjunka tillbaks så pass mycket som laget gjorde i den andra halvleken är att utmana ödet. I söndags small det inte men det kunde likväl ha gjort det. Vi har sett mer fartfulla och livliga matcher på Anfield mellan dessa lag förr men varför man måste bjuda upp till dans varje gång är svårt att förstå. Sir Alex Ferguson hade sin dagsaktuella taktik klar och den följdes till punkt och pricka. Det är inget att skämmas för. Det är de andra som åter bör tänka om och hitta lösningar istället för fler bortförklaringar. Precis så uttryckte sig också mittbacksfenomenet Rio Ferdinand på Anfield:
- Idag kom vi hit för att försvara oss. När du kommer till Anfield så vet du att du kommer under stor press ibland och det är så man får hantera det.
Och skapade dom något speciellt? Nej, precis. Liverpool fick tre gratischanser. Vi spelade till oss två chanser och gjorde mål på ett.
Man såg även andra stora skillnader. Om Anderson Luís de Abreu Oliveira, 19-åring från Brasilien, hade varit helt själv på mittfältet hade han klarat uppgiften ändå. Oavsett vilka som hade stått på den andra sidan så var Anderson så himla fokuserad på sin uppgift att det var omöjligt att misslyckas. Han spelade med en sådan pondus att de miljoner man lagt ner i honom redan nu känns som ett riktigt bargain buy. Han behandlade bollen oåtkomligt för motståndarna, han vann närkamper, han levererade, han sprang rätt och han bara var helt underbar att skåda. Situationen med Steven Gerrard var nästan komisk. När engelsmannen kom flygande med dobbarna i vädret så tog han smällen, reste sig, borstade av sig dammet och tog nästa duell. Imponerande. På mittfältet så var Anderson den lille stora spelaren och han var antagligen matchens bästa spelare. Han var en Roy Keane, Eric Cantona och bryan Robson i en person.
Det var centralt man stängde av alla tänkta möjligheter för sina motståndare och man behärskade det alldeles suveränt. Med hjälp av Owen Hargreaves som hade en mer tillbakadragen roll så var innermittfältet komplett denna dag på Anfield. De var dock båda helt outstanding i sitt arbete.
Manchester United har ett antal olika matchvinnare. Tidigare under säsongen har både Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo stulit rubrikerna och hyllats men är det någon som är värd lika mycket beröm så är det söndagens matchvinnare Carlos Tevez. Med all rätt så har nog Rooney och Ronaldo fått mer uppmärksamhet, de var mycket delaktiga i förra säsongens ligatitel, har dessutom stora huvudroller i resp. landslag och har båda börjat även denna säsong mycket förtroendeingivande. Två ikoner som nästan går hand i hand med rubriker tar ofta mycket plats.
Men det har nu ändrats en del sedan ankomsten av argentinaren Tevez som under några månader nu kämpat till sig en rättvis plats i startelvan. Att det var han som till slut fick avgöra på Anfield kändes därför också helt rätt. Hörnvarianten var perfekt planerad. Ryan Giggs slog en väl avvägd hörna efter marken mot övre främre delen av straffområdet där Wayne Rooney hade smugit sig upp fri. Hans direktskott letade sig fram till Carlos Tevez som skickligt styrde upp bollen i nättaket helt omarkerad av ett Liverpool som var på väg upp – förutom en röd liten tomte som stod kvar på mållinjen och upphävde allt vad offside innebar. Kuppen blev genomförd och lyckad, en fast situation med små detaljer som höll. Det tog några få sekunder och Liverpool fick kapitulera.
Lagmoralen och ”vi”-känslan är högt prioriterat. Fler än en spelare har under denna säsong påpekat vilken glädje och lagmoral som finns i dagens Manchester United. Även om många av dom var med och vann Premier League förra säsongen så har de lyft sig ett snäpp till nu. De vinner och förlorar tillsammans och fortsätter bygga på något som kan bli riktigt stort en vacker dag. Redan nu tar väldigt många större ansvar och det har säkert redan gett resultat även fast vi kanske mer bara ser till poängen och inte arbetet bakom.
Hittills denna säsong har Manchester United vunnit sju matcher med uddamålet 1-0 och hållt nollan i 13 av de 24 tävlingsmatcherna. När också konkurrensen är så tuff som den är så ger den mer. Med bättre träning, fler alternativ på varje plats så drivs man som en enhet mot större mål. Ingen har heller undgått att läsa uttalanden att det är Europa som åter skall erövras. Inget verkar vara större eller mer eftertraktat än att nå en ny titel i Champions League.
I matchen mot Liverpool så såg man tydligt och klart hur samtliga 11 utespelare arbetade som ett lag i 90 minuter. Med klara direktiv hur man skall agera i olika situationer och mot olika spelare så gjorde man inte många misstag som lag. Ett sammansvetsat lag som mycket rättvist fick med sig ett rättvist resultat. Effektiviteten är stor. Vill man vara med i toppen så bör man ha det.
För spelarna i Rom så var det som sagt en annorlunda upplevelse. Matchen var betydelselös men ändå viktig för den unga trupp som klev ut på Stadio Olimpico. Och genomförandet gick inte att klaga på när man ser tillbaks på veckomatchen. Gerard Pique gav Manchester United en ledning med sitt nickmål på hörna. Hans styrka vid fasta situationer är klockren, inte mycket behöver generellt förbättras men är det något så lyfts snabbheten fram. Övriga backmedlemmar stod också för en stabil insats.
På mittfältet fick Michael Carrick och Darren Fletcher husera. Ett mindre tacksamt jobb kanske för dagen då de insåg att materialet mot Liverpool skulle vara annorlunda. Nani och Chris Eagles stod för bredden och framåt fanns fransmannen Louis Saha från start tillsammans med Wayne Rooney. Tomasz Kuszczak i mål.
I andra halvlek satte AS Roma mer fart. Och böt in mer erfarna spelare som resulterade i en rättvis kvittering även om Wes Brown gick bort sig vid situationen som ledde till 1-1. De båda lagen hade dessutom fler chanser men ett oavgjort resultat såg ganska rättvist ut. De båda lagen var ju redan klara för avancemang och behövde inte anstränga sig mer än nödvändigt även om TV-studion hade andra åsikter. Men det har de ju ofta så man är knappast förvånad...
Veckans Euro Talk överraskade mig mest av det som hände på Svenska Fans dagen efter Liverpool vs Manchester United. Märkliga synpunkter, faktafel och överdrivet formulerade matchanalyser skapade en såpopera mer än en debatt. Marcus Birro var dock utan konkurrens den med fötterna på jorden och tack vare honom fick den diskussionen mer verklighet än den bild som övriga gäster hade med sig i sin fantasi.
Avslutningsvis blickar vi fram mot ”dan-före-dan-omgången-i-Premier League” mot Everton. Och som Patrice Evra mycket riktigt uttryckte sig:
- Förlorar vi mot Everton så är vinsten mot Liverpool inte värd någonting.
Och det får bli min avslutning. Vinsten mot Liverpool var underbar. Vännerna håller sig nog borta ett tag till med sin tystnad. Men det lättar nog i mellandagarna om jag känner dom rätt. Pust, nu blev den äntligen publicerad. Tre dagar innan den nästa kommer…
UNITED WE STAND
