Lind's krönika

Christian Lindh levererar ännu en krönika

Generationsskifte kan inom fotbollens klubblag och landslag betyda att framgångar snabbt förbyts mot motgångar. Nya spelare ska acklimatisera sig i klubben (eller landslaget), i spelsystemet, ibland i landet, i gruppen och även utanför planen i samhället. Självklart kan detta ibland bli ett stort problem. Många fotbollsklubbar har genom historien misslyckats kapitalt med satsningar på unga spelare som varit lovande i sina före detta klubbar, men som mer eller mindre har klappat ihop när de kommit till en större klubb. Detta har då ibland gått ut över laget som har spelat dåligt vilket har lett till slitningar i gruppen. Även ökad spelaromsättning brukar rimma väl i sammanhanget vilket ofta betyder att den så viktiga kontinuiteten försvinner.

I Manchester United årgång 2007/2008 har det hittills gått förvånansvärt bra, trots att flera nya, unga spelare köpts in och flera äldre spelare fått sluta eller gått/går långtidsskadade. Ole Gunnar Solskjaer fick efter en lång, framgångsrik - och av oss fans mycket uppskattad - karriär till slut ge upp fighten under år 2007 på grund av efterhängsna skador. Gary Neville, utan tvekan en av de viktigaste spelarna inför säsongen, har knappt spelat en match i år. Paul Scholes, Uniteds motor och till viss del själ, började säsongen bra, men har varit skadad under en lång tid. Scholes, Neville och Solskjaer – hade någon innan säsongen sagt att United skulle spela halva säsongen utan dem skulle jag känt mig mycket uppgiven.

Under säsongen har United därför mönstrat lag med flera inslag av orutinerade spelare på viktiga positioner. Orutinerade så till vida att de inte spelat allt för många ”stora och betydelsefulla” matcher innan år 2007. Jag tänker främst på Carlos Tevez, Nani och Andersson som kommit in i United och gjort det väldigt, väldigt bra. Anderson och Nani är i stort sett helt gröna medan Carlos Tevez har spelat ett VM och spenderat en säsong i West Ham. Men Tevez var ändå i mina ögon ung och orutinerad inför säsongen. Manchester United är något helt annorlunda än West Ham. Här ska du vinna och hålla en hög nivå hela säsongen – I Premier League, FA-cupen, Ligacupen och i Champions League.

Vad som gör att det fungerat så bra i år är svårt att svara på. Dock tar framgångarna och det fina spelet bort en del av den ibland negativa och hårda bilden av Sir Alex personlighet och organisationen runt honom. Han framställs som alla vet ibland som en nästan diktatorisk ledare som kör ”hårtorken” på spelare som inte presterar, vilket i flera fall genom historien mycket väl kan vara sant men sannolikt långt ifrån alla fall. Nej, under ytan och runt ledaren Sir Alex måste det dölja sig en organisation med stor medmänsklighet och rutinerat tänkande kring stabilt lagbyggande och lagkänsla. Hur kan man annars förklara att en spelare som 19-årige Anderson gått in i match efter match under säsongen och gjort sitt jobb med bravur? Tillfälligheter? Icke!

Jag vill passa mig för att svära i kyrkan men just nu ser det mycket bra ut även utan Neville och Scholes och jag saknar dem mindre och mindre för var match. I Nevilles frånvaro har de andra ytterbackarna tagit sitt ansvar och spelat mycket bra. Patrice Evra visste jag redan var en stabil ytterback med fina kvalitéer, medan Wes Brown har i år vuxit ut till en fantastisk ytterback.  Nani i all ära, men främst Anderson har i Scholes frånvaro visat respektlöshet, spelsinne, mognad och beräknande defensiv stabilitet– ungefär samma ordalag som jag skulle använt för att beskriva just Scholes. Detta har gett laget stabilitet och imponerande segrar mot mycket meriterat motstånd vecka ut och vecka in.

I det långa loppet ser det därför enbart positivt ut, speciellt i den varje säsong så viktiga perioden december-februari. Scholes och Neville är (förhoppningsvis) tillbaka efter nyår – utvilade och med all säkerhet otroligt spelsugna vilket kommer ge en extra krydda till laget i form av konkurrens, rutin och kvalitet. De kommer tillbaka och stärker en redan bred och stark trupp. Jag kan tänka mig att Sir Alex nu sover ganska gott om nätterna och gnuggar händerna varje morgon han vaknar med tanke på hur framtiden ser ut. I mina ögon ser trippeln från 1999-års säsong fortfarande högst uppnåelig ut och med största sannolikhet känner Sir Alex detta också - med tanke på hur truppen ser ut för tillfället och hur väl spelet med nyförvärven i laget fallit ut.








Christian Lindh2007-12-30 11:30:00
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United