West Ham United - Manchester United 2-1 (0-1)
Året slutade med fiasko - tillbaks till ruta ett... West Ham United vann rättvist med 2-1 (0-1) hemma på Upton Park mot ligaledarna Manchester United i Premier League och supportrarna tillsammans med Alan Curbishley fick se underbar vändning i slutet som de säkert tar med sig på det nya året. Sir Alex Ferguson, för dagen förpassad till läktaren, fick däremot nya bekymmer och fick se sitt lag i en kollektiv kollaps.
Vill man att ett år skall avslutas med en match som denna på Upton Park? Svaret torde vara ett enkelt ”nej”, men icke. Att ställa ut skorna och tro att resultat ska komma av sig själv är lika med självmord. Som att hoppa från Niagarafallet och tro man ska landa utan ett plask... Hur kunde det gå så katastrofalt fel?
Ska det gå åt helvete så kan det lika gärna göra det ordentligt (som även Roy Keane uttryckte sig här om dagen). Det som hände igår är svårt att förklara, hur det kan hända (nästan) samtliga spelare i samma match under samtliga 90 minuter (minus något enstaka felsteg) är obegripligt. Likt den värsta epidemin som drabbat brittisk mark så agerade de svartklädda spelarna som paralyserat, utan någon intention till kreativitet, utan att vilja springa, utan att gå in i närkamper som man gör i England.
Manchester United bar svart idag och det var också en sorg att se dom. Förlusten är förvisso en sak men att göra det på det sättet som man gjorde får en att vilja vrida tillbaks klockan minst 24 timmar. Det såg inte bra ut, det var inte bra och det blev inte bättre heller. Den här matchen lär gå till historien som en av de sämst genomförda någonsin. All heder till West Ham United och deras fans, ni vann rättvist – en sådan här dag ska inte Manchester United vinna på.
Att falla tillbaks när man möter Liverpool på Anfield kan vara befogat. Speciellt när Carlos Tevez har gjort matchens enda mål och andra halvlek inleds. Att börja på samma sätt när man möter West Ham på Upton Park ger bara konstant huvudbry. Vilket lag leder Premier League egentligen?
Manchester United kom till London med fem raka vinster i Premier League bakom sig och dessutom som ligaledare. Truppen hade blivit mer fri från skador och fler alternativ än så här hade Sir Alex Ferguson nog aldrig haft denna säsong. Kunde självförtroendet vara bättre än så här man fråga sig?
Jo, Edwin van der Sar var fortfarande borta. Om Gary Neville har vi tjatat i ett år snart men annars fanns det många alternativ. Det som grusade maskineriet så här i efterhand var att Michael Carrick och Wayne Rooney båda låg nedbäddade i något slags virus. Men frågan man ska ställa sig är kanske om de hade spelat från start? Sir Alex Ferguson hade dessutom gått ut med att truppen skulle vara stor till London-resan. Och det var den visserligen med John O´Shea, Nani, Anderson, Gererad Pique och Tom Heaton på bänken.
Manchester United började inte ens matchen bra. West Ham, en klubb med otroligt mycket skadebekymmer denna säsong, ville dock glädja sina supportrar så här i den sista omgången på året. Varför Sir Alex Ferguson´s manskap inte hade samma inställning kan man enkelt fråga sig. Nej, det var att luta sig tillbaks från den allra första stund och göra ovanligt oengagerade försök att gå till en offensiv.
Det centrala mittfältet hos Manchester United med Darren Fletcher och Owen Hargreaves spelade alldeles för defensivt båda två. Tillsammans med en för dagen väldigt ”mindre bra” om man får uttrycka sig så om Ryan Giggs så var 75% mer försvar än mittfält. Lägg då till att Alan Curbishley & Co. spelade med fem man på mitten så förstår ni hur de kunde få ett sådant kraftigt övertag.
Måste och ska man förlita sig på att portugisen Cristiano Ronaldo ska spela bra i varenda match i år? Förhoppningsvis så var denna snäpp på näsan en väckarkocka för flera spelare att ska vi göra det här så gör vi det tillsammans. Att hålla tummarna till att Ronaldo ska bli en matchvinnare vecka ut och vecka in är obefogat. Fler måste visa framfötterna!
Men hur man än vrider och vänder på det hela så var det just nämnde Cristiano Ronaldo som svarade för matchens första mål. Efter inlägg från Ryan Giggs så höll portugisen sig framme och nickade in 0-1 i den första halvleken. Hans imponerade 18.e mål totalt sett för hela säsongen. So far so good. Men till spelet sätt så var det kanske inte helt rättvist, det man nu förväntade sig var att det psykologiska 0-2 skulle infinna sig. Oavsett om vi spelade dåligt eller inte. Ett mästarlag gör nämligen så. Nu var det så att West Ham hade helt andra tankar och fortsatte spela bättre än gästerna.
Försvaret med Wes Brown, Nemanja Vidic, Rio Ferdinand och Patrice Evra hade fullt upp i samtliga 90 minuter. Man fick ständigt vara på sin vakt och hade mer att göra än man säkert hade räknat med. Att gå till ledning i paus med siffrorna 0-1 var nog en ganska skön känsla... Vad höll på att hända?
Jag kan tyvärr inte den engelska regelboken utan och innan men eftersom Sir Alex Ferguson var avstängd och fick sitta på läktaren så var Carlos Queiroz ansvarig coach vid bänken och linjen. Innebar detta också att ingen fick ge utskällning i halvtid? Om skotten också var avstängd där så förstår jag varför andra halvlek blev som den blev, om han nu var där och gav en läxa i fotboll så förstår jag ännu mindre varför de sprang ut till andra halvlek som de gjorde.
West Ham arbetade sig direkt mot gästernas planhalva och detta var åter inte svårt skall tilläggas ytterligare en gång när ca nio av tio utespelare befann sig strax framför eget straffområde. Tomasz Kuszzcak hos Manchester United i mål hade en mur framför sig av spelare och hörna efter hörna samt inlägg avlöste gång på gång. Det verkade oroande nära en kvittering...
Så kom då det gyllene tillfälle som egentligen inte skall ges. Jonathan Spector fyllde på med ännu ett hjärnsläpp som gav fördel Manchester United och tog med handen. Straff till gästerna! Fram klev som vanligt Cristiano Ronaldo. Och missade... När vi alla hade noterat 0-2 och matchen som nästintill punkterad så smet skottet utanför stolpen. Robert Green hade därmed motat sin fjärde straff denna säsong.
Hade vi fler chanser i matchen? Nej, inte speciellt mycket om vi ska vara ärliga och jämföra statistik. Framåt var Louis Saha och Carlos Tevez alldeles för osynliga. När dessutom Tevez blev utbytt till förmån av Anderson så var anfallsfotbollen helt borta för dagen. När man såg Saha tillsammans med Giggs och Fletcher så var det inte en rolig syn. Att Owen Hargreaves fick lämna planen var kanske också det avgörande, han var ändå den ända som fick klart godkänt på Upton Park.
Istället för 0-2 och tre viktiga nya poäng i Premier League så förstod man direkt. Detta skulle inte hålla. En a-ha-upplevelse som fick sina svar i slutet av matchen där West Ham på Upton Park visade vilja och lagmoral.
Släkten är värst. Anton Ferdinand nickade in kvitteringen till 1-1. Och några minuter senare svarade Matthew Upson för samma sak när han nickade in 2-1. Allt skedde som i en dimma för gästande Manchester United medan West Ham fick sin retroaktiva utdelning. Upton Park var i upplösning. Julafton var inte slut.
Nej, detta var inte Sir Alex Ferguson´s dag. Två insläppta mål hade bara hänt vid ett tillfälle tidigare under säsongen för Manchester United. Att dessutom släppa in två nickmål i mitten där Nemanja Vidic och Rio Ferdinand befann sig är ännu mer beskrivande. Det var en dag då det mesta gick snett.
West Ham´s upphämtning till 2-1 gav hopp till övriga England. Premier League blev mer intressant ännu en gång och denna historia lär inte ta slut förrän i april. Vad vi däremot får hoppas vidare på är att uppgifterna stämmer att både Edwin van der Sar och Wayne Rooney kan spela mot Birmingham på Old Trafford när det nya året har tagit fart. Det får vara dagens positiva och glada besked. Mot West Ham finns inget att minnas, bara ännu en lärdom om att inga matcher är lätta och att inget lag ska underskattas. West Ham vann båda matcherna mot Manchester United förra säsongen. Då vann vi ligan. De får gärna vinna allt i år också bara vi står där som segrare av Premier League, om man nu sak dra några slutsatser av det hela.
UNITED WE STAND
