Amsterdam, Bryssel, Basel och ändå inte framme! - Del II
Som ni kanske minns så avslutades första delen i denna reseberättelse när jag vaknade upp i Basel på min resa mot huvudstaden (byn?!) Vaduz i Lichtenstein.
Lördag 13/10
Klockan var alltså 08.00 när vi väcktes på Hotell Radisson SAS i Basel på matchdagen för mötet mellan Lichtenstein och Sverige. Vi gjorde oss snabbt klara och gick nerför att äta frukost. Det var dock ingen större idé maken till usel service, kvalitet och utbud på en hotellfrukost har man sällan skådat. Lite mjölk och flingor fick duga, kaffet var så dåligt att det fick vänta till vi kom till tågstationen.
Basel i dagsljus var inte det charmigaste man sett, något i stil med Skara, Linköping eller Sundsvall antar jag. Att vi var i ett alpland visade sig dock snabbt då avståndet till tågstationen var ca 600 meter, men höjdskillnaden var å andra sidan 80-100 meter. Jobbig start på morgonen! På stationen tog vi ut lite franc, då Schweiz precis som Sverige vägrat gå men i den monetära unionen behövdes lite lokal valuta för att klara dagen. Vi lokaliserade snabbt vårt tåg och bänkade oss på ett av de mest moderna tåg jag någonsin sett, att Schweiz är ett land utan några ekonomiska problem syntes väl. Däremot så var det inte helt billigt. Efter mitt livs vackraste (vilka enorma vyer) tågresa genom i princip hela Schweiz så steg vi av tåget för att byta till en reguljär lokalbuss som skulle ta oss sista milen eller så in Lichtenstein.
Busstransfern var snabb och händelselös och vi stod snart på huvudgatan i Vaduz och försökte klura ut vart vi skulle kunna hitta en pub för öl, käk och landskamper på tv som spelades under dagen. I och med att vi befann oss central i byn (allt var mer eller mindre centralt) så tog det inte många minuter att lokalisera en pub som i alla fall uppfyllde de två första kriterierna. Att hitta en pub med möjlighet att visa fotboll på TV visade sig stört omöjligt i det lilla furstendömet. Nåja, ölen var fantastisk och likaså var den gigantiska wienerschnitzeln. Solen sken och livet var helskönt.
Efter ett par öl och mat i magen begav vi oss på en liten rundvandring för att hitta arenan och bytorget där vi visste att de flesta svenska fansen befann sig. Som sagt, staden/byn är minimal och både arena och torg fann vi per omgående. Vi högg ett bord utomhus i solen och fortsatte njuta av sensommarvädret och ölen. Självfallet svajade den Svenska ”FFC Sweden”-flaggan vid torget.
Efter timmar av fotbollssnack, minnen, öl och nya och gamla vänner vandrade vi i samlad tropp ner mot arenan. Utanför den lilla nationalarenan hade värdnationen byggt upp en liten marknadsplats med öltält, marknadsstånd m.m. Då vi fortfarande hade gott om tid så tog vi oss en stänkare här också och stod och njöt över vyerna från denna mest annorlunda plats jag sett fotboll.
Sett till visitationsrutiner och antal poliser/militärer skulle man kunna tro att det var Tyskland-England vi skulle se på, men vad vet jag Sverige kanske klassas som en högriskmatch här nere. Processen gick förvånansvärt snabbt ändå och snart var vi inne och bredde ut flaggan i en sluttning vid ena hörnflaggan och sökte sedan upp våra platser. Dessa var helt fantastiska, precis vid mittlinjen, nära planen med bra sikt över hela planen.
Själva matchen lämnar vi därhän då alla vet hur det gick och förmodligen såg den på TV. En liten anekdot som var lite kul vill jag dock nämna. Vi ett tillfälle så fegade Concha ur och drog undan sina fötter istället för att fullfölja i en 50/50-situation precis framför där vi satt. Detta föranledde att jag skrek:
–”Hörru djurgårdsdj*vel, fullfölj i situationerna!” han tittar leende upp mot oss och svarar
–”Men va fan, man vill ju inte förstöra pedikyren!” – KLOCKRENT!
Efter matchen var vi både trötta och hungriga och bestämde att vi skulle leta upp en restaurang för lite mat då vi hade rätt gott om tid innan vår förbeställda taxi skulle hämta upp oss. Efter lite letande hittade vi en bistro/vinbar där vi kunde få oss ett glas rött, lite mat och en espresso som piggade upp lite. Sen var det dags att leta rätt på vår taxichaufför för färd tillbaka till tågstationen. Tajmingen var bra och vi behövde inte vänta länge innan vi bordade tåget tillbaka mot Basel. Hela resan sov vi och det kändes som vi bara åkt några minuter då jag väcktes när vi rullade in i Basel igen. Promenaden tillbaka till hotellet gick snabbt då det denna gång var nerför. Inom kort hade John Blund åter tagit greppet över oss och vi sov som småbarn.
Söndag 14/10
Nästa morgon sov vi lite längre än planerat och hoppade över den usla frukosten. Vi hämtade upp bilen ur garaget och styrde kylaren norrut, det kändes inte som om vi behövde stanna längre än nödvändigt i Basel. Efter någon timmes körning bad Ian mig att svänga av från motorvägen. Han tyckte vi skulle göra ett strandhugg i Alsaces och köpa lite vin, sen ville han visa mig några av de småpittoreska byar som han besökt många år tidigare på en vinresa. Sagt och gjort, vi lämnade motorvägen och gav oss upp mot vingårdarna på sluttningarna. Väldigt vackert var det och vi hittade en vingård som hade egen försäljning där Ian köpte på sig någon låda. Om det inte vore för att jag skulle flyga och redan hade övervikt så hade jag gjort det samma.
Efter denna oplanerade omväg så styrde vi åter norrut mot Bryssel. Ytterliggare någon timma senare började jag få magknip och frågade om vi inte kunde ta lunch, jag antog att det var hunger som bråkade med mig. Men icke, maten hjälpte föga och jag fick be Ian att ta över ratten. Resten av hemvägen var för min del en plåga, inget hjälpte mot smärtan. Jag överlevde dock som ni förstår resan och vi kom välbehållna tillbaka till villan söder om Bryssel. Nu skulle vi äta middag och senare på kvällen skulle Ian skjutsa mig till flygplatsen i Charleroi där jag skulle flyga Djävla Ryan Air till Stanstead.
Min kropp ville annat och det stod snart klart att jag inte var i skick att flyga någonstans. Lille William 1,5år hade med sin vinterkräksjuka däckat mig fullständigt. Det var bara att låta sig bli nerbäddad i gästrummet och hoppa över flyget.
Måndag 15/10
Hela den natten var som att springa intervallträning mellan säng och muggen, men framåt morgonen började jag känna mig lite bättre. Ian åkte till jobbet och Gabriella och William for till dagis etc. Själv satte jag mig i telefon tillhuvudkontoret och bad dem boka in mig på en flight till England så snart som möjligt. Detta ordnades snabbt och framåt klockan två så kom Gabriella hem och hämtade mig. William hade blivit sjuk igen så jag tog ratten och Gabriella satte sig back för att hålla ett öga på honom. Charleroi låg inte farligt långt ifrån Bryssel och 45 minuter senare styrde jag fram till avgångshallen. Ett par adjökramar och 800:- i övervikt senare så kunde jag borda planet och somna in. Problemet med flighter som denna är att de är ruggigt korta, man hann ju knappt lyfta innan man landade igen. Men å andra sidan så är jag tacksam för varje minut jag slipper vara ombord på Ryan Airs boskapstransporter.
Det kändes som om jag kom ”hem” när jag väl fått mitt bagage och knatade ner mot perrongen under Stanstead för att köpa biljett till Cambridge som var nästa anhalt på min resa.
Detta var slutet på del II och jag hoppas inom kort hinna skriva del III också. Jag sticker dock tillbaka till England på Torsdag för att se matcherna Woking vs. Halifax Town och Fulham vs. Bristol Rovers så det kan dröja något innan den kommer upp.
Till del I
