Kämpa Kämpa Kämpa!
Nästsist, 2-2 mot Bristol Rovers, ja men inte fan dör jag för det?
Det spelar egentligen ingen roll när det hände, det hände för ett par säsonger sedan, exakt vilken minut kommer jag inte ihåg men det spelar heller ingen roll, men det var på övertid. Det stod 0-0. Vi mötte West Bromwich Albion och tanken for ännu en gång igenom huvudet: Vafan håller jag på detta jävla skitlaget för? Varför drog jag nitlotten?
Spelet hade varit genomruttet, det var glest på Craven Cottage och en hörna skulle slås, hörnläggaren spelar även han mindre roll, fast det var en sjukt bra hörna, och vem som var inne i straffområdet spelar heller ingen roll, förutom en person. Papa Bouba Diop.
Han kom farandes som en gasell över Afrikas slätter i 110 km/h, rammade bollen med skallen, nätet gick sönder, allt exploderade i en ocean av vackra färger. Och... det var väl egentligen bara det jag ville säga. Att även om vi ligger nästsist nu... och har kickat en manager och har ett lag som är ganska kasst mentalt och som spelar 2-2 mot League One laget Bristol Rovers så... är det liksom värt det. För snart är vi där igen. Totalt exploderande glada, hoppandes på bordet mitt i natten i vardagsrummet och folk som blir skitarga för dem väcks.
Och jag antar att det gäller som med precis annat här i livet.
Ibland går det åt helvete och ibland så sätter man 1-0 i sista sekunden och vinner. Det tar bara lite tid. Men det får det göra. För det är värt det.
Fanimej.
Godnatt.
