Veckans United
Jag bad inte om någonting speciellt. Till julen alltså. Bara tre poäng i varje match, skönspel och gladboll, en skadefri trupp och ett sjungande Old Trafford. Kan bara så här i efterhand summera att Tomten inte finns. Bara till en viss del och det är för mig tillräckligt. Manchester United gör mig glad, vad mer kan man begära?
Att önska saker. Eller att drömma och fantisera laguppställningar, taktik och spelarmaterial har gått så långt på forum att det är en daglig debatt. Diskussion nummer ett utan tvekan. En debatt som är så hypotetisk att den blir patetisk. Har aldrig kunnat med denna diskussion men är man inne på sitt 40:e år så är det väl så att man inte riktigt hänger med ”nytänkandet”. Det blir liksom för mycket att skriva ett namn ena dagen och ändra det till den andra dagen. Benzema, Berbatov, Bosingwa, Henrik Larsson och Veloso ska samtliga till Manchester United. Om man ska lyssna på ett forum. Hur många ska vi ha egentligen och när är det stopp? Och varför blir det bättre med dessa jämfört med vad vi har idag? Har verkligen alla glömt att det är ”vattenbärarna” som är halva laget? Känns som om tangentknapparna trycks ner utan att man först tänker och bara följer med strömmen som spekulerar i vem som passar med vem och hur mycket det skall kostas och säljas om vartannat för att få ihop den ekvation man nyss uppfunnit.
Vet att t.ex. Gerard Houllier reagerade över detta för ett antal år sedan och kom med en bra kommentar till pressen. Fatta själv hur jobbigt det måste vara för denna kår som måste ge kommentarer om allt. Har själv också fallit i fällan någon enstaka gång genom att skriva artiklar om rykten. Det är inte så himla bra måste jag erkänna men när ett namn dyker upp fler än en gång, och på lite mer konkreta och seriösa sidor, så känns sanningen lite närmre än vad 17-årige ”united68” i Kumla anser (namnet och staden är fignerat). Jag får skylla på att inte vara tillräcklig erfaren än som skribent.
Men att önska och drömma saker om Manchester United gör ju Manchester United kanske till något som jag inte tycker om? Det kanske är därför som man blir rädd. Klubben är som den är idag, oavsett om jag vill göra revolution och förändra hela organisationen runt den, och det är väl ändå det jag älskar? Jag kanske inte älskar allt som förknippas med Manchester United men när man ändå passar på och skriver skit om klubben så tar sällan folk upp det att vi faktiskt ger en hel del tillbaks genom t.ex. arbeten med Unicef och lokala samarbeten med sjukhus samt människor med handikapp. Vi fyller faktiskt en dröm hos väldigt många andra personer som har det betydligt värre än vad vi har, medan vi spekulerar i hur mycket Benzema kommer att kosta hjälper Manchester United sjuka och fattiga. Vi må också vara ägda av en amerikan vid namn Malcolm Glazer men han enbart suddar inte ut min tro på den här klubben. Han är en bricka i spelet, kanske en väldigt viktig, men det är inte han som bär den tröja jag älskar. Jag vet nog mindre om den ekonomiska situationen idag för klubben än hur det var både 1902 och på 1930-talet. Vad som är gemensamt för dessa är att klubben alltid, alltid har överlevt. Vi har överlevt ekonomiska kriser, vi har överlevt tragedin i München, vi har överlevt Eric Cantona´s pensionering och vi kommer att överleva oavsett vilka ägare som finns om nu klubben är i farozonen att sättas i konkurs. Vilket jag bedyrar är extremt hypotetiskt.
Diskussionerna om sådant här studsar alltid tillbaks och jag har sällan sett någon slutlig vinnare i något ämne som relaterar till önskeköp, ekonomi eller atmosfären på Old Trafford. Att det skapar intresse för Manchester United är väl det enda positiva med det. Respekterar dock de som engagerar sig i Glazer-ämnet, när det går så långt som att FC United bildas är det nog större än man tror. Däremot läste jag en intressant artikel från en besökare av Stretford End som tar upp allt från sittplatser, utspridda supportrar, höjda priser, högre medelålder och skillnader mellan en arena som tar 35-4000 samt en arena som tar 75000+. På Villa Park i FA-cupen dominerade supportrarna från Manchester United och att sjunga mer på bortaplan tror jag är en regel mer än ett undantag. Vilka supportrar vill inte göra sig hörda på Old Trafford? T.o.m. Coventry City gjorde en beundransvärd sånginsats i Liga-cupen där supportrar gick man ur huse för att följa sitt lag mot ”det stora och mörka” långt där borta i Mordor. Men jag tror att sådana artiklar har en bra sak att tillföra. Old Trafford var dessutom fram till typ det sena 1980-talet ett ställe där det rockades värre. Och ingen tradition lever för alltid. Att det kan bli bättre tvekar jag inte en sekund om men då kommer vi bara skapa en ny diskussion för att vara nöjd är ju farligt.
Men att vara nöjd är just vad man måste vara ibland, det har jag personligen lärt mig de sista åren och om man klagar på Manchester United som supporter till klubben och jämför med t.ex bananklubben Liverpool (för att irritera folk) så säger jag bara ”give me a break”. Det tog oss 26 år att vinna ligan igen efter 1967. Vi har nu nio titlar i Premier League under Sir Alex Ferguson och allt en del gör och lägger ner energi på är att ”drömma” om något som inte finns. Jag hoppas Merseyside-klubben får lida lika mycket och tråna efter pokalen ännu längre och mer än vad vi fick. Å andra sidan är ju det en realistisk dröm…
Vi (Manchester United) har inte alltid rätt i allt och så kommer det att förbli. Hur mycket man som enstaka individ kan förändra går nog snabbt att förklara. Tur då att organisationer bildas och att folk går ihop och gör sin röst hörd. Andra har det precis likadant. Vilka vill byta mot ett Arsenal som i matcher ställer upp med ett lag som inte har en enda engelsman eller britt i laget, vilka vill ha en Roman Abramovitj som kickar folk och köper in spelare tränaren inte vill ha och vem vill ha en tränare som tjafsar med ägarna om pengar och där ägarna inte kan budgetera en ny arena inför sina supportrar som Liverpool sysslar med? Alla har brister. Det vi alltid faller tillbaks på dock är frågan hur mycket vi bryr oss, hade samtliga lag bytt skepnad hade vi gillat den situationen också för så fungerar vår dubbelmoral. De flesta av oss har jag märkt.
För att vara någorlunda positiv i denna krönika så får jag väl också passa på och ”drömma” mig tillbaks. Det var bra förr och det är visserligen bra nu också. Känslorna är inte samma dock men det har väl med åldern att göra också (som det så fint heter…). Förr var det mer känslan för en eller flera spelare som var mer aktuella typ Joe Jordan, typ Bryan Robson och typ Eric Cantona. Med ett ökat intresse för klubben så kommer också fler saker in som måste beaktas och då faller ofta den här stjärnstatusen bort. Man får ett bredare perspektiv och förstår mer att ett lag blir inte bättre än vad de gör det till. Det är sällan en spelare kan förändra allt eftersom vi idag har en trupp på 16-17 man som är likvärdiga i en startelva. Förr i tiden, när man vann titlar lite hux-flux och engelsk fotboll handlade om leriga fotbollsplaner, långbollar och hooliganism typ på 1970- och 1980-talet så var en enda spelare enormt viktig och ett ”lag” beroende av denna. Skador då på en nyckelspelare och du var borta. Inte undra på att Manchester United inte vann den engelska ligan under 1980 för då spelade ju Bryan Robson på halvtid. Idag ser jag då vårt kollektiv som det mest viktiga av allt och alla spekulationer blir då bara tröttsamma att bry sig om. Tid, tålamod och timing har ofta visat sig varit ett grundläggande recept. Varför byta?
Man får helt enkelt ta en dag i sänder. Och det var precis vad man fick göra med Manchester United under jul- och nyår. Bland önskelistor, gröna gräsmattor, julglögg, Kalle Anka, köer, kvitton och nyårsraketer så låg Premier League som en dimma över ledigheten. Ett paket, ett paket dit och så på med Canal+. Underbart. Det var även med blandade och krampaktiga lidelser samt förgyllda stunder som fem matcher genomfördes. Visserligen hände inte ett dugg i tabelltoppen men ur ett positivt perspektiv kunde man ändå urskilja några ljusa glimtar. Inte 17 kunde jag väl någonsin tro att en spelare vid det svenska namnet Anderson skulle bära hela Manchester United? Hur effektiva är vi inte och är det inte att göra mål som fotboll går ut på? En chans eller 10? Bollen ska väl bara in? Det känns åter tryggt, som under en nattvard, att se vårt försvar åter vara intakt. The Fabulous Five med Edwin van der Sar i ryggen kan innebära underverk. Det fick vi ett kvitto på i FA-cupen nu senast och det känns som om holländaren till skillnad mot en annan inte bryr sig om åldern. Den centrala linjen ska aldrig underskattas. Schmeichel-Bruce-Pallister-Ince-Cantona-Hughes ger rysningar och van der Sar-Vidic-Ferdinand-Anderson-Hargo-Rooney-Tevez känns ganska mäktigt det med om man tänker på vilka vi idag har på flankerna.
Vi snubblade rättvist oss genom Everton , vände upp och ner på Roy Keane, stapplade till på Upton Park, reagerade efter Birmingham och gubben Ferguson fyllde 66 år samt var bländande effektiv mot Aston Villa och fick samtidigt en sånglektion. Innan jul fick Jonny Evans sin dom av Aftonbladet, vi fick Reading alt. Spurs i FA-cupen efter nyår och dessemellan hann Saha vara iskall medan Tevez gav oss varma sydamerikanska fläktar innan Rooney till slut var tillbaks precis som Kalle Anka på julafton. Även den här intensiva tidpunkten gick smärtfritt och nu blickar vi bara framåt. Ingenting annat gäller. Det som har hänt är historia och nu förväntar vi oss framtiden. Nyårslöftet att sluta snusa sprack på dag fem, godislöftet håller än och träningen inför Stockholm Maraton ligger lågt. Om bara Disneyland After Dark kunde släppa en ny CD också så är Tomten förlåten. Slutet gott, allting gott.
UNITED WE STAND
