WEST HAM v/s FULHAM - Derby, men ändå inte.
För första gången så åkte jag inte med en eller flera andra West Ham-nördar utan med min gravida flickvän, så allt handlade inte bara om West Ham som det brukar göra. Trots det så blev det en riktigt trevlig resa.
Vi åkte från Västerås 10:00 och var framme vid Stansted strax efter 11:00. Efter lite fish and chips, en hotellincheckning och lite strövande på stan så bar det av mot Palace Theatre. På programmet stod Monthy Pythons musikal Spamalot, som var fantastisk. Det bästa ur Holy Grail blandat med lite musikalparodi.
Lördagen var min dag. Den startade med lite flingor på hotellet och slutade med en Guinness. Grön linje mot east end. På vägen skickade jag de sedvanliga SMSen till min vän Bågen: ”Nu är vi vid Bow Road. Nu är vi vid Bromley by Bow.” Väl där framme så gick vi en sväng åt andra hållet och kollade in de indiska affärerna. Sen blev det butiken. Två bodysar, två nappflaskor, en wonderbaum, ett tygmärke och en tröja till Hockeys son Elias inhandlades. Sen var det dags för den stora besvikelsen - The Boleyn. Jag hade fasat för hur Linda skulle reagera när det blev liv och ”Lets go fucking mental”. Jag väntade och väntade och när det var en halvtimme kvar till matchen gick vi och inte en enda ramsa hade yppats. Precis i dörren var det några som gjorde ett krampaktigt försök att få igång stämningen. Vad det beror på har jag ingen aning om. Det var ju derby, trots allt.
Visserligen inget hett derby, men ett derby lik förbannat. En teori kan vara att det blir mer och mer turister som går på The Boleyn och de lokala supportrarna går nån annanstans. Var vet jag inte men jag ska ta reda på det inför nästa resa.
Väl där inne så hade vi platser på Bobby Moore UPPER. Allra längst upp satt vi. Det är jävligt högt! Man har en bra överblick, men det är svårt att se vem som är vem utan ett tränat öga. Jag har det och såg på spelarnas rörelsemönster vem det var. Om nån slickade linjen på vänsterkanten så var det Ethrington. Om nån var lång med afrikanskt ursprung som inte kunde avsluta, men väl spela fram till mål, så var det Carlton Cole, osv.
Första kvarten var det bedrövligt spel från båda lagen, men efter det blev spelet sakta men säkert bättre. Dock aldrig riktigt bra, förutom Ljungbergs förarbete på kanten, inlägget och Ashtons nick som var i världsklass.
I andra tog Hammers över totalt och 2-1 var en klart rättvis seger. Sen blev det en öl på The Queens och tillbaka till Upton Park för att jaga autografer med alla andra tioåringar. Jag fick Spector, Ashton, Cole, Wright och Lee Bowyer. Jag sket i att köa för han som gjorde programmen. Sen blev det en piss på the Queens (man får inte missa den toaletten) och in till stan. Där köpte Linda ytterligare en ny handväska och jag drack ytterligare en Ale.
Söndag var Lindas dag. Shopping! Vad gör man inte för att få se The Hammers?
