West Ham – Everton, 15 Dec 2007, Upton Park, London
Den 15 december var West Ham Fans Sverige över till Upton Park på sin fjärde medlemsresa. Matchens resultat var inte det önskade men de som deltog hade en bra helg. Här kan du läsa Alexander Sjöstrands tankar och upplevelser från hans livs första besök på Upton Park och i London.
Då var det dags, dagen man länge väntat på. Den 15 december 2007, livets första live-match och livets första besök i London. Allt tack vare en medlemsresa genom West Ham Fans Sverige som bjöd på mycket nöje.
Resan började redan den 13 december då jag och min fader övernattade i falkenberg för att slippa köra allt för tidigt till Säve flygplats. Vilket var en minst sagt tråkig plats att spendera tid på. Flyget lyfte och landade på Stansted där vi tog Stansted Express till Liverpool Street Station. När vi ändå befann oss nere i centrala London och med vetskap om att det var ca 20 minuters tågresa till hotellet så checkade vi in vår enda väska på Liverpool Street Station. 30minuter senare hade vi snappat upp en karta och en tidtabell för tunnelbanan. Lite förvånade blev jag då min,annars beresta, far aldrig varit i London. Vilket lämnade ögonbrynen uppe ett tag. Vi illade runt i Bank-kvarter och utmed Themsen ett bra tag bara för att vi inte riktigt visste vart vi skulle eller vart vi var... men vi löste båda delar och begav oss till The Imperial War Museeum. Vi båda har lite krigs-intressen i blodet och spenderade snabba 2 timmar där, även om vi missat 3 våningar. Men tiden var knapp. Kl 20.00 lokal tid var det uppsamling på hotellet där vi skulle få en bit information ang. mogondagen, även biljetter till matchen skulle delas ut.
Back At The Hotel
Östra London är charmigt, enligt mig, massor med skabbiga (men ack så charmiga) radhus med fula gårdar, ombygnation överallt och skräp i vägkanten. Men ändå en underbar atmosfär!
Ilford var delen, har inte kommit fram till om det är en egen ”stad” som växt ihop med London eller om det är en del av London. Hursomhaver så var vi i Illford, 20 minuter tåg från centrum och hotellet låg på en gata med fräck skylt, Argyle Road.
Väl inne på hotellet möter vi ett rum med en Indier i ett litet bås och en tavla med nycklar.
- Hej Hej, sa vi och fick våra nycklar. Öppnar dörren och får en liten känsla av att vi hamnat på ett hotell med släkta stjärnor. Ett rum med två sängar från 60-talets IKEA, en byrå från samma era, ett handfat med krokiga ben och ovanför den en spegel i moderna rostfläckar. Ja, vi blev förvånade. Men vad gör det, vi ska bara sova här och Cranford Hotel har en riktigt rolig och trevlig personal! Så det väger upp det hela.
The Meeting
Mötesrummet var flott, massor med alkohol, ett biljardbord och arkadspel. Hotellets pub/matsal.
Ordförande Peter hälsar alla välkommna och presenterar oss ett Quiz av Sir. Söderlund och delar även ut ett pappersark. Där det senare visar sig att det står: ”West Ham Vs. Everton 12 dec 2007”. Peter började svettas när han fått tag på biljetter till en match som redan existerat. Vi prestenterar oss senare för varandra och löser detta kryptiska Quiz där jag hamnar på en plats efter min far... dvs långt bak.
Öl beställs, diskussioner är igång, Henrik ger sig på biljardspelet, mer öl och mer diskussioner. Slutligen avviker större delen av folket och det blir ett småberusat gäng kvar. Där vi diskuterar west hams möjligheter inför Everton och mina förväntingar (eftersom jag var lite ny i gamet).
En mycket trevlig kväll med trevligt folk, dricka och prat. Lyckad förstakväll!
The Boleyn
Så var dagen kommen då man för första gången skulle ställa sig på Upton Parks kalla betongläktare. Dregla i West Ham-shoppen. Lukta på gammalt damm i bokhandeln. Skåda Dean Ashton kliva ur sin lyxbil med arenans ståtliga torn i bakgrunden. Nu ska vi se West Ham United spöa skiten ur Everton.
Vi samlades upp allesammans framför Bobby Moore statyn för att Peter ,med lättat hjärta, skulle dela ut de nya biljetterna. Då det dycker upp först en tomte på motorcykel (!) men att det senare dyker upp en belgisk tomte (bildligt talat) och hälsar på oss. Frågar oss vart ifrån vi kommer för att därefter ställa sig med armarna utsträckta och med full röst sjunga: ”I´m forever blowing bubbles”. Vi svenskar stod med blickarna i marken och sjöng glatt med. Då vi efter detta glider vidare till puben.
The Boleyn, matchdagarnas supporterpub skrämde iväg obehörigt folk med skylten: ”No Away Supporters, only (vår vackra logga)”. Vi tågar in och ställer oss alla i kö för ölens skull (1.5 – 2tim innan avspark) tar sedan våra plastglas in i ett ”rum” där inga stolar existerar. Vi pratar och dricker vartannat då vår låt smått börjar sjungas. Gung, gung. Fler låtar och ännu mer! ”If you hate Millwall” var uppe och massor med andra jag inte kände igen på rak arm. ”Let´s Go Fucking Mental” var på tapeten och det var i detta lägen vi alla, utan att något säga, dra oss undan. Se det är i detta skede man skall göra det. The Boleyn har plastglas av en anledning. Alla som sjunger denna slänger sina glas, vad som än är i dem, upp i taket och ner regnar plast och vätska. Uffe hade försvarnat mig och fader om detta. Jag glömmer dock aldrig Uffes min när denna låts första rader ljuder i lokalen.
Come On you Irons!
34000 fans stod och stampade värme på de kalla läktarna spänningen nådde mig. Att se Upton Park, att se alla fans, att se det gröna gräs som våra favoriter ska springa på var en sådan upplevelse. Att höra alla dessa west ham fans sjunga sina halsar blodiga då laget entrerar planen och att höra folket bua när motståndarna sätter sin fot på vår mark var så fantastiskt jävla fantastiskt!
Jag tänker inte dra hur matchen gick för det vet alla redan. Vi spelade en hyffsad första halvlek där Parker och Ljungberg gjorde bra ifrån sig. Matchen var dålig, från båda sidor sett. Tråkigt var det att vid sin debut på Upton Park se laget förlora, att man aldrig fick höra hur massar explodrar i glädje var lite synd. Men att man ska hit igen!
Både far och jag blev väldigt förvånade över hur snabbt de får in och ut 34k. Vi stod aldrig i kö in och heller inte ut. Det gick verkligen smidigt. Tyvärr gick det itne så snabbt att vi hann med både bokshoppen och west ham shoppen efter matchen, så min flickvänn fick skippa sin West Ham tröjja denna gång. Men det bidde en bok istället; ”Who´s Who of West Ham United”, bra bok som jag haft nytta av lite ibland. En bra-att-ha-bok helt enkelt.
Ilford, East London
Mat, mat. En Full breakfast på hotellet och ett par öl var vad vi hade levt på denna dag. Jag var aldrig hungrig, men mat behöver man.
På hotellet sammlar vi alla upp oss ganska snabbt då det inte var något vidare drag på The Boleyn. Vi sammlas, tar av oss våra frusna match-tröjor och beger oss ut i området för att äta på ”The Great Spoon Of Ilford”. Maten där var lika frusen som våra tröjor då vi mixat borden lite väl häfftigt. Peter med sambo var sist med sin mat och vänlig som jag var sprang jag och klagade på personalen (Peter och respektive satt längst in och Kebinikaise skulle varit enklare att ta sig igenom). Då jag frågar en personal tjej brister hon med skum blick ut: ”Are you over eighteen”
- Yeah i´m 21, sa jag. Hon kontrar:
- Can I please see your identifacation?
- Uhhh…I don´t have it with me, sager jag med hjärtat I halsgropen. Saken var att jag inte hade legitimation med mig på stället overhuvudtaget!
- Allright then, I´ll check on that later, säger hon och springer efter maten.
Skulle ha varit väldigt otrevligt om jag fått spendera vår sista kväll utanför puben.
Conclusion
Att hoppa på en sådan här resa är suveränt. Vår fina supporterklubb fixar biljetter, övernattningar, tävlingar och även spelarbesök (men Ljungberg den kråkan ville inte visa sig just denna gången). Med andra ord du får det mesta serverat, som charter. Du hamnar bland folk med samma intresse som du själv och kan ta del av andras erfarenheter. Sitta sent på kvällarna och diskutera West Ham var riktigt roligt, även för mig som är nytt west ham fan. Jag lärde mig mycket.
Att sedan kunna välja själv dessutom om du vill spendera dina timmar med folket eller om du vill ut och se London. Som sagt, vi var på museeum, käkade en torr macka på ett café med utsikt över bankmän, såg Tower Bridge och Big Ben. Det finns så mycket mer att göra än att bara åka dit och kolla på fotboll. Fotbollen är i detta läget centrat och det mest viktiga (så klart) men det finns möjligheter och det är det som gör denna resan så bra.
Vill passa på att tacka, från mig och min far; West Ham Fans Sverige för en bra och smidig resa och allt folk som var med. Alla sånger, alla uppsnappade erfarenheter. Mycket trevlig resa och nästa gång kommer ni definitivt se mig där, på läktaren med min tröja, min halsduk och mina pins (som jag köpte tok för många av). Tack för en bra resa!
Come On You Irons!!!
