Veckans United
Januari månad är snart ett minne blott och tiden den går sakta vidare. För en del lag för fort ändå. Vill man vara med i toppstriden är det bara att förbereda sig mentalt på en tid där enkla misstag kan vara ödesdigra och förlorade poäng avgörande. Det är nu de bästa lagen putsar sin krigskostym medan andra hissar ”vit flagg”. Vad hände, vad tar vi med oss och hur ställer vi oss inför kommande uppgifter? Manchester United behåller våra drömmar men det viktigaste nu är att fokusera på verkligheten och ta en match i taget, inte blicka för långt fram utan bara kittla lite på ytan.
Man ska frukta sina motståndare, men inte vilka som helst. En kvartett har blivit en trio, om man redan nu kan börja degradera Liverpool´s chanser att vinna ligan till mycket minimala. Vore det mellan två lag skulle man aldrig kunna räkna bort det ena laget, men när nu Manchester United tillsammans med London-följet fortsätter vinna på visserligen olika sätt så har jag svårt att se att samtliga tre lag ska tappa både form och poäng.
Tabellen känns ganska talande och klyftan, det gap som Liverpool själva skapar, verkar svårt att täppa till av den enkla anledningen att man inte tillhör de bästa i England. Media (och väldigt många andra) har tjatat om att klubben är ett cuplag (vilket fakta och historia ställer sig bakom) och jag ställer mig i raden och abdikerar gärna för den teorin. Har man enormt stora problem med Luton Town, ägardispyter, kalkyler som inte förstår 2+2 samt överskattade spelare så blir det inte mer än så här. Liverpool kan vi lägga till handlingarna, även denna säsong. Det intressanta i denna kråksång är att pulsådern, mittfältsmotorn och den pådrivande Steven Gerrard blir 28 år i år. Tiden tickar snabbt.
Och angående tiden som tickar på så var nog januari ett undantag måste jag säga. Det är nog sant att världen stannar upp ett tag innan det nya året tar ordentlig fart igen. Å andra sidan är avslutningen på det gamla gångna året ganska annorlunda med i snitt fyra sovtimmar per dygn för att hinna med. Kommer ni förresten ihåg julen ens? Nej, man glömmer lätt. Och inte blev det den period som skulle utvisa lite mer var lagen stod.
Under januari har vi konkret dragit ner på en växel och vi har alla hamnat i samma lunkande stil. Den grå vardagen. För Manchester United pekar dock formen fortfarande uppåt och det finns (faktiskt) inga tecken som talar några andra språk. Innerst inne verkar de vara programmerade på något märkligt sätt att klara sådana här övergångar utan att reagera. När det gäller saknaden av tecken förresten så var transferfönstret aldrig uppe för Sir Alex Ferguson, det var lika igenbommat som försvarsspelet har varit hos Rio Ferdinand och övriga i defensiven. 11-0 på fyra matcher är ett klart godkänt facit, fyra vinster av fyra är mer än godkänt och vi har även råd att ställa över spelare (ta i trä nu snabbt som f-n) vilket är beundransvärt denna årstid.
En ny Messias behövdes alltså aldrig, Sir Alex Ferguson valde att köra med öppna kort och spela på de befintliga. Egentligen ska ju en Messias komma och frälsa allt och alla från det onda, de olyckor som drabbat oss och undergångar av olika slag - så att ingen klev in genom dörren till Old Trafford var väl ingen lågoddsare precis med tanke på att det mesta är guld och gröna skogar (ta i trä igen…) tack och lov. Den enda Messias som man skulle kunna tänka sig vore väl att damma av en gammal och ringrostig en. Typ en fransman. Typ en forward. Typ Louis Saha. Om han nu har de egenskaper som krävs för att uppfylla en sådan titel. Jag ställer mig frågande, är skeptisk ända in i benmärgen.
Är det något vi snart går på en mina för så är det just bristen av forwards, tre är ett minimum. Med Louis Saha har det varit 2,25 de senaste åren. Det är ett tråkigt facit och kanske något man borde ha sökt en ersättning för. Att uppgradera den ursprungliga versionen och skicka in lite större kapacitet verkar inte ge den effekt man sökt, tål den verkligen ett par säsonger till vilket ändå måste vara huvudsyftet? Är det någon som Manchester United har haft tålamod med så är det denne Louis Saha, den ”sista länken” som kan vara en avgörande faktor till slut. Måtte Sir Alex Ferguson ha rätt i denna fråga.
Jag läste för övrigt lite ironisk statistik för att betvivla detta tålamod som ges av Sir Alex Ferguson. Varför, varför ge chansen till honom och inte andra? Ta t.ex. Diego Forlan (en personlig favorit) som enligt min mening inte ens fick en ärlig chans i Manchester United . På knappa tre säsonger (2002-2004) fick han chansen alltid, alltid vid fel tillfällen och mest vid ointressanta matcher samt med nya spelsätt och spelare på nya positioner. Underbarnet från Uruguay gav upp och gick till Villareal och under tre säsonger spelade han 106 matcher och gjorde 54 mål. Tillfällighet? Knappast, det var en riktig missberäkning att inte kunna bevara en sådan spelare som Forlan. Att han nu gjort sju mål på 16 matcher för Atletico Madrid stödjer detta ytterligare.
Ta Giuseppe Rossi som gjorde succe´ utlånad till Parma under 2007 (nio mål på 19 matcher) och hjälpte klubben till nytt kontrakt förra säsongen men även han gick till spanska Villareal i La Liga. Vad händer? Jo, typ åtta mål på 14 matcher hittills denna säsong. Tack för kaffet, inte undra på att vi (Manchester United) fick med en klausul som säger att vi kan köpa tillbaks honom. Kanske en missräkning att Ole-Gunnar Solskjaer fick lämna allvaret lite plötsligt men ändå ingen sensation att skadan inte läkte. Och La Liga är inte en dålig liga.
Man kan även framhäva David Bellion, även om jag aldrig sett någon fotbollspelare i honom, som nu i franska Bordeaux gjort 10 mål på 14 matcher. Bellion i kamp med Benzema (Lyon) om skytteligan. Känns mer som en kamp mellan David och Goliat. Andra spelare levererar samtidigt som de är friska, en vara som Louis Saha inte lärt sig stava till. Inte än.
Men, men – han vet väl vad han gör den rutinerade skotten antar jag. Så mycket mer kan vi faktiskt inte kräva av honom eller truppen. Sir Alex Ferguson har några ess kvar i rockärmen som han spelat förr, t.ex. med Ryan Giggs på topp eller med det mittfältet vi har så kan även Paul Scholes i ett femmannamittfält spela precis bakom en ensam forward. Om det kan behövas vill säga. Som det ser ut idag så finns dock inga tecken på bekymmer förutom den oroliga tanken att vår backup på forwardssidan är alldeles för dålig (rent ut sagt). En reaktion måste komma snart på antingen Rooney eller Tevez, smärtgränsen är nådd . Rooney har redan haft skavanker medan Tevez fick slängas in tidigt på säsongen. Var står vi då? Med en beklagande Saha och ett nyförvärv från Angola som precis kan anlända efter African Nations Cup. Och i vilken form?
Januari blev intressant, ”femtehjulet” lossnade och vips var de bara tre i toppen, logiken är inte alltid enkel men ändå tydlig. Manchester United tillhör med råge de lag som har ”det där” som kan vara avgörande, det skrämmande är att de övriga två konkurrenterna även de tar poäng. Trots att de faktiskt är drabbade kraftigt av de afrikanska mästerskapen för att jämföra med oss själva. Å andra som någon sa så är African Nations Cup ingen happening, det är en turnering som man får räkna med. Väljer man att köpa 4-6 spelare från denna kontinent så finns det också uppenbara konsekvenser som aldrig kan användas som en bortförklaring.
Att Chelsea är där de är har knappt ingen lagt märke till, deras anonyma och smygande tillvaro sedan rubrikernas man Mourinho lämnade skutan har varit en fröjd att skåda. Att de finns där de är dock tillräckligt för att få benen att skaka. För unga Arsenal så fortsätter deras saga, de ser inget slut utan bara möjligheter. Imponerande.
Snart närmar sig också 50-årsdagen till minne av München-katastrofen och det sägs att England inte ska hålla en tyst minut i sin landskamp på Nya Wembley den sjätte februari 2008. Om Fabio Capello har nått vett i skallen så ser han till som engelsk förbundskapten att publiken, spelarna och övriga ledare samt funktionärer hedrar offren i München med en tyst minut. Det är väl det minsta man kan begära?
