Mina blå favoriter 21/3
Med ännu en redaktionsmedlem, denna vecka är det Erik Wikander som ger oss sin lista.
Namn: Erik Wikander
Nick på The Shed: Wikander
10. JOE COLE
Här valde jag faktiskt länge och väl mellan Joe Cole och Carlo Cudicini. Valet föll till slut på Joe Cole då han är en spelartyp som jag gillar skarpt. Han kan använda båda fötterna, har ypperlig teknik och god spelförståelse. Okej att han kan vara lite ojämn emellanåt, men han har faktiskt vunnit ett par matcher för oss på egen hand. I mitt vokabulär använder jag ”The Liverpool slayer” då jag minns ett par kassar mot Liverpool lite extra. Ramsan som ekar på Stamford Bridge då och då, ”Joey Cole He's here he's there, he's every fuckin where Joey Cole, Joey Cole!”, tycker jag passar perfekt för att beskriva Joe Cole. Spelaren sägs även vara en riktig gentleman vid sidan av planen, och brukar ofta besöka sjuka ungdomar på lokala sjukhus, sådant uppskattas!
9. GRAEME LE SAUX
Kämpen på vänsterkanten som spelade lika bra på vänsterbacken som vänsterytter, Graeme Le Saux, är värd en plats på min lista. Oftast är det ett manligt ideal att älska kämpar, och ute på vänsterkanten gav Graeme Le Saux inte många centimetrar till skänks samtidigt som han även satt inne på en hel del finess.
8. MARCEL DESAILLY
”The Rock” var en gigant under sin tid i Chelsea. En klok mittback som var underbar att skåda. Desailly skall även ha cred för att han slussade in John Terry i laget och fungerade som en mentor för vår nuvarande lagkapten. Ett mentorskap som inte visade sig bli tokigt. John Terry tog senare över Desaillys bindel och både Desailly och Terry bör enligt mig nämnas som Chelseas bästa mittbackar genom tiderna.
7. JIMMY FLOYD HASSELBAINK
En målspruta av sällan skådat slag som bombat in massor av mål i de flesta klubbar han representerat. I Chelsea kompletterade JFH och Gudjohnsen varandra mycket väl och det som jag tycker gör JFH riktigt stor är att han lyckas bibehålla sin plats som Chelseas bäste målgörare säsongen då Adrian Mutu och Hernan Crespo anslöt.
6. MICHAEL ESSIEN
Fotboll är en sport för män, där spelare som återspeglar ord som lojalitet, stå upp, kriga och spela hårt ofta får stor uppmärksamhet. Essien tycker jag är en sådan spelare. Han är grov, spänstig, snabb och klok. Han är en också en spelare som aldrig någonsin ger upp samtidigt som han kan spela på väldigt många olika positioner. På min senaste matchtröja pryder Essiens namn, med all rätt enligt mig, tröjans baksida.
5. EIDUR GUDJOHNSEN
Arnors grabb spottade in mål i Bolton innan han kom till Chelsea där han utgjorde ett fruktat anfallsvapen tillsammans med såväl Gianfranco Zola som Jimmy Floyd Hasselbaink. Jag såg emellertid aldrig honom (som många andra gjorde) som en grym dribbler. Jag tyckte han många gånger såg stabbig ut med bollen. Däremot var han riktigt duktig i att hålla motståndarna ifrån sig då han hade bollen och en ruggig spelare i boxen. Det är åtminstone så jag minns honom då sånär en tår föll från min kind då hans speltid minskade och han tyvärr hamnade i Barcelona. Jag tycker faktiskt det är lite konstigt att han inte kommer på fråga då det har varit ”anfallskris” i Chelsea.
4. FRANK LAMPARD
”Super Frank” är en de absolut bästa mittfältarna jag har sett sparka boll under mitt 25-åriga liv. Han besitter allt, lojalitet, ledarskap, målfarlighet, kreativitet, ruggigt skott, underbara passningar, ja allt! Man måste bara gilla spelare som (likt den andre West Ham fostrade spelaren Joe Cole) säger sig trivas så bra i Chelsea så att de vill stanna här under resten av sina karriärer. Att han har fått utstå massiv kritik då han representerat det engelska landslaget beror på den enkla orsaken att ett Rödtröjsglorifierat samhälle har bidragit till att, Steven Gerrard bokstavligen talat stulit Lampards, välförtjänta uppmärksamhet. ”Super Frank” har enligt mig varit Premier Leagues i särklass bästa mittfältare åtminstone under perioden ifrån Romans intåg till Mourinhos abrupta avsked.
3. DIDIER DROGBA
Drogba är sånär den skönaste anfallaren jag har skådat under mina år som ”True Blue”. Efter att ha producerat mediokert under sina två inledande säsonger (16 mål) har han sedan stegat fram som en av världens absolut bästa anfallare. Många gånger då Terry varit skadad har jag faktiskt helst sätt att Drogba skall ha kaptensbindeln, istället för Lampard. I min mening besitter han förutom den utomordentliga näsan för att göra mål även ledarattributer som kan stärka laget. Matcher som man minns lite extra i samband med Drogba är 4-1 vinsten mot Liverpool på Anfield och enastående mål mot till exempel Everton, Liverpool och Barcelona. Att han nu sägs vilja lämna är något som jag helst låter passera och istället hoppas jag att han kommer fortsätta göra ”mål, mål, mål, mera mål” för oss!
2. JOHN TERRY
Chelsea through and through och en man som bara måste komma långt upp på min lista. John Terry är lagkaptenen, ledaren och kämpen som aldrig någonsin ger upp. Fostrad i Chelseas ungdomsakademi som slussades in väl i Chelseas organisation och tog över efter Marcel Desailly med bravur! John Terry är helt enkelt en av världens absolut bästa mittbackar.
1. GIANFRANCO ZOLA
Magikern, trollkarlen och gentlemannen. En underbar spelare vid sidan av planen i allmänhet och på planen i synnerhet! Zola kunde alltid göra det oväntade och kunde finta bort en hel backlinje innan han loppsköt bollen i mål, utan problem. Jag hade äran att se Zola live då Chelsea krossade Birmingham hemma på Bridgen. I denna match krönte han en fenomenal insats från hans sida med att sätta sista pytsen (3-0) själv. Att ingen annan får använda hans nummer 25 bevisar hur j***a stor han var! Förhoppningsvis kan han komma tillbaka till Chelsea som tränare eller något liknande någon gång i framtiden.
Tre minst omtyckta spelare
1. WINSTON BOGARDE
Vad säger man om Bogarde. Det är få som har sett honom spela i Chelseatröjan, att jag själv är en av de få som upplevt detta ser jag som en form av ”ära”. Kanske är det en hatisk ”ära”. Bogarde kom till Chelsea säsongen 2000/2001 med ett på den tiden mycket fett 4 årskontrakt (£40,000/vecka). Men Ranieri ville inte ha honom och den matchen jag lyckades skåda Bogarde i (Gillingham vinst 2-1, Ligacupen, November 2002) var hans första i Chelseatröjan på nästan 2 år (!!). Att bli av med honom gick alltså inte då ingen klubb kunde matcha hans hutlösa höga lön, vilket gjorde att han mer eller mindre satt av kontraktet och sög in spelarbonusar trots att han inte spelade mer än 11 matcher på 4 år, USCH!!
2. WILLIAM GALLAS
Bildade tillsammans med Terry ett av världens bästa mittlås. En underbar mittback som var snabb, nickskicklig och nästintill komplett. Men då Chelsea fick skadebekymmer flyttades han ut på vänsterbacken, där han absolut inte gjorde bort sig. Emellertid slutade detta med att han allt som oftast spelade just ute till vänster, både i landslaget och i klubblaget. I och med detta kom gnället och en önskan att lämna klubben till förmån för den fransktalande delen av London. Han hotade till och med att göra självmål för Chelsea, då Mourinho gav hans nummer 13 till Ballack. Det hela slutade som synes riktigt tråkigt, varpå det ständiga gråtandet i engelsk press och andra pajasfasoner slutade med en flytt till Arsenal. Emellertid var det en av världens bästa mittbackar vi förlorade men William Iskariot är inte saknad för det.
3. ADRIAN MUTU
En riktigt bra spelare som tyvärr aldrig kom till rätta med livet i SW6. Allt för ofta hade han en inställning som var lika med noll, nada klubbkänsla och en näsa som fungerade som en dammsugare så fort lite vitt pulver kom på tal. Frågan är om vi har fått någon som helst ersättning för spelaren, som vi var tvungna att kicka och som italienska klubbar har tagit tillbaka, med öppna famnar?
