Reseberättelse: En West Ham-supporters våta dröm
Reseberättelse signerad Jonas Ahlbom från matchen West Ham-Liverpool den 30:e januari.
En av årets mest spännande dagar är när spelschemat för nästa säsong släpps. Då börjar hårdplaneringen och nån dag senare är flyg och hotell bokat. Vi brukar åka när det är matcher mitt i veckan eftersom det är billigare (flyg och boende 3 nätter 900kr totalt inkl. frukost). London är dessutom mer avslappnat i veckorna tycker jag.
Mina respolare och jag delar kärleken till Engelsk fotboll, men tyvärr är en av dom ett riktigt Arse. I år passade det dock utmärkt. Arse mot BrownAles på tisdag och hemma mot Liverpool (vägrar skriva ’pool) på onsdag. Jag hade aldrig varit i det nylandade UFO’t i norra London tidigare så det var ju lite kul.
Matchdagen är ju lite speciell, jag blir så jäkla nervös. Jag förstår inte varför. Jag som vanligtvis inte stressar upp mig för något vill nu vara ute i tok-god tid. I år hade vi pappersbiljetter (tack vare tips från forumet!) och då är man ju rädd att det ska vara något fuffens med dom. Tänk er själva, att bygga upp förväntningar ett helt år för att sedan inte bli insläppt! Sådana tankar snurrar hela dan och ”bittern” smakar inte lika bra som vanligt. Jag är egentligen inte lugn förrän jag gått genom vändkorset.
Jag gillar Queens. Att bortasupportrar blandas med WH fans utan problem är ”brilliant”. Flera år i rad har jag och nyvunna WH vänner munhuggits med folk med annan färg på halsduken. Att idrott förbrödrar är bullshit men just då och där märks det att vi har mycket gemensamt. Jag har aldrig sett något bråk att tala om.
Trekvart före avspark har jag svårt att stå kvar. Jag vill in och njuta av arenan (jag är arenafreak, sorgligt men sant) men samtidigt är ju det en turistgrej och fånigt nog har jag ingen lust att bete mig som en turist på Upton Park. Det är här jag skall höra hemma!
Lagen presenteras ,4-5-1, förutsägbart och vettigt mot Liverpool. Boa Morte och Bowyer är med vilket känns rätt då, det kan behövas terriers för att hindra de onda från att få igång spelet. Nu är det upp till bevis – särskilt för Boa Morte.
När Yossi ropas ut utbryter jättebuet! Jag har lite svårt för sånt.
Avspark...
Fotbollsanalys är min livsluft, men när det är West Ham som spelar har jag det svårare än annars att få ihop något. Jag faller lätt in i att följa bollen. Och den stora fördelen med att se på plats (från analysperspektiv alltså) är ju att man ser spelsystem så tydligt och kan lätt följa en spelares insats. Det sista är ju hart när omöjligt på TV.
Ni har alla sett matchen, men jag kan inte låta bli att kommentera den en smula. Första kvarten är diffus. Om det är för att jag följer bollen eller om det är som jag tror – att inget av lagen får igång något spel, låter jag vara osagt. Kuyt (av alla människor) ser farlig ut och Torres visar ansatser – usch! Sen stiger vi fram. West Ham spelar ut Liverpool!! Jag kanske blandar ihop när jag tänkte vad, men 3 av 5 mittfältare känns riktigt bra – Ljungberg, Mullins och Noble. Jag är mer tveksam till Bowyer, är inte säker på vad jag tyckte, det kan vara en efterkonstruktion att han var off. Men vad gör Boa Morte? Han springer inte 50% av vad han brukar, ”är han skadad?” rusar genom huvudet ”har han fått några konstiga order?”.
1:a halvlek slut 0-0 men det känns som att vi har dom!
Under andra halvlek går jag från ”det här ska vi vinna” till ”tänk om vi ändå kunde få vinna” och sist till ”jag är nöjd om vi får behålla 1 p”. När Curbs byter in en anfallare och en mittfältare mot 2 mittfältare blir jag splittrad. Boa Morte gör sin sämsta match på länge (och då tänker jag inte på brända chanser – det räknade jag med) och Bowyer har jag ingen klar uppfattning om. Att dom går ut känns helt OK, men Ashton in? Liverpool har redan tagit kontroll över mittfältet och detta kommer inte att göra den saken bättre. Sista bytet med Cole ut och Spector in känns som att man försöker få förra bytet ogjort på nått vis. Gerrard har plötsligt börjat synas efter 60 anonyma minuter. Min favorit Ethers kommer inte till sin rätt nu heller. Jag tycker sällan han funkar när Ljungberg är på plan. För mycket spel på Fredrik helt enkelt – även från McCartney!
När tilläggstiden kommer önskar man bara att det ska ta slut och slutet kommer, ett slut man aldrig kommer glömma!
Jag kan inte redogöra för vad som hände, bara hur det kändes.
Tiden mellan när Ljungberg faller och till domaren blåser känns som en evighet. När signalen kommer och han pekar på punkten får hela Upton Park tok-fnatt!
Sedan inser alla att straffen kan missas och man nästan hör hur hela arenan kvider. När Noble stiger fram blir jag otroligt förvånad – och nervös. –Han är ju bara barnet, klarar han trycket? Klarar han att missa?
Grabben är min hjälte för alltid! När bollen går i mål är det äntligen dags att använda ett av de mest slitna klyschorna inom sportjournalistiken – Upton Park formligen exploderar! Det finns inget bättre uttryck. Jag känner hur min röst plötsligt går sönder men vad gör det nu? Vilt kramkalas med helt främmande människor.
Kanske idrott förbrödrar ändå, åtminstone om man håller på samma lag.
