Fulham away – en törstig mans reseberättelse med fokus på det runtomkring fotbollen
Svenska Fans West Ham redaktion har nöjet att presentera den helt ocensurerade versionen av resan till segermatchen mot Fulham. Skriven av forumets Robert Lester, mer känd som Zamora. Känsliga läsare varnas, alla andra, håll till godo!
Fredag
Då var det dags för att se vårt älskade West Ham igen! Upp tidigt och in till flygbussen vid Cityterminalen. Två kalla Carslberg med i väskan enligt överenskommelse med legenden West Ham-Åke, som denna resa var min travel mate. 09:15 första ölen alltså, inte för Åke, jo första ölen faktiskt, kl 07 hade han dragit sin favorit, Bacardi & Red Bull. Arlanda och direkt in till baren med ett leende på läpparna, en stor bira var och sen boarding. På planet satt vi i mitten, serveringsvagnarna kom sist till oss. Orutin, Åke ville kapa någons plats och beställa därifrån. Annars satt vi bra, nödutgång och bara vi två i raden. Vagnen kom; macka, kaffe, drinkmeny = öl, gin tonic och som efterrätt en extra whiskey. Surret gick på i vanlig ordning och det var riktigt nice. Väl ovanför Heathrow blev det cirkulering och då stoppade jag vår nyfunne vän, flygvärdinnan Helena, med ”har vi tid med en snabbis?” shit det lät dumt, och jag fick förklara att det var sprit jag menade. Det var inga problem (helt otroligt) så det var bara fälla ner bordet igen och få ytterligare en gin tonic. Vänlig själ som gillade sitt jobb. Hon fick 40 spänn i dricks.
Skippade expresståget till London och körde Underground för att vi var snåla, fan vad tid det tog. Kom fram till Upton Park och checkade in på West Ham Quality Hotel, och det var kvalitet, iaf om man jämför med tidigare sunkboende i Ilford. Att komma in i rummet och se rätt ut över Boleyn Ground var mäktigt.
Strax efter blev det Thames Ironworks Bar på nedervåningen för en smörgås och Guinness. Mer Scandinavian Hammers anlände och sen var det välkomstmöte med öl o info. Agendan för kvällen var Barking och pubarna ”The Barking Dog” och ”Spotted Dog”. Den senare kändes lite mer classy (no shit...) så den fick det bli. Här hade vi alla jävligt trevligt och drog i oss många pints, skrattade och berättade historier. Hyfsat sent kom legend nummer två och mötte upp. Tobbe, större Iron Maiden-fan får man leta efter. Han kom direkt från Asienturnén om jag minns det rätt… och var duktigt sliten, men han körde igång direkt. Långt hår, värsta skepparkransen, skinnväst, boots och på skallen en Hammer-mössa. Han hade varit nykter 1 dag senaste 27 eller nått sånt. Fan, det var bara Mumlan som saknades så hade cirkeln varit sluten, tänkte jag.
Jag ville inte vara för sliten till matchdagen så jag föreslog att vi skulle röra på oss hyfsat tidigt och gänget hängde på. Till Barking station som låg precis bredvid och igenom de öppna spärrarna, de andra verkade köpa biljett men jag tyckte det var fegt och skrek ”I dare you, you wankers”. Kanske ska hålla lite lägre profil ute i East End så sent. Två snubbar stannade upp i periferin och den ena sa något i stil med "fucking foreigner trying to speak our language”, en norrman stod bredvid mig och han blev lite lätt orolig o försökte se osynlig ut. Jag stod kvar och väntade på vårt sällskap, som aldrig kom. Efter några sekunders stirrande gav de upp. Idiot, mumlade jag, inte för mig själv utan till mig själv.
Några sekunder senare kommer den fullaste norrmannen och vrålar sitt ut sitt Norska lag av någon anledning, perfekt tajming. Nu hade de gått vidare ner men ett gäng med svarta killar, även de på väg ner för trappan till tuben, stannade upp och sa något i stil med ”fucking West Ham”. Vi insåg att en promenad ner till perrongen kanske inte var ett bra alternativ den här kvällen. Taxi till hotellet och raka vägen till sängs där jag väcker min rumskamrat som prydligt gått o lagt sig utan utgång. Måste ha varit klockrent första intryck. Skulle för övrigt inte bosätta mig i East End för 1 mille pund. Jo, för att flytta därifrån.
Lördag
Bakis men ändå okej, det är ju matchdag! In i frukostrummet och käkade klockren English Breakfast. 09:45 avfärd mot Putney Bridge. Tåget tog en evighet kändes det som. Men väl framme var det dags att gå till vår ”bortapub” The Eight Bells. Fan 4 timmar till matchstart, hur ska man klara att hålla emot? Jag körde svagaste Alen de hade, London Pride. Fan att det ska vara så gott bara. När vi kom var det redan Hammers där, men vi var de enda som hade färger, förutom en och annan pensionär. Puben fylldes sakta men säkert och sen var det smockat. Toakön var ett skämt o handfaten blev genast två till urinoarer. Ju närmare matchstart desto mer sång och myller. Riktigt kul. Gjermund från SH poängterade att vi inte skulle skylta med hur många vi var, många säsongare var utan biljett och det en del gick runt o frågade om någon hade ticket över. Jag började surra lite med en kille som var allmänt högljudd o väldigt törstig, som vanligt hajade jag inte allt vad han sa men det funkade. Men hans svar på att jag hade biljett var ”fuckin cunt” med ett leende. Han var cool. Fick bara väl mkt saliv i fejjan när han sjöng och gormade hela tiden.
Sen var det promenad mot arenan som låg betydligt längre bort från puben än vad jag trodde. Kom precis lagom till matchstart. Grymma platser. Mitt i mitt i. Matchen var väl inte spelmässigt den bästa men desto roligare var det att sjunga och ryckas med i stämningen. Bortafight äger helt enkelt. Jag skulle kunna skriva min analys av matchen men fokus i den här berättelsen ligger inte där, och det finns ju seriösa matchrapporter redan. Klart var att Boa Morte var sämst iaf. Och Ljungbergs hets mot oss vid i publiken vid en hörna var riktigt härligt att se. Iron-Tobbe lyckades fixa en öl i pausen, fattade inte hur för det var omöjligt uppdrag. 0-1 i 87:e och lyckan var enorm. Efter matchen var det långt att gå igen, fan vad långt… och kön till tuben ofantlig. Vi stannade på Eight Bells och sköljde ner den värsta trängseln så att säga. Kön försvann och vi satte av mot tuben på nytt. Men inte utan färdkost. In i en butik och frågade efter bira, han hade inga och sa ”gå upp till andra butiken”, okej sa vi, och så repeterade han två ggr med attityd. Han gillade inte oss och vi gillade inte honom.
Väl ”hemma” på Upton Park blev det käk och mer Guinness i hotellbaren. Runt 21 eller nått begav vi oss ut på en pubrunda i East End, en lördagskväll alltså. Huja. Vi var sex pers som drog om jag inte minns fel, tre norrmän och tre svenskar . Efter sicksackande på bakgator kom vi fram till Earl of Wakefield. Skumt klientel, vita, pakistanier och svarta. Råskabbigt och hög hiphop-musik. Det blev ett kort besök. Tog en längre promenad mot ett ställe som var riktigt schysst, The Millers Well i East Ham. Där stannade vi hela kvällen och firade segern rejält. Några från vårt gäng var redan där. Åke körde Vodka Red Bull pitchers för att skölja ner all öl, Tobbe klev på den också lite senare och sa ”fan vad det bränner i ansiktet”, han var knallröd. Själv blev det ett par virrar men jag försökte hålla mig till ölen. Det är svårt att återge det här pubbesöket men det var riktigt kul, norrmän och svenskar på bästa humör. När de stängde var det bara tassa ut på gatan o gå hemåt igen. Vi var fortfarande törstiga och ville ha mer. Ett ställe som heter MM o vaktades av tre svarta killar blev ett alternativ. Det kostade 10 pund att gå in, ”aldrig” sa jag och gick iväg, ”ok 5 pund” fick jag tillbaka. Men en grå cell som fortfarande fungerade visste att det inte var klokt att gå in där. Hotellet fick det bli. Samtliga gick o la sig utom jag, Åke och Tobbe. Vi gjorde ett sista försök på The Queens vid Upton Park-stationen, fan stängt där med. Blir hotellet o sängen trots allt, tänkte vi... Till vår stora glädje var hotellbaren öppet pga. ngn anställd med vänner som tog några stänkare, vi utnyttjade tillfället, bunkrade upp o satte det på rummet sen surrade vi surret i sköna fåtöljer ”långt” bort från skabbet utanför. Några juniorspelare satt bredvid, scoutade från Irland, Tjeckien och något land jag inte minns. Nyktra, och vi var dyngraka. Många missförstånd men mest roligt, tror jag. De gick efter tag. Undrar varför…
Strax efter 04 pallar jag inte längre och vi lägger ner, jag var dock jävligt nyfiken på en nödutgång som låg bredvid mitt rum o ledde ut mot trappen till läktaren på ena långsidan. Jag stack helt enkelt ut i den o började knata uppåt. Kom verkligen upp till övre läktarplats och det var rätt maffigt att stå där o glo ut över planen mitt i natten. Sen fick jag paranoia o tänkte ”shit om ngn kommer”. Gömde mig bakom en pelare när jag trodde jag hörde fotsteg i mörkret. När jag insåg att det inte var någon där skyndade jag mig nerför trappen igen. Nu hade jag ju givetvis glömt vilken av alla jävla dörrar jag kom ifrån o hamnade på en våning med alltför många konferensrum som såg likadana ut och hundra dörrar varav några var öppna o andra låsta, jag gick vilse. Kollade på kl 04:30 och höll på få spelet. Efter mycket ”men för i helvete” hittade jag äntligen rätt dörrjävel o kom ut till min våning. Då funkar inte nyckeln till rummet. Ner till receptionen, och fram sluddras ”ett nytt kort tack” och ”ursäkta men jag är lite full, har du vatten?”. Det roliga var att det var snubben som serverade oss två timmar tidigare, man kan säga att ölen och Capten Morgan-shotsen gjorde sitt. På nytt in till min rumskamrat som var tapper denna kväll, men den här gången vaknade han inte.
Söndag.
Åh shit. Mådde piss och visste att idag åker jag hem, fy fan för att åka långt när man mår piss. Upp o duscha o checkade ut. Drog omedelbart till Åkes och Tobbes rum. Det var sjukt svårt att få upp dem så jag lät bli o halvsov på en stol i rummet. Åke drog en bacardi o hängde på ner när jag blev rastlös. Slökollade lite på Reading – Villa. Tobbe kom strax senare och vi bestämde oss för att gå till The Boleyn eftersom hotellbaren var stängd. Vi mådde alla piss, jag har ångest och känner mig allmänt nojig. In genom porten o till första avdelningen. Vi slår upp dörrarna likt vilda västern och där sitter riktiga nasty cockney-snubbar med elaka blickar. Jag hade ju bakfyllenojan o bytte avdelning när jag såg att fler från vårt gäng var på andra sidan. Tobbe o Åke beställde Guinness o kom strax efter. Vi konstaterade att det är lustigt hur vissa bara ser helt loony ut, men vem hade inte blivit det av att bo o leva i den där miljön... Tobbe passade samtidigt på att skälla på mig för att jag gick in utan att beställa för det får man ju aldrig göra. En stund senare kom ”du måste ta en bira” ”du ser t o m nojig ut” och efter en dialog om Leaving Las Vegas och en scen när Nicolas Cage är folkskygg men efter några järn är chef, så blev det en Guinness, och det dröjde inte länge innan jag mådde prima igen o så blev det en Guinness till. ”sådär ja, nu ser du mycket bättre ut” och en av norrmännen som gick förbi i samma veva instämde glatt o skålade åt vårt håll.
Sen var det bara ta sitt pick o pack o bege sig till flygplatsen, jag beställde ”taxi” via hotellet för tuben var liksom inte ett alternativ denna dag. Det kom en gammal gubbe i en vanlig bil och hämtade mig, han körde som en dåre o tog inte kort. Han släppte mig vid en cash point, ”it’s just there, on the other side of the road”. Perfekt, för det var ju ingen trafik… lite småfull, sinnena på svaj och vänstertrafik på det. Fan, jag ville inte. Men hittade en lucka o det gick bra. På flygplatsen började jag bli bakis igen men ville inte ta smällen på planet, två snabba öl.
Tobbe sa ”det är en satans jävla drog, man frågar sig om det är värt det?” och han svarade sig själv innan jag hann öppna truten ”det är det fan”. West Ham eller ölen… you pick.
Fulham vs West Ham 0-1
