Förändringarnas tid
Helgen när München-offren hedrades blev avståndet till Arsenal hela fem poäng i Premier League för Manchester United. Just då fanns ingenting i varken sinne eller själ, bara en tomhet kanske beroende på den känslofyllda atmosfären. Nu fem helger senare är scenariot totalt omvänt och vi älskar det.
Kanske ska vi tacka Sven-Goran Eriksson för att vi idag leder Premier League (på målskillnad och en match tillgodo) eller vad är det som händer? Från att varit fem poäng efter dåvarande ligaledarna Arsenal så har Manchester United sett till att säsongsavslutningen minst sagt kommer att bli en raffinerande historia. Just då, om vi åter blickar tillbaks, så hade Arsene Wenger följande spelprogram framför sig:
2008.02.23 Birmingham (St.Andrews)
2008.03.01 Aston Villa (Emirates)
2008.03.09 Wigan Athletic (JJB Stadium)
2008.03.15 Middlesbrough (Emirates)
Ingen. Och jag menar verkligen ingen, hade då sagt något annat än att Arsenal faktiskt "bara" skulle hämta hem 10-12 poäng. Helt realistiskt. Om man vill vinna Premier league vill säga. Men från att haft 63 poäng efter vinsten mot Blackburn Rovers så har fyra oavgjorda resultat raserat väldigt stora förhoppningar och man står nu på 67 poäng istället för 73-75 poäng som alla "kalkylerande kompisar" hade på sina papper. Men inte nog med. Arsenal har haft mer problem än att nå vinster, man har mer ägnat tiden åt att kvittera underlägen i slutminuterna och sett riktigt nervösa ut.
Under samma tid har Manchester United spelat tre ligamatcher. Resultatet har blivit tre vinster med målskillnaden 9-1. Från att haft 58 poäng helgen då Manchester City vann på Old Trafford och gjorde något man inte gjort på typ 30 år så har Sir Alex Ferguson tagit upp kampen och ligger även de på 67 poäng (med en match mindre spelad).
Det innebär fler saker. Manchester United har inte bara tagit in fem poäng, man kan även leda Premier League med tre poäng efter onsdagskvällen om man besegrar Bolton på Old Trafford. Klubben har då på fyra matcher "tagit" åtta poäng av Arsenal. Detta under en tid då Arsenal "på pappret" hade flera motstånd på den undre halvan och dessutom de bättre hemma på Emirates. Även Manchester United har haft "på pappret" mycket enkla motstånd men man har till skillnad mot sina rivaler klarat uppgiften på ett galant sätt. På ett sätt som är klubbens signum.
Det här är säkerligen av mer betydelse än man anar. Jag tror personligen monsieur Wegner sover oroligt, mycket oroligt. Hans unga, sköra och oerfarna trupp börjar vackla. Klarar de inte pressen? Är de på väg in i väggen? Klarar de inte detta mentalt utan koncentrerar sig på fel saker? Som om detta inte är nog så är de snart inte bäst i London utan Chelsea jagar på i sin ensamhet. Sånt irriterar.
Avslutningen blir minst sagt påfrestande men kanske inte på det sätt som jag hade mina funderingar på förrut. Den 13 april spelar Manchester United-Arsenal och den 26 april Chelsea-Manchester United. De matcherna trodde jag skulle kunna bli avgörande men innan dess har vi fyra andra matcher att avverka. Kanske är det då allt avgörs, kanske skapas ett annorlunda tabelläge som gör att oavgjorda resultat på slutet blir guld värda? Tolv poäng att spela om och det är inga vanliga poäng det handlar om.
Det kittlar i tanken och närmast väntar tre matcher i Premier League på Old Trafford för Manchester United. Att kalkylera vidare med nio poäng är förkastligt. Tyvärr. Det blir att ta en match i taget, tänker vi för långt fram blir det bara fel. Dessutom är det inga vanliga motstånd vi ställs inför. Ett av de allra värsta möter vi inom kort. Men det är en annan historia.
UNITED WE STAND
