Jakten på räkmackan, en reseskildning från Manchester.
Efter trettiosex intensiva timmar med allt Manchester har att erbjuda började kroppen säga ifrån, men jag hittade räkmackan.
Det är söndag kväll och jag har precis visat upp boardingkortet inför resan hem till Sverige igen. Utanför kämpar solen för att sprida sina sista strålar över Englands bästa stad och jag står otåligt och väntar på att få ta del av all underbar pressbevakning från gårdagens Schlagerfestival. När det äntligen blir min tur att plocka på mig den svenska kvällspressens balanserade bevakning av denna kulturinstitution står jag helt plötsligt bredvid en gammal lärare. Han känner såklart inte igen mig efter 14 år men hjärnan skickar iväg signalen att säga hej. Inget. Kroppen ger blanka fan i hjärnans signaler. Enough´s enough. Nu ska det sovas, inte pratas.
Trettiosex timmar tidigare satte radion igång strax efter klockan fyra på lördagsmorgonen och jag ångrade direkt att jag inte lagt mig förrän klockan ett, men vetskapen om en partyhelg i Manchester med en förkrossande seger över Wigan som grädde på moset får mig snabbt att vakna till. Eftersom resan bara sträcker sig från lördag till söndag gäller det att ta vara på alla timmar som finns och trots den ökade restiden har vi valt att flyga via Köpenhamn för komma tidigare till Manchester och få en hel dag på lördagen. Att matchen mot Wigan dessutom är en kvällsmatch ger ju extra utrymme i tidsplaneringen.
Den preliminära planen att sova på planet går snabbt om intet och efter frukost på Kastrup bär det av mot Manchester med förmodligen världens bästa öl i handen. Kaptenen lovar hyggligt väder i Manchester om än lite blåsigt men vid ankomst ser alla förhoppningar om trevligt vårväder ut att grusas men vad gör det när man är i England. En bulle tar oss snabbt till hotellet och det svider lite i hjärtat när vi åker förbi där man förut kunde se Kippax Stand sticka upp över Moss Side. Eftersom det här är en reseskildring är det väl bäst att jag förtäljer en del om hotellet. Vi bor på The Place Hotel på Duice Street väldigt nära Picadilly. Hotellet ligger i en gammal men nyrenoverad industrilokal och är väldigt modernt och fräscht. Det är ett lägenhetshotell så rummen är utrustade med ordenliga kök, vardagsrum och sovrum med utrymme för extrasängar vilket kan spä ut kostnaden, förutsatt att man är några stycken, för hotellet kostar nämligen en del. Widescreen-tv med alla kanaler, dvd och en extrasäng som är skönare än någon vanlig hotellsäng jag haft nöjet att sova på i England gör upplevelsen nästan surrealistisk. Kan det här vara England? Utsikt över Eastlands gör inte upplevelsen sämre men hotellet är knappast målet för resan så vi beger oss snabbt ut i Manchesters utsökta shoppingvärld. Vi hinner dock inte strosa i många affärer innan rastlösheten inför matchen gör sig påmind. Kaptenens väderprognos blir allt mer sann och det är förmodligen det som gör oss torra i strupen. Efter lunch börjar promenaden ut mot Eastlands och vätskestoppen duggar tätt. Pubarna fylls på med allt från casuals till julgransklädda pensionärer med minnen av Busby. Vår blandning av svenska och engelska verkar förvirra en kvinna som inleder en diskussion med sitt Citygäng om hur svårt hon har att förstå folk numera. Hon erinrar sig en träningsmatch i Shrewsbury (!) där det var jättesvårt att förstå folk…
Eftersom någon i sällskapet numera börjar bli ganska bekväm av sig så är det inte vanliga biljetter bland pöbeln som gäller. Nej, här slås det på stort och vi har istället satsat på hospitalitybiljetter. Det här är något som gör mig något nervös inför matchen. Jag har det tillräckligt svårt att överhuvudtaget sitta under en fotbollsmatch så att tillbringa nittio minuter bland slipsnissar får mig att undra hur lång tid det tar innan jag blir utslängd för att störa deras räkmackeätande. Klädkoden ”Casual, no trainers” låter visserligen inte så farlig, men ändå, klädkod på en fotbollsmatch! Det är liksom inte rätt. City har ju en hel drös olika hospitalitypaket och vi har biljetter till Citizen´s Suite. Citizens Suite är en restaurang bakom mittersta etage på East Stand där man sitter på vanliga platser ute på läktaren. Platserna har såklart perfekt sikt och välvadderade stolar och det enda problemet med platserna är att de alltid verkar tomma när de visas på tv vilket såklart spår på mina fördomar om de ickeintresserade slipsnissarna som fått biljetter till matchen.
Efter ett snabbt stopp i Citystore äntrar vi helgedomen en aning försenade. Rekommendationen är nämligen att man ska vara på plats ungefär två timmar innan för att hinna med trerättersmåltiden. Bara känslan av att gå in i ett kontorshus istället för en fotbollsarena känns något surrealistisk men bemötandet är City och därmed underbart och vi förses med härligt självlysande armband där motstånd och datum avslöjas. Vi leds till vårat bokade bord i Citizens Suite och jag inser att alla mina förutfattade meningar är helt felaktiga. Slipsnissarna lyser med sin frånvaro och istället är det en mycket brokig skara Citysupportrar med en stor andel barn som sitter och äter. Den familjära stämningen höjs ytterligare av gratulationer till folk som fyller jämt och frågesport. Buzzer glider runt och snackar lite och det är naturligtvis resans självklara höjdpunkt, helt klart ett minne för livet. Maten är riktigt bra (i alla fall för den som gillar engelsk mat) och servicen lika bra den. Trekvart innan matchstart får man startelvan till bordet och storbildskärmar visar inför-repotage och senare även matchen. Hmm…börjar förstå varför läktaren är tom under matchen. Men jag vill ut. Jag vill känna gräsdoften, höra sorlet och vråla ut min kärlek till City. Jag tas snabbt ner på jorden. Kvinnorna bakom oss på läktaren verkar inte ens veta att de är på en match och framför oss får vi dessutom några slipsnissar utan något som helst intresse av City. Vart tog alla Citysupportrar vägen? Matchen hinner dock inte mycket mer än börja innan någon bakom oss visar vad skåpet ska stå när hans ställer sig upp och över halva sektionen vrålar vad han tycker att en Wigansupporter kan göra. Tärningen är kastat. Här hålls inte igen.
Tyvärr gör City sitt bästa för att inte hetsa upp en enda själ på den trekvartsfulla arenan och när regnet börjar ösa ner, det når även oss långt under tak, så väljer en hel del att bege sig till varmare rum för att inta lite halvtidsförfriskningar. Själv står man ut tills den svartklädde damen blåser i pipan och på bordet står en härligt skummande John Smith samt te och mackor när vi kommer in i värmen. Halvtid bara flyger förbi och innan jag vet ordet av är jag en sådan där som inte sitter på min plats när matchen drar igång igen. Men mackorna (utan räkor!) var ju så goda och man var ju tvungen att hinna med både te och öl. Och kakor. Och vattenklosetten.
Andra halvlek fortsätter som den första och matchens enda ljuspunkt är Michael Johnson. Efter matchen bjuds det återigen på te och soppa för de som vill de men vi väljer att bege oss ut i Manchester. Regnet öser ner och busshållplatserna är fulla av folk som undrar varför de spenderade en lördagkväll och pengar på något som gick på teve men vi har tur och får tag på en bulle, även om de som väljer att gå kommer bra mycket snabbare fram. I bakgrunden hör man sirenoperan ackompanjera gatubaletten och Manchesternatten är igång.
Efter en snabbvisit på hotellet blir det The Triangle (litet pubkvarter) för att varva upp igen och Printworks (en gågata med uteställen inhyst i en gammal industrilokal) för att festa lite men kvällen avslutas på Loaf i Deansgate. Regnet får oss att glömma att jackor bör lämnas hemma när man går ut och Manchestertjejernas musikantklänningar utmanar alla kända fysiska lagar. Framåt tre på natten börjar hungern sätta in och en promenad till Monsun är given. Här hamnar vi mitt i ett slagsmål mellan kassören och en tjej som försöker tjafsa till sig en gratis pommes. Örfilarna flyger och i lördagsdimman ser alla natthungriga bara komik i en helt absurd situation. Kycklingkebaben sitter som en hand i handsken och promenaden hem blir en kamp mellan viljan att sova och önskan att utnyttja denna underbara stad till dess yttersta. Sängen vinner.
Fem timmar senare ligger jag i soffan och kollar Match of the day-reprisen med en påse cheese and onion-chips. Programledaren ser ut att vara i ganska bra form och borde tillföra City något om han bara är hälften så vass som han var. När kroppen väl insett att den fått order om att sätta igång igen bär det av till en pub för en rejäl frukost och sedan bär det av till trafford center för lite välbehövlig mutshopping till respektive. Jag förbereder mig på att kasta upp på resan men kan istället glädja mig åt att träsket börjar se ut mer och mer som ett kraschat ufo med alla tillbyggnader. Vi kommer lite tidigt och får vandra runt och fönstershoppa lite innan vi kan hugga in i överflödet. Vi väljer att ta en fika innan våra slitna kroppar börjar jaga bland söndagsshopparna och vad skådar mitt norra öga? En räkmacka. Var annars? Efter lite effektiv shopping bär det av till flygplatsen där kroppen utlyser undantagstillstånd och börjar ignorera hjärnans signaler.
Men det blir inget sovande på planet. En sittgranne med liten blåsa och längtan efter familjen blir för stor och på måndagsmorgonen får jag betala då kroppen gett upp totalt inför alla dagisbakterier man vanligtvis klarar av. Men det var det värt.
