När dimman lagt sig...
Man vaknar upp en dag som denna väldigt sent. Men mycket välförtjänt. Innan ögonen ens har anpassat sig till ljuset så börjar bilderna från gårdagen att rulla frekvent i huvudet. Underbart. Tack Manchester United för vad ni är.
Som så många gånger förr inför Manchester United mot Liverpool så fanns det en hel del matcher i matchen att bevaka, så att säga. Men denna gång var det även Super Sunday, det var Liverpool´s sista chans att agera i Premier League och det var dagen då journalisten Peter Wennman både med text och bilder hade Adebayor och Fernando Torres som påskens stora hjältar.
Det är märkligt det här hur London Calling har gått från miltals rader om Sven-Goran Eriksson till att knappt föra in Manchester City´s resultat i matcherna. Kappan svänger som sagt efter vinden, och det gäller fler än man tror. Men vad denne Peter Wennman har att förtälja har för mig aldrig varit intressant, så icke denna säsong heller.
Det här var istället helgen som Manchester United och Chelsea visade sina styrkor. Och vilka matchvinnare de har. Och erfarenhet. Och bredd. Summan av det hela innebär att Premier League nu har gått in i det absolut nästsista kapitlet av den bok jag reflekterade över för några veckor sedan. Och kanske, kanske så får jag en del rätt i att matcherna innan Manchester United-Arsenal och Chelsea-Manchester United kan bli mer avgörande än vad folk tror.
Liverpool´s sista dödsryck var ett tafatt försök att göra vad egentligen på Old Trafford? Jag drar mig till minnes den kritik Manchester United erhållt för att vara defensiva och hitta snabba omställningar samt vara effektiva i sina avslut på Anfield. En sådan medicin och variation klarar endast ett mästarlag av och Liverpool är verkligen inte ett sådant. Igår var det The Red Devils som styrde matchen från början med en sådan självsäkerhet att det var ruggigt att se.
Att detta var deras sista chans borde väl Rafael Benitez ändå ha fått fram till sina spanjorer, argentinare, slovaker, holländare, norrmän, brasilianare, ukrainare, finnar, danskar, australiensare och allt vad de kommer från? Vad jag vill säga med det är att språksvårigheterna kanske är värre på planen i ett skarpt läge än att i lugn och ro kunna tala med en spelare i ett tomt omklädningsrum. Eller?
När Javier Maschernao skämde ut sig, jo det gjorde han, inför sina egna medspelare, sin manager och sina supportrar samt ett antal miljoner TV-tittare så fick Liverpool ytterligare något att debattera och skylla på. Och det var säkert bra för en del att fokus hamnade på en idiotisk orutinerad utvisning än att inse att klubben var klasserna sämre än Manchester United den dagen på nästan samtliga punkter. Det borde om något kännas hopplöst och dessutom i ett mästarmöte. Eighteen years and still counting...
Att Steve Bennet får den uppmärksamhet han får i en idrott som fängslar en hel nation och ännu mer världen över känns fel beroende på att han tar ett beslut i ett prestigemöte. Och till viss del över att debatten precis haglat i engelsk media att sådana här situationer skall tas på allvar och rendera i gult kort eller som i detta fall rött kort. Vad vi nu kommer att få skåda och följa är hur pass många personer som vet precis såååå mycket om vem som säger vilka ord och när. Det gör knappast diskussionen bättre.
Jag gillade dock Sir Alex Ferguson´s ordval efter matchen när han framhävde "mognad" och "erfarenhet" som två viktiga ingredienser mot Liverpool. Jag kan lugnt påstå att vår centrala linje var magnifik igår, från Edwin van der Sar, genom Nemanja Vidic och Rio Ferdinand, till Michael Carrick och duon Paul Scholes/Anderson och slutdestination Wayne Rooney (även om hans ineffektivitet ger ett sämre betyg totalt).
Igår var dagen D för Paul Scholes. Hans speluppfattning lyste över hela Old Trafford, hans lugn kostade Mascherano ett första gult kort och hans erfarenhet på mittfältet var större än hela Liverpool´s tillsammans. Om han nu börjar närma sig sin forna form så ser det onekligen bra ut på det mittfält som vi för närvarande kan pesentera. Tror ändå att både Owen Hargreaves och Darren Fletcher får en roll till kommande helg, en rotation är välbehövlig på rätt match nu och det får bli mot Aston Villa.
Fabio Capello tog inte ut Michael Carrick i det engelska landslaget. Jag vet inte vad han inte ser men något fel är det. Finns det en bättre balansspelare än engelsmannen Carrick så säg? Slaget på mitten vann Carrick i överlägsen stil mot en sådan som Steven Gerrard, och då ska ni veta att den sistnämnde är en av få i Liverpool som man brukar vara imponerad av. Kanske Fernando Torres också, men en säsong är ingen säsong och mot storlag har han gjort vad? Igår höll han samma klass som vår egen Fangchou Dong och det säger en hel del.
Sen några korta reflektioner efter gårdagen. En lokal lad vid namn Wesley Brown går upp och nickar in 1-0 på Old Trafford mot Liverpool. Herre Gud människa, skriv på kontraktet och det fort! Du får dina bästa år nu i den klubb du spelat hela ditt liv, vad mer kan man begära om man heter Wesley Brown? Det är knappast ingen världsback men sådana spelare som Brown växer inte på träd och är mer värdefulla än man tror.
På Carrington imorse kl. 06.45 så gick en ensam kille ut. Han ställde upp en trädocka som målvakt och övade 1 mot 1 i två timmar. Hans namn är Wayne Rooney och om nu Scott Carson står för Aston Villa så blir det svettigt värre.
Carlos Tevez får ingen konkurrens med Louis Saha denna säsong. Fransmannen var inte ens på bänken mot Liverpool. Nya smällar mot Bolton hindrar Saha igen från spel och pressen på Manucho att lyckas i Panathinaikos blir allt större. Till nästa säsong finns det inte en möjlighet att vi utsätter oss för samma sak.
Var skadetrion en mörkläggning från Sir Alex Ferguson? Både Edwin van der Sar och Rio Ferdinand var ytterst tveksamma till spel. Frågan vi ställer oss, kör skotten nätpoker på kvällarna?
Att spela med 10 man är ganska svårt. Ibland helt hopplöst som igår. Jag förstår hur Inter måste ha känt sig att bli dömda i två matcher på raken. Det enda jag kommer ihåg är Norman Whiteside´s 1-0 mot Everton FA-cupfinalen 1985. Med 10 man på planen.
Cristiano Ronaldo smällde in sitt 34.e mål för säsongen igår. Portugisen övergläsner allt och alla i Europa just nu. Å andra sidan räcker det om Fransesco Totti gör ett mål i kvartsfinalen av Champions League så är väl priset som "Världens Bäste Fotbollsspelare" hans...
Till slut, en underbar text från en underbar röst och sångare. Tack Louis Armstrong för låten. Att vakna upp med en texten en dag som denna med Manchester United gör livet onekligen värt att leva.
I see trees of green, red roses too.
I see them bloom, for me and you.
And I think to myself... what a wonderful world.
I see skies of blue, and clouds of white.
The bright blessed day, the dark sacred night
And I think to myself, what a wonderful world...
Louis Armstrong (1967)
