Krönika : Believe
När klockan passerade midnatt satt man fortfarande tagen efter kvällens skådespel. På Theatre of Dreams hade åter en magisk afton passerat och ett gäng vuxna fotbollsspelare hoppade runt som om de precis vunnit TV-pucken. Manchester United besegrade FC Barcelona med all rätt och vägen till Moskva och en ny Champions League-final blev därmed fastställd. Att dessutom legenden Paul Scholes fick avgöra det hela ger en extra krydda på tillställningen. BELIEVE.
Man kan drömma och så kan man drömma igen. Men när drömmarna blir för många så blir de till en mardröm. Jag har upplevt det själv ett antal gånger och det är inget som man önskar sin värsta fiende som man brukar säga. Manchester United´s väg i Europa är unik och än en gång har klubben skrivit historia, en efterlängtad dröm har slagit in och en tung sten har släppt från hjärtat. Från land till land och från supporter till supporter världen över så jublas det än idag efter gårdagens bragdmatch. Vi har nått en ny final och Paul Scholes har tagit oss dit, säg kan det bli bättre än så här?
Från Camp Nou tog Manchester United med sig 0-0 men på något sätt, likt en arkeolog, så grävde Sir Alex Ferguson ner sig i den spanska marken och fann mer saker. Intressanta små ting som han behöll för sig själv och endast viskade till ett fåtal människor innan avsparken igår. Har ni läst en bok av Stephen King vet ni vad sådana små saker kan innebära. Det är inget man talar om, eller hur? Den taktiske och hårdföre skotten visste också att så var fallet med vad han upptäckte hos den katalanska klubben och han gned sina händer av lycka för vad som komma skulle.
Svaren har vi idag, svart på vitt. Han släppte ut 11 rödklädda djävlar och de var maskerade på olika sätt, hade olika egenskaper men var programmerade att göra sin uppgift oavsett vad. Att lämna Old Trafford utan en biljett till Moskva var otänkbart och icke diskutabelt, sådana direktiv gick inte att missuppfatta. Med beslutsamma steg gled de in likt gladiatorer för att ta sig an sina motståndare och det gick inte att ta miste på publikens förväntningar. Kvällen till ära var Old Trafford smyckad i färgerna rött, vitt och svart och med orden ”BELIEVE” skapad av tiotusentals åskådare så var inramningen mer än perfekt. Det var upplagt för ännu en europeisk magisk afton och managern Sir Alex Ferguson och den nye ambassadören Bryan Robson bad alla att ta fram sina krafter för att förgylla kvällen som bara de kan.
Nittio minuter senare var äventyret över. Det fanns inte bara en, två eller tre spelare som fick en speciell huvudroll i matchen utan det handlade om elva enskilda individer som tillsammans begravde hoppet för Frank Rijkaard och hans gigantiska klubb. Artistnamn lika korta som J.S. Park i en nickduell kom totalt bort sig förutom en enda. Det var Manchester United mot Lionel Messi och vilken match den lille konstnären svarade för. Men att en ensam Messi skulle försöka bräcka en barriär så stor som Manchester United är ungefär som om Vatikanstaten skulle inleda en offensiv för att erövra Italien. Det var således Mission Impossible II som fick tillskrivas FC Barcelona och efter en mållös tillställning på Camp Nou fick man åter gå ut med låga huvuden. Ineffektivitet eller inte? Varför spekulera säger jag, man skapade inte mer än sina motståndare så på det stora hela var det självklart en rättvis utdelning att Manchester United fick biljetten till The Promised Land.
Hos Manchester United fanns det mer aktiva spelpjäser på det rutiga brädet än hos FC Barcelona. Man skulle kunna hylla var och en av de elva som startade matchen men det var kollektivet som svarade för bedriften. FC Barcelona fick ingen revansch och när man talar om mardrömsmotståndare i Europa så står säkerligen Manchester United högt på deras lista. Utslagna 1984, finalförlust 1991 och utslagna igen 2008. Resan hem var antagligen ovanligt lång och med minnet fortfarande färskt gällande de ansiktsuttryck som både Rijkaard och hans supportrar hade på Old Trafford så var det ingen munter flight man begav sig på.
Eto’o var totalt osynlig bredvid det magiska engelska mittbacksparet Ferdinand & Brown, trion Iniesta, Xavi och Touré fick möta engelskt stål i Carrick, Scholes och Hargreaves och Edwin van der Sar kunde plocka långskott från Deco. Kvar offensivt var fighten mellan Patrice Evra och Lionel Messi och vilken härlig kamp det var på högerkanten i den första halvleken. Den katalanska förvarslinjen var som jag tippade deras svagaste länk, en pusselbit som fattades hos Rijkaard och deras fumlande, deras gnällande och deras felaktiga beslut blev allt för kostsamma. En italienare vid namn Zambrotta fick flipperspel och skänkte bollen till Paul Scholes i mittplanen. Man behöver inte vara en raketforskare för att förstå vilka konsekvenser det ger. 1-0 efter en kvart, en projektil på halvvolley nästan rätt i krysset lyfte hela Old Trafford. Den var signerad Scholes och den man som mest av alla ville till Moskva. Han var värd det och Manchester United var värda att gå till final, ett bättre lag som kontrollerade både defensiven och offensiven.
Det var ju faktiskt så att både Nani och J.S. Park var närmre 2-0 än Deco och Messi var 1-1. Ronaldo fick för en gångs skull komma i skuggan av rubrikerna men den spelare som imponerade nästan mest på mig personligen var Carlos Tevez. Hans slit, hans inställning, hans löpningar och hans koncentration var fulländad – mer fulländad än en tavla av spanjoren Picasso. Det gav rysningar att se och även hopp om framtiden.
Ännu en semifinal i Champions League är avverkad och denna gång med en positiv utgång, Bryan Robson fick uppleva sina minnen igen, Paul Scholes borde enligt mig få bäras ut på allas axlar och Sir Alex Ferguson kan åter triumfera med taktiska egenskaper. När klockan tickade över midnatt igår var man fortfarande i himlen. Man hade upplevt ännu en magisk afton i Manchester och det är bara så att just det är speciellt. Vi har nått Moskva, vi har en final att se fram mot och vi kommer att klä Röda Torget just i rött men blandat med vitt och svart. Det kommer att bli vackert, det kommer att bli stort och det kan komma att bli en fin, sista, stor avslutning för några i Manchester United. Men det är en annan historia, just nu tillfaller allt kvällen då Barcelona besegrades och ett nytt öde bestämdes. Drömmen blev sann, den är inte hel - men snart.
UNITED WE STAND
