Reserapport Manchester 25-28 april 2008
Prisutdelning

Reserapport Manchester 25-28 april 2008

Undertecknad och chefredaktören gjorde en, som vanligt, trevlig resa till världens bästa stad i slutet av april. Ungefär samtidigt som vår ägare gav vansinnet ett nytt ansikte skulle det visa sig. Här är berättelsen om vår resa, resten får ni läsa i Svennis memoarer.

Direkt efter jobbet på fredagen träffades jag och Guv utanför Cityterminalen och tog bussen ner till den flotta flygplatsen Stockholm Södra, eller Nyköping Skavsta som vi svenskar vet att det egentligen är. Jag skulle för första gången flyga RyanAirs nya linje till Liverpool. Väl framme och något sena gick vi direkt till gaten för vi var incheckade och klara (incheckning via nätet är att rekommenderas om man inte har bagage). När vi kommit innanför passkontrollen visade det sig att planet var över en timme sent. Man kan här fråga sig varför de först ropar ut att alla ska bege sig till gaten för att några minuter senare säga att planet är försenat. Det kan ju inte ha kommit som någon total överraskning. Vi fick övertala passkontrollanten att släppa ut oss igen så vi kunde få oss ett par pints i väntans tider. Flygresan gick bra men förseningen innebar att vi missade en buss till Manchester och självklart var det då två timmar till nästa buss trots att det normalt går en i timmen. Vi fick helt enkelt köpa burköl och cider för att dricka under tiden eftersom alla affärer och pubar var stängda på John Lennon Airport. Vi kom till slut fram till Manchester vid halv tolv och gick direkt till vårt fashionabla hotell som vi skulle ha första natten, Britannia Hotel på Portland Street. Vi kastade in sakerna i rummet och gick direkt till en indieklubb, Brickhouse, som ligger insprängd i en järnvägsviadukt i närheten av Oxford Road Station. Jag har haft några riktiga höjdarkvällar på den puben men denna kväll var det väldigt lite folk där. Musiken var något ojämn men man fick höra de riktiga indie-dängorna med Stone Roses i spetsen. Vid två-tiden tyckte vi att det var dags att bryta upp och Guv var förstås tvungen att gå en kilometer till närmaste Abdul’s för en klassisk kycklingkebab innan vi kunde gå hem och krascha i våra sängar.

Dagen efter checkade vi ut och begav oss till vårt nästa hotell, det något mindre fashionabla Wilmslow Hotel i Fallowfield. Där låg redan Peter och sov. Han hade kommit på morgonen från Dublin och hade gått direkt från en fest till flygplatsen. Han fick 2-3 timmar sömn innan vi begav oss iväg mot City of Manchester Stadium där City skulle degradera Fulham på eftermiddagen. Vi stannade till vid en Citypub, the Waldorf, nära Piccadilly som var packad med folk som såg Chelsea mot United. Jag hade gått och grämt mig i flera veckor över att United skulle säkra titeln när jag var i Manchester så det kändes som matchen var otroligt viktig för mig, framförallt fick inte Chelsea förlora. Inga firande United-fans ska få förstöra min helg i Manchester så jag ingick en pakt med djävulen om att det var OK att City förlorade, bara inte United vann denna helg. Vi tog en pint där och såg Ballack göra 1-0 innan vi gick och tog en match day buss till arenan. Inget besök på City of Manchester Stadium utan ett besök på Mary D’s pub. Där var det som vanligt DJ, uppvigling och ett grymt ös. Det blev inte sämre av att de visade Chelsea-matchen och när Ballack gjorde 2-1 på straff i slutet lyftes nästan taket på puben. Direkt efter att den matchen var slut gick vi mot arenan och det var inge strul att komma in trots att min biljett hade blivit överflyttad från en annan persons city card. Tack för det! Inne på plan paraderade Citys ungdomslag som precis har vunnit FA Youth Cup. De fick stående ovationer av hela publiken. Våra platser låg längst ned vid mittlinjen. Det är första gången jag sitter så nära planen och det var riktigt kul som omväxling från vyn från tredje etage som man brukar ha. Tyvärr fick jag aldrig nudda matchbollen men jag kanske var med på TV, tyvärr spelade jag inte in matchen. Hur matchen var står skrivet på annan plats men det kan sammanfattas med att jag var så jäkla nöjd i halvtid med att min serie av matcher som jag sett City vinna sedan flytten till nya arenan (4 stycken) skulle bli ännu längre. Doh! Det kom verkligen som en blixt från klar himmel för i 70 minuter ägde vi matchen totalt och man inväntade bara slutsignalen och firandet. När Fulham gjorde 3-2 på övertid och när domaren strax efter blåste av matchen så gick de flesta från arenan trots att avtackning av spelarna och ledarna skulle arrangeras efter matchen på innerplan. Vi var så förbannade att vi också gick men jag kan så här i efterhand inte sluta tänka på att vi kanske bidrog till att Svennis troligen får sparken. Hade alla stannat kvar efter matchen och hyllat ledarna och spelarna för en bra säsong med två underbara derbysegrar så tror jag knappast att Thaksin hade haft mage att sparka någon. Hursomhelst så shoppade vi loss i klubbshoppen innan vi träffade vår vän Alex Channon, som är ordförande i CSA. Han tog med oss till CSA’s pub, Townley’s i Beswick, där vi tog några pints med en massa besvikna fans. När vi satt ute på gården fick vi bevittna en lustig sak. Vi hade sett ett gäng småkillar mellan 15-20 år som cyklade omkring på BMX på gatorna utanför. Om man har läst Gang War, som handlar om gängkrigen i Manchester, så håller man sig undan för dessa gäng för man vet aldrig vem som kan ha ett vapen innanför tröjan. Hursomhelst så kommer en absolut kopia av Wayne Rooney, fast ännu tjockare, gående i en United-tröja. Han börjar tjafsa med killarna och de cyklar efter och omringar honom. Han tar flykten till vår pub och fortsätter att tjafsa med dem. Han får sig en utskällning av några på puben och blir inskickad till puben. United supporter räddad av City fans. Jag skulle vilja se det omvända någon gång. Dum som han var så gick han ändå ut efter ett tag och samlade ihop sina kompisar för att fortsätta letandet efter småkillarna. Vi tog så småningom en taxi till centrum med ett antal andra supportrar och hamnade först på en pub vid Canal Street. Barpersonalen var två rakade killar i vita linnen och läderhandskar. Kul tyckte vi, inte lika kul tyckte en i vårt sällskap som hela tiden bedyrade att han inte var gay och knappt vågade sig in på toaletten. Lite lustigt med tanke på att han inte alls var rädd när BMX-killarna cyklade omkring utanför vår pub tidigare på kvällen. Vi fortsatte sen vidare till Crown and Anchor som är ännu en City-pub i centrala Manchester, närmare bestämt i Northern Quarter. Vid nio-tiden tackade vi för oss eftersom vi höll på att dö av hunger och mat var tydligen inte prioriterat av de supportrar som vi hängde med. Vi åkte till Curry mile i Rusholme och tog en curry. Peters sömnlöshet gjorde sig påmind och han somnade på restaurangen. Vi var alla ganska möra faktiskt och efter avslutad måltid tog vi en promenad hem till Fallowfield. Guv och jag gav oss ut för att leta pub i Fallowfield men vid ett-tiden på natten släppte de antingen inte in eller så var det students only så vi fick gå hem till bingen igen.

På söndagen skulle Guv och jag åka till Liverpool och se Everton mot Aston Villa. National Express bussar en till och från Liverpool för 2 pund om man är tidigt ute och bokar. När vi kommit till Liverpool tog vi ett par pints inne på en pub och kollade Pompey mot Blackburn på TV. Sen blev det taxi i regnet till Goodison där vi intog våra platser. Det var jäkligt bra drag på matchen och det är lite så att man saknar den kompakta känslan som finns i gamla arenor som Goodison Park och Maine Road. Negativt var dock att de inte hade chicken balti pies, bara steak pies vilket inte alls var lika gott. Vi satt 10 meter från Villa-supportrarna och det var en hel del banter mellan deras sida och vår. Matchen slutade 2-2 efter tre sena mål och det hade varit ett perfekt resultat för City, om man hade slagit Fulham förstås. Vi fick snabbt en taxi efter matchen och åkte till busstationen för att hinna med en tidigare buss än vi bokat. Vi hann men trots att bussen inte var full fick vi inte åka med bara för att vi bokat en senare tid. Fånigt tyckte vi och satte oss på en pub bredvid stationen och inväntade nästa buss, med en pint. När vi kom hem träffade vi Peter på Crown and Anchor och gick till en brasiliansk restaurang i Northern Quarter som skulle vara Elanos stamhak. Elano var inte där men väl en derbyhjälte, Geovanni, som satt och åt med sin familj. Det var brasiliansk buffé som bjöds och jädrar vad vi åt. De kom inspringande med kött hela tiden och till slut fick man börja tacka nej. Efter middagen rullade vi till en bar där de spelade live musik. Där satt vi tills de stängde och trots Guvs övertalningsförsök begav vi oss hem till Fallowfield efter midnatt.
Peter skulle flyga tillbaka till Dublin på måndagsmorgonen och vi skulle ut till Carrington för att se City träna. Guv hade blivit specialinbjuden av Svennis då de träffades i Karlstad i samband med Citys träningsläger i somras. Vi beställde en taxi men chauffören hade ingen aning om var Carrington låg. Vi hade fått en adress och fick själva knappa in den i hans GPS och slå upp det i hans taxikarta. Vi kom dit något försenade men vår värd hade inte dykt upp än så vi fick bege oss själva till planen. De har rigorösa säkerhetsåtgärder ute på Carrington så det är ingen idé att bege sig dit oinbjuden. Vår värd, Danny Wilson, dök snart upp och vi stod och kollade på träningen tills det kom en riktig störtskur och vi blev genomblöta. Vi väntade sedan i receptionen på att spelarna och framförallt Martin Petrov, som skulle få pris, skulle dyka upp. Vi började prata med några herrar som var svenskar. De hade blivit inbjudna av Hasse Backe och det visade sig att två av dem var bröderna Yngve och Börje Leback, som spelade i AIK på 70-talet. Jag och Guv visade stolt upp våra AIK-säsongskort som båda pryddes av just Yngve Leback. Senare droppade Elano in direkt från sin bil. Vet inte varför han inte tränade men vi fick ett kort på honom iaf. Sedan började spelare för spelare droppa ut och sen kom även Martin Petrov ut för överlämning av pris som Årets spelare framröstad av svenskafans.com. Han fick en t-shirt från Svenskafans och en dalahäst som vi hade hittat i Cityfärger istället för den vanliga röda. Han såg glad ut även om han säkert slängde grejerna på vägen hem. Paul Dickov knallade också förbi. Jag trodde han var utlånad till Blackpool. Vi fick också en pratstund med Hasse Backe och Andreas Isaksson innan Svennis kom ut och vi fick följa med in på hans kontor en stund. Han var väldigt trevlig och glad och om det är sant som det skrivits att han meddelat spelarna på just den träningen att han inte blir kvar i City så visade han inget utåt. Plötsligt kom Richard Dunne in på hans kontor och vi fick hälsa på honom också. Det visade sig sedan att de skulle ha ett privat samtal på kontoret och kanske var det då han berättade för sin lagkapten att han skulle få sparken. Vi pratade en del med en reporter och fotograf från Aftonbladet som var där för att intervjua Andreas Isaksson. Vid halv ett-tiden knallade vi iväg till tågstationen i Flixton, som är närmaste station. Det tog ungefär en kvart att gå dit. Väl inne i stan igen var det äntligen dags för lite shopping och det blev en del. Fick knappt in allt i en väska som säkerhetsvakten på John Lennon airport propsade på innan flyget hem. Hem resan gick av bara farten och halv två på natten var man hemma på Södermalm igen. Trött men förbaskat nöjd med resan, trots resultatet i matchen.

Patrik Schéele2008-05-02 21:05:00
Author

Fler artiklar om Manchester C