Brev till Magnus Falk: Vad är glädje?
"Jag hade nog hoppats på att Fulham skulle åka ur, ty laget har inte mycket att komma med i spel, spelare och glädje."
I artikelsserien "Panelen" som går att läsa på Englandssidan får tre herrar, närmare bestämt Paul Kemeny, Magnus Falk och Bror Hemming, uttala sig om ett par olika aktuella frågor. Under vecka tjugos frågor fanns en fråga om Roy Hodgson och Fulham som löd.
2. Roy Hodgson hade ett något skamfilat rykte i England sedan sin tid i Blackburn, men efter sin tid i Londons äldsta fotbollsklubb lär han förbli en legend. Vad säger ni om Fulhams mirakelavslutning på säsongen?
Magnus Falks svar är ganska intressant. Förutom ett tämligen negativt svar om Fulham, som vi ju vant oss vid det här laget, skriver han: "Jag hade nog hoppats på att Fulham skulle åka ur, ty laget har inte mycket att komma med i spel, spelare och glädje."
Det är mycket möjligt att Magnus inte riktigt tänker på vad han menar när han skriver detta, och om det faktiskt inte låg någon som helst tanke bakom det förutom att det skulle låta häftigt, något Magnus brukar vilja uppnå i sina artiklar, så är detta s.k brev inte onödigt, men det förlorar lite av sin mening. Hur som helst så skulle jag ändå vilja ta tillfället i akt att dels fråga dig Magnus vad du menar med framförallt hur Fulham inte kan tillföra något i glädjeväg. För hur definierar man glädje?
OK, om du anser att Fulham är profillöst, trots Jimmy Bullard, Kasey Keller, Brian McBride, Brede Hangeland och Simon Davies, eller att Fulham inte har något att komma med i spel, trots att man rullade ut bland annat Arsenal förra säsongen (seger 2-1) och ofta beröms för att vara ett spelande lag jämfört med övriga mindre lag. Men att laget inte har något att komma med i glädjeväg?
Om Magnus är subjektiv undrar jag: Men ärligt talat, är det något lag (i the Premiership) som på allvar tillför något i glädjeväg förutom ditt Arsenal?
Om Magnus menar sett ur ligasynpunkt: Vem är du att döma det? Fulham har nu varit i the Premiership i snart tio säsonger. Alla har varit enorma glädjeämnen för mig. Så när nu någon kommer och hävdar att Fulham inte tillför något i glädjeväg så blir jag allvarligt talat som ett stort frågetecken. Har dessa år av lycka varit falska? Eller har dem egentligen existerat? Har min lyckokänsla varit något påhittat?
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att när man säger att ett annat lag inte har mycket att komma med i glädje, så är det något av de värsta du kan säga om det laget. Du är respektlös mot de framgångar som laget i fråga har uppnåt som direkt har givit supportrarna en enorm glädjekänsla, något man också totalt ignorerar.
Jag skulle aldrig få för mig att kalla exempelvis Leyton Orient eller Swansea för lag som inte har mycket att komma med i glädje. Jag kommer aldrig kunnat sätta mig in i hur det känns att vara Swansea-supporter vid en seger. Jag kan bara tänka mig. Och det är en underbar känsla jag får... eller? Glädje är en subjektiv känsla som vi uppnår på helt olika sätt. Falk uppnår den genom att Arsenal vinner, jag uppnår den genom att Fulham vinner. Och sen är det nog så. Seriesystem, land, CL-finaler, Divison 5-uppflyttning, det spelar ingen roll. Var du än kommer kommer ett lags segrar att ge någon glädje. Med andra ord är det omöjligt för ett lag att inte komma med något i glädjeväg.
Förövrigt hoppas jag att Brian McBride stannar, det hade gjort mig väldigt lycklig.
COYW!
